tisdag 28 december 2010

Bridezilla!

Jag har blivit bridezilla tror jag. Fast det är ju ganska nära inpå bröllopet så jag kanske kan få bli lite av en bridezilla. Det händer ju på fredag! Jag förstår faktiskt inte att det är så nära. För idag är det tisdag. Herregud! Sen hjälper det inte riktigt att jag är tokförkyld och hade feber igår och förrgår. Idag verkar den ha gått över. Halsbrännan däremot är fortfarande här. Jag snuvar och funderar.
Idag klistrade jag dekorationer på programomslagen. Det blev lim och glitter överallt! Verkligen överallt... Funderingarna över var vi ska skriva ut programmen pågår också. Jag funderar starkt på att åka till jobbet imorgon bara för att och skriva ut dem. Det är smidigt eftersom jag vet att det går och jag kan lägga lite pengar i kopieringsburken. Kanske vi kan låna lite barnstolar också. Tydligen fanns det tillräckligt många kaffekannor i lokalen. Däremot borde vi köpa ett skötbordsunderlägg. Ett sånt där man kan lägga lite var som helst. Vi ska ju ändå ha ett sådant sen till Ärtan så det spelar ju ingen roll om vi köper det nu eller om sex veckor. (Ja, jag vet det är åtta veckor kvar men det kan ju vara bra att ha i förväg)
Sen hoppas jag verkligen att sambon har pratat med cateringen idag för att prata om vårt lilla ugnproblem. Vi måste också göra lite stödköp på systembolaget imorgon. Men med febern borta kan jag ju hjälpa till.
Förkylningen har gjort att jag missade min ansiktsbehandling med massage också vilket nästan får mig att gråta blod. Jag hade verkligen verkligen velat göra det innan bröllopet. Nå så blev det inte. Jag skulle ju också åkt söder över för lite välbehövt häng med finingar samt hämtat servetter och ljuslyktor. Servetterna och ljuslyktorna kommer upp torsdagkväll men jag vet inte riktigt hur vi tänkt att det ska lösa sig. Kanske kan cateringen hjälpa oss med det?
Jag ser så oerhört mycket framemot fredag och jag ser framförallt framemot att vara gift med min fine sambo men det ska bli intressant att se hur allt löser sig!

måndag 27 december 2010

Tonåren i repris

För ett tag sen var mina tonårsfavoriter med i Skavlan. Take That har "äntligen" återförenats allihopa, även med Robbie. Jag låg i sambons knä och suktade. Det kändes som om jag var fjorton igen. Gud så jag grät när de splittrades. Det var som om någon rivit ut hjärtat på mig. Första gången jag fick mitt hjärta krossat helt enkelt.
Nu i julklapp hade sambon tänkt till och antagligen insett att man behöver vara fjorton år ibland. Han hade köpt mig en Take That dvd! Inget jag någonsin skulle lägga pengar på själv. Men lycklig är jag. Så nu ligger jag i soffan med feber och tittar på denna fantastiska dvd. Undrar om det finns biljetter kvar till deras konsert i Köpenhamn och om Ärtan och sambon har lust att följa med? Hmm....

torsdag 23 december 2010

Prata om det!

Johanna Koljonen som är en av mina idoler har startat ett upprop som heter "Prata om det". På en hemsida samlas massor av berättelser om vad som ibland kallas sovrummets gråzoner. (Läs mer här)
Jag tänkte att jag skulle bidra med mina historier. För tyvärr har jag som de flesta flera...
Gränser har blivit övertrampade och nallade på flera gånger i mitt liv. En hand som har lagts någonstans där jag inte velat ha den. Ett nyp som kommit för nära eller för långt in. Ett ragg som inte förstått när det varit nog.

En av de första gångerna jag verkligen upplevde det hela var när jag var på tältsemester med finaste P. En av våra killkompisar befann sig på samma ställe och sov en natt i vårt tält. Han låg mellan oss för han hade ingen sovsäck. Plötsligt vaknade jag av att hans händer vandrade omkring på min kropp. Jag förstod inte riktigt, vi var ju vänner. Visst, vi hade hånglat tidigare men det var ju längesen. Och förresten innebar det att han fick göra så här nu? Jag kröp ihop till en liten boll och försökte komma undan. Höll för mina bröst och korsade benen. För att inte störa P och inte ställa till med en scen sa jag inget... Efter ett tag tog han min hand och satte den på hans kuk. Jag ville inte men tänkte att om jag smekte honom kanske det hela tog slut så jag runkade av honom. Sen fick jag sova.
Dagen efter grät jag...

En annan gång vaknade jag av att den kille jag var tillsammans med då hade sex med mig. I böckerna låter det så romantiskt. Det var det inte. Jag var inte med på det. Ingen hade frågat mig om jag ville eller om det var skönt. När han var klar smög jag mig in på toaletten och grät...

Ingen av dessa killar ville något ont. Jag konfronterade dem efteråt faktiskt. Den kille som var med i tältet mådde fruktansvärt dåligt efteråt. Han skämdes som en hund och kallade sig själv för monster. Vi lyckades bli vänner igen, trott eller ej. Vi sov till och med tillsammans efteråt men han var väldigt noga med mina signaler och mina gränser.
Om något gott kan sägas ha kommit ut från den händelsen är väl det att han lärde sig att ta signaler mer i beaktande och att jag lärde mig mer om var mina gränser går.
Tyvärr skulle jag kunna skriva många fler anekdoter.

Jag vill bara påpeka att jag antagligen om jag tänker efter skulle kunna skriva ner berättelser där jag skulle kunna framstå som förövaren också. Tillfällen när jag tjatat till mig sex. Skuldbelagt killar för att de inte velat och tänjt på var andras gränser har gått. Sagt att det nog inte är så farligt...

Det här är ingen enkel fråga. Det är inte självklart. Därför måste vi prata om det...

söndag 19 december 2010

Pinsamma musikminnen

Jag har de senaste dagarna funderat kring min musiksmak. Inför bröllopet har vi bett våra gäster att skicka tre sånger som de vill att vi ska spela under festen. Jag skickade in mina sånger också. Fast jag vet inte, jag kanske vill ha fler. Får man önska fler som brud? Jag sitter numera på Youtube på vägen till och från jobbet och kollar in fina gamla videos till gamla favoriter. Det är konstigt att jag fortfarande går igång på en massa 80-talsmusik. Det är som Prousts Madeleinekakor skulle jag tro... Jag känner igen mig och känner mig trygg.
Men att se dessa gamla videos är också väldigt roligt. På den tiden var man ute efter att berätta en historia med videon på ett helt annat sätt än idag då vi får se olika lättklädda tjejer skaka rumpan oavsett vad det är för sångare. Ta bara AHA:s video till "Take on me" som är serietecknad och på riktigt om vartannat. En av de sämre jag har sett på mina resor tänkte jag bjuda på här. Själva låten är bra men videon är fruktansvärt mansgrisig. Här får ni ett pinsamt musikminne av mig.


fredag 17 december 2010

Till min älskling

Om två veckor blir vi man och hustru. Jag längtar. Så denna sång tillägnar jag min fantastiske sambo som snart blir min fantastiske make.



måndag 13 december 2010

Bomber och granater

I lördags hände något tragiskt i min stad, en man sprängde sig själv till döds. Innan dess hade han sprängt sin bil. Tur i oturen var han på en av de mindre gatorna i city och inte på den mest befolkade. Det hela känns mycket olustigt men framförallt väldigt underligt. Det är inget man räknar med i Stockholm. Vad jag inte förstår är vägen han valde från bilen till platsen där han sprängdes. Varför gick han inte längs Drottninggatan om han nu ville spränga en massa människor? Vad gjorde han på den lilla bakgatan? Kanske ville han komma närmare ett visst mål men skulle varit för uppenbar om han gick där alla andra var.... Vem vet.
Det som känns än mer sorgligt är att vi återigen får en knäck på vår självbild. Någonstans har nog fler med mig tänkt att vi inte är ett land där ett högerextremt parti kan få fäste. Något som motbevisades vid valet. Vi kanske själva har inbillat oss att vår fantastiska integrationspolitik inte gör att folk känner sig marginaliserade eller utan möjligheter. Att den inte på något sätt skulle kunna driva en människa till en desperat handling likt den som hände i lördags.
Allt detta är väl tecken på att vi måste ta en ordentlig titt på vårt samhälle och inse att vi inte kan blunda för problemen och tro att vi bättre än vad vi är.

lördag 11 december 2010

Prioriteringar

Det finns olika prioriteringar. Som nu borde jag sitta och göra bordsplaceringar till vårt kommande bröllop. (Japp på nyårsafton går det av stapeln!) Eller så borde jag slå in sambons paket eftersom han inte är hemma. Istället väljer jag att blogga. Så kan det gå. Det är väl kanske den mindre sortens prioriteringar. Jag misstänker att jag kommer att hinna med ovannämnda sysselsättningar också under eftermiddagen. Dessutom drabbar det ju ingen förutom mig.
Men jag har svårare för de där prioriteringarna som handlar om människor och när de jag älskar blir bortprioriterade av personer nära dem. Just nu handlar det mycket för mig om huruvida vi som par prioriteras. Vi skickade ut våra inbjudningar ganska sent så det finns de som absolut inte kan komma och som faktiskt gråter blod över det. Jag gråter också men inser att det är så det blir ibland. De skulle gärna prioritera oss men det går bara inte! Det har jag inte några problem med. Vad jag däremot har problem med är de som kan men av olika anledningar bara letar efter problem och visar att de inte kan. De som kan men inte vill helt enkelt. För mig är det helt naturligt att det finns vissa som reagerar så men jag tycker inte att det är okej när de inom familjen resonerar så. Framförallt värker det i mig när samma personer väljer att bortprioritera oss om och om igen.
Först var det prästvigningen och nu är det vår vigsel. Är det ego av mig att bli sårad? Är det okej för mig att känna att de kanske inte tycker att vi betyder så mycket för dem och bli ledsen för detta? Sambon klappar och säger att vi inte ska bry oss men jag känner mig ratade och oviktig.
En ganska otrevlig känsla och inte alltid den roligaste attityden. Jag ger mig själv någon eftermiddag till att gnälla och sen ska jag fokusera på dem som vill vara med och göra vår stora dag än mer fantastisk. Om det så är i kropp eller med böner och tankar!

fredag 10 december 2010

Jourpräst

För ett tag sedan satt jag jourhavande präst. Innan tyckte jag att det skulle bli ganska läskigt. Jag såg inte alls framemot det och hanterade det på det mogna sättet att jag gnällde till sambon och sa "vill inte vill inte vill inte". Han muntrade dock upp mig och sa att han är ju vaken på nätterna så det var bara att ringa honom med jämna mellanrum. Jag var också lite bekymrad över hur jag skulle lyckas hålla mig vaken. Jag sov någon timme innan så det gick okej men jag kan inte påstå att jag var pigg.
När det hela väl började flöt det dock på och det var inte så läskigt som jag hade trott. Jag var visserligen helt slut efteråt men det är ju inte så konstigt, klockan var betydligt senare än vad jag brukar gå och lägga mig.
Det hela gick helt enkelt över förväntan men jag behöver inte göra mitt senare pass som jag skulle ha gjort efter nyår eftersom graviditeten gör det nästintill omöjligt för mig att vara vaken. Får kanske göra det hela mera sen när jag inte är gravid. När livet runt omkring passar bättre också.
Så med detta vill jag bara uppmuntra er att prova saker ni känner är läskiga och som ni inte vill.

måndag 6 december 2010

Shopping enligt mig

Jag har vissa saker som jag inte har problem med att spontanshoppa. Kläder och böcker ligger definitivt högt på den listan. Helt plötsligt har jag med mig några av dem hem utan att jag riktigt vet hur... Jag kan vara lite mer impulsiv än vad sambon är när det gäller inköp. Exempelvis när det gällde bilen, jag hade nog kunnat slå till på en gång. När vi köpte lägenheten hade jag nästan bestämt mig för den vi bor i innan vi var hos mäklaren. Men det berodde nog mycket på att det är en nyproduktion och det inte fanns något att titta på. Annars har jag kunnat tro att jag skulle älska lägenheter och sen när vi tittat på den har jag ändrat mig.
Men det finns verkligen vissa saker som jag inte tycker att man spontanhandlar. Det är framförallt levande saker! Typ djur. Man handlar inte något som är beroende av en för långt tid framöver. Det är ett stort ansvar att ta hand om en levande varelse. Jag anser att det är ett långt åtagande.
Så spontanhandla inte djur!

onsdag 1 december 2010

Inte lätt när det är svårt

Jag står återigen inför samma problem som alla jular. Och att kalla det ett problem är egentligen befängt. Det är det där med papporna, vad i hela fridens namn ger man dem?!?!??!
Jag frågade först min mamma om råd. Inga bra svar, hon visste inte. Jag frågade sen mina kollegor som är i pappa-ålder. Där blev jag heller inte mycket klokare. Jag hade funderat över John Wallentins bok "Strindbergs Stjärna" eftersom det skrivits så mycket om den. Där dök dock problemen upp när jag började googla den och läsa recensionerna om den. Det var inga vackra ord som dök upp... Vill man ge bort en bok som visserligen är en så kallad snackis men som språkligt verkar vara rätt kass? Jag vet inte. Ska den läsas bara för att? Jag vill nog inte det. Men å andra sidan kanske det är en perfekt mellandagarsbok som man kan sluka på några timmar och sedan glömma.
Jag måste dock tänka på min mor när jag köper böcker till styvpappan. Han läser dem nämligen i sängen, somnar i från dem och tappar dem i huvudet på min sovande mamma. Inga tungviktare alltså, då får mamma hjärnskakning.
Kanske pocketböcker då alltså...
Annars funderade jag över kläder, men vill de att deras döttrar ska välja dem? Hur vill en pappa att kläderna ska sitta? Förvirringen är total.
Men en sak vet jag, det får inte klia och stickas.
Jag surfar nätet och funderar och kommer antagligen komma på något mitt i natten någon natt för att sedan glömma bort det men skam den som ger sig!

söndag 28 november 2010

Ironin flödar

Igår var sambon och jag på konsert. Vi var på Oskar Linnros på Berns. Eftersom jag misslyckats lite med beställandet av biljetter gick vi på fyra föreställningen och inte åtta föreställningen som vi hade planerat. Nåja. Vi kom dit halv fyra för att mötas av en jättekö. Tydligen öppnades dörrarna fyra och inte så att konserten började fyra. Det var verkligen hysteriskt kallt att stå där i 45 minuter. Jag var inte nöjd. Sambon var verkligen inte heller nöjd. Det tog ett bra tag efter det att vi kom in innan vi började tina upp. Ingen öl fanns det för sambon att trösta sig med heller eftersom jag lyckats få in oss på barnföreställningen... Men vi hittade platser på balkongen med stolar där vi satt och väntade på att föreställningen skulle börja. Det var rätt roligt att titta på de små liven nere på golvet under tiden. En del av små tjejerna stod längst fram och trängdes och grät. De var uppklädda till tänderna. Om inte de frös ihjäl i kylan utanför gjorde väl ingen det... Sen var det de coola killarna som dök upp som skrävlade och väsnades.
Slutligen dök herr Linnros upp. Det blev ett väldigt liv i publiken. Till och med jag ställde mig upp. Men det som slutligen fick mig att nästan bryta ihop var när första sången drog igång. Linnros började med "25". Texten handlar om hur skönt det faktiskt är att börja bli vuxen (Linnros är född 83) och slippa vara 25 igen.

FY FAN VAD SKÖNT
SKÖNT ATT JAG SLIPPER BLI 25
FÖR ÖGONEN SVIDER OCH HJÄRTAT BRÄNNS
(VAD SKÖNT)
SKÖNT ATT JAG SLIPPER BLI 25
UNGDOMEN BRINNER GE MIG ELD
(VAD SKÖNT)
SKÖNT ATT JAG ALDRIG BLIR 25
FÖR SYSIFOS SKA TILL HIMMELEN
JAG SVÄR ATT JAG ALDRIG BLIR 25 IGEN

Där stod det en massa små tjejer och killar som inte kommer att bli 25 inom de närmaste tio åren och sjunger med för fulla muggar.
Ironin var fullständig!

torsdag 25 november 2010

Insnöad

Det tog mig en kvart att få ut bilen från parkeringen idag. Den var insnöad bakom en vall. Ingen spade hade jag heller. Jag trampade ner snön runt omkring den. Med mycket envishet och en hel del ilska tog jag mig till slut ut. Det var tur att det inte kom någon buss åt något håll samtidigt som jag höll på för då hade bilen och jag dött. Sen gled jag i snigelfart hela vägen till jobbet och sladdade in på parkeringen. Enda anledningen till att jag kör bil en dag som denna är att jag så gärna vill kunna ta mig hem ikväll när vi ska vara kvar och pyssla på jobbet. Jag orkar inte stå och gissa om det kommer en buss eller inte.
Men jag fascineras över hur dåligt alla kör helt plöstligt för att det kommer snö. Det är inte jättehalt i stan och kör man som vanligt men iakttar försiktighet går det utmärkt. Men det verkar många ha glömt. De sniglar sig fram i minihastigheter inne i tunnlarna och på de väl uppkörda banorna. Det blir ju faktiskt farligare när de gör så än när de kör normalt. Jag försöker ta till mig det jag lärt mig på yogan genom åren att använda den tiden till att djupandas och passa på att ha en stund för mig själv. Det är så svårt att djupandas och slappna av bara när man vill skälla ut sina med eller kanske mottrafikanter.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är en ganska aggresiv förare som skäller och hytter åt folk. Det kanske är min ventil i och för sig. Vem vet vad jag skulle ta mig till om jag inte hade det alternativet?
Slå någon på riktigt kanske....

söndag 21 november 2010

Finkultur

Igår var T och jag på Faust på Folkoperan. Jag hade köpt biljetter åt oss till honom i födelsedagspresent. Det är bra att ge bort presenter som man själv får dra nytta av! För några veckor sedan ringde de och meddelade att vi var flyttade från våra platser på grund av en tv-inspelning. Tydligen spelade de in föreställningen för att kunna visa den i 3D senare.... Opera i 3D på bio. Jag är skeptisk. Vi fick ett program och kaffebiljetter som plåster på såren. Inte fy skam i och för sig.
Platserna vi fick var knappt märkbart sämre än de jag de facto hade beställt.
Opera är fantastiskt tycker jag. Det är svårt att begripa att de kan göra allt de gör med rösten. Att någon kan kontrollera sin röst till den nivån. På folkoperan sjunger de dessutom på svenska vilket gör det hela lite mer tillgängligt. Scenografin och scripta är också lite modernare så att man ska känna att det ligger en lite närmare.
Det enda problemet jag upplevde igår var att jag inte riktigt förstod hur de hade tänkt med kampen mellan det onda och det goda. Historien bygger på att Gud och djävulen utsätter ett kvarter i Paris för ett experiment om det onda eller det goda ska vinna. Mitt i allt sitter Faust och Marguerite fast. Faust älskar Marguerite men hon lägger inte märke till honom. Hon känner sig blyg och kysk innan Mefistofeles (den karaktär som representerar de högre makterna) ser till att hon får en massa smycken av Faust. Då ger hon minsann efter. Schysst kvinnosyn. Eller?!?!? (Nå den skrevs ju på 1850-talet så man kanske inte kan begära mer).
Hur som haver är det alltså Mefistofeles som är den som utövar experimentet. Lite som Jobsbok skulle jag vilja påstå.
Men är han Gud eller Satan? Det tycks variera genom hela operan och i slutet förvirrades jag totalt. Jag har dock en bestämd känsla av att Gud vann och det är ju sympatiskt.
Är det så att jag har svårt att ta till mig dessa bilder av Gud eftersom jag har svårt att ta till mig bilden av Satan? I min tro är Satan på något sätt borta. Jag tror inte på en ensam ond makt. För mig är det inte möjligt eftersom jag tror att Gud är allsmäktig. Däremot tror jag på människors fria vilja och den kärlekslöshet som finns ibland oss. Dessa två gemensamt brukar leda till onda saker.
Naturkatastrofer brukar folk fråga mig då. Ja, de är lite knepigare. Men många av de katastrofer vi drabbas av idag är ju tyvärr en följd av människors kärlekslöshet och själviskhet. Många jordskred och översvämningar drabbar oss för att vi inte tagit hand om jorden ordentligt och byggt bort eller skövlat de naturliga barriärerna som har funnits där förut. Tragiskt men sant. Jag menar inte att vi får skylla oss själva utan konstaterar bara.
Det här fick Faust mig att fundera över.
Tänk vad bra det är med lite finkultur ibland!

söndag 14 november 2010

Spionen inom mig

Jag trivs bra med att bo i fler familjshus. Det är ganska kul att dessutom bo i en hästsko. Jag spanar på våra grannar åt alla håll. Jag funderar lite över deras liv och leverne. Vi har några tvärsöver som alltid tycks titta på tv. (Ska jag säga efter en låååång kväll med tv-tittande) De går alltid och lägger sig efter mig tycks det mig och går upp efter mig. Jag undrar vad de jobbar med, jag skulle gärna gå upp lite senare. Ovanför dem bor några stackars pensionärer som drar för persiennerna så fort det blir mörkt. Antagligen för att undvika sådana som jag. Däremot går de upp ungefär samtidigt som jag, men det kanske man gör när man är äldre...
I somras när alla barn var ute och lekte lärde man sig nästan namnen på dem. Det ska bli roligt att se dem nästa sommar igen, hur stora de har blivit. Då kanske vi är där och leker också.
Eftersom jag spionerar misstänker jag att folk gör detsamma med oss. Jag undrar vad de tror. Sambon som är hemma på dagarna, jag som dyker upp på kvällarna och ibland ganska sent. Kommer hem och går direkt och lägger mig. Eller om de lyckats klura ut att jag är präst med tanke på skjortorna. Jag undrar om de sett magen. Om de förstått att det är jag som dammsuger och sambon som tvättar här hemma. Sambon kanske gör rätt när han drar för gardiner och persienner för att slippa insyn.....

torsdag 11 november 2010

The one who got away

Vissa perioder i livet väcker mer minnen än andra. För mig är det ofta när jag ska ta ett stort steg i livet in i en ny period eller något nytt. Så kan man minst sagt säga att det är nu....
När det händer blir jag ofta ganska nostalgisk. Jag tänker mycket på mitt tidigare liv. Jag längtar inte tillbaka till det men jag tänker på det. Tänker på dem jag aldrig gav en chans, de som aldrig gav mig en chans eller de som det helt enkelt bara inte blev något med och det finns egentligen ingen förklaring. Jag har träffat en massa olika personer genom mina korta singelperioder och det finns från alla tre kategorierna där. Alla finns de ju liksom kvar. Det är bara sambon jag vill ha men de andra kommer alltid att vara en del av min historia, med allt vad det innebär. Jag kan fundera lite över hur de har det. En del finns ju inom räck håll på olika sätt, facebook eller i bekantskapskretsen. Andra är betydligt längre bort. Vissa vill jag aldrig springa på igen men jag kan fundera över hur de har det.
Sen finns det ju alltid DEN DÄR. Den man kanske en gång i tiden föll lite för hårt för och inte riktigt hann med sig själv i det hela. Den personen som man kanske verkligen behövde där och då men livet inte riktigt höll med om. Den personen ligger kanske närmare i hjärnbanken än de andra.
Trots att jag inte vill byta mitt liv med sambon för allt smör i Småland dyker ändå den här personen upp nu när stora saker är i görningen. Som ett litet hjärnspöke. Hade det blivit något mer där för länge sen tror jag inte att det hade varit ett hjärnspöke, snarare ytterligare ett avslutat kapitel.
Jag tror vi alla har dessa små hjärnspöken.
Jag undrar hur sambons ser ut... Fast jag vill verkligen inte veta egentligen! Hjänspöken ska man helst hålla för sig själv vilka de är..... Annars blir de för verkliga.

onsdag 10 november 2010

Good enough

Jag vill ofta ofta vara bäst. Gärna bättre än bäst. Klara av saker och ting galant utan att känna av att saker och ting faktiskt är jobbiga. Det gör att jag mer än ofta överpresterar. På sistone har det yttrat sig med kanske liiiiite för mycket arbete. Även på mina lediga dagar. Jag ondgjorde mig lite över mig själv och schemaläggningen. Var det verkligen tänkt att jag skulle jobba tre helger på raken? Det kändes lite dumt. Men så blev det i alla fall. Helgen som kommer är den sista helgen. Jag fick kompensations ledigt imorgon för måndagen som försvann till en kurs som stiftet hade beordrat. Problemet just nu är bara att jag har haft alldeles för mycket saker att göra de senaste dagarna för att hinna förbereda allt som måste förberedas inför helgen. Jag känner mig alltså lite småstressad, eller kanske superstressad. Just nu funderar jag över om jag ska skriva lite doptal imorgon på min ledigadag. Fast jag vill inte! Jag behöver min lediga dag. Jag vet att de flesta av mina kollegor i församlingen använder samma eller ungefär samma doptal till alla barn och samma griftetal till alla begravningar medan jag skriver nytt.
Jag inser att jag kanske ska använda mig lite av de jag redan har och köra en klipp ut klistra in variant på de jag har i helgen. Inse att det är okej att inte alltid ligga på topp. Att det har varit för mycket de senaste veckorna. Att det är så den här gången att jag är good enough och att det faktiskt är utmärkt just den här veckan. Svårt men nödvändigt.

söndag 7 november 2010

Den nya religionen

Jag satt på bussen för en liten stund sedan på väg mot hemmet. Längs vägen lyssnade jag som vanligt på P3 och det var deras program "Verkligheten". Där pratade de om den nya religionen, självuppfyllandet och självförverkligandet. De intervjuade en ung kille som startat ett eget företag som han nu drev med en massa anställda. Han var bara 20 år. Tydligen lyssnade han på en massa ljudböcker och föredrag som lärde honom hur han skulle bli en bättre människa och bättre chef. Bland annat fick han lära sig att göra en "Hour of power" varje dag där han tog en promenad på morgonen och fokuserade på dagen och vad han skulle göra. Han skulle också säga till sig själv hur bra han var. Det lät i och för sig inte helt fel. Morgonprommis borde jag också bege mig på lite oftare och fundera över min dag. Strukturerar man den i förväg behöver man kanske inte vara så förvirrad som jag är....
Det jag dock skräms över är det egocentriska i alla dessa övningar han berättade om. Alla handlade om hur det egna jaget ska bli bättre och bättre. Inte bara som chef utan inom förhållanden och med den egna hälsan. Men vad händer med våra medmänniskor? Om vi bara fokuserar på hur jag ska bli bättre glömmer jag inte då bort dem runt omkring mig? Hur jag kan göra världen lite bättre för andra? Om jag ger bort av mina pengar och mina egna saker kanske jag inte har det fullt så bra som jag hade kunnat ha det eller om jag lägger tid på att arbeta ideelt så kan jag inte jobba för att tjäna pengar den stunden. Men jag tror att vi gör sådant som får oss att må bra på en helt annan nivå.
Jaget blir bättre utav att göra saker som är bra för andra men blir det bättre för andra om jag bara gör saker för jaget?

fredag 29 oktober 2010

Jag säger upp mig!

I tisdags var jag hemma sjuk. Det ska man tydligen inte vara som präst. Hur jag skulle ta mig till jobbet med migrän ifrågastätter jag starkt... Det brukar aldrig sluta bra. När jag kom i onsdags fick jag reda på att en del av mina tanter jag skulle ha träffat blev sura för att min grupp blev inställd. Det är ju tråkigt men det visar sig också att Kyrkoherden samt handledaren blev sura. Tydligen skulle jag ha ringt min handledare. Det är det ingen som har berättat för mig. I sanningens namn är det ingen som har berättat alls hur jag ska göra när jag sjukanmäler mig. Sist försökte jag ringa runt till diverse medarbetare innan jag fick tag i någon. Känns så där när huvudet sprängs och man kräks. Så nu har jag mailat och skrivit det att jag ber om ursäkt att det blev knasigt i tisdags men att jag vill veta hur det är tänkt att jag ska göra när jag är sjuk. Vem ska jag ringa till? Meddelar sen den personen alla andra jag ska träffa den dagen? Kan jag lita till att de verkligen gör det?
Så mycket tjafs för att kommunikationen inte är klar! Det är väl det vanliga i och för sig. Just idag var det väl otur att jag fick reda på det för det gjorde mig INTE på bättre humör.
Bah!
Nu ska jag äta äpple och få upp mitt blodsocker så jag blir go och glad till eftermiddagen.

tisdag 26 oktober 2010

Bondegener

Jag tror att jag har stora delar bondegener i mig. Igår var vi och storhandlade. Vi har inte gjort det på evigheter. Antagligen för att vi båda tycker att det är ganska tråkigt. Ungefär som med städandet, jag orkar verkligen inte göra det just nu. Men vi åkte och handlade. I en timme eller lite mer. Vi kom hem med en massa mat i stora kassar.
Sen packades det som fick plats in i frys, kyl och skåp. Då kände jag mig nöjd. När jag stod där med fullpackade skåp och lådor. Så är det alltid.
Jag tror att det kan ha något med bondegener eller med samlargenerna som vi kvinnor påstås ha från stenåldern. När jag vet att det finns en massa mat hemma så om pengarna tar slut finns det fortfarande något att äta. Nu funderar jag bara på om det kan finnas en liknande gen som hjälper mig att ta tag i städandet.... Någon som vet?

onsdag 20 oktober 2010

De små tecknen

Ibland missar man de små tecknen. Dem som man borde vara van vid och kunna se på flera mils avstånd. Ibland smyger de sig bara förbi en och plötsligt slår det en. Nämen igen! Hur kunde det bli så här?!??! Jag var ju förberedd? Eller var jag inte det? Nu har det plötsligt slagit mig igen att delar av min trötthet och håglöshet inte bara har med hösten och graviditeten att göra. Återigen är det mina hormoner som spelar mig ett spratt. Kanske inte så konstigt med alla hormoner jag inte brukar ha i kroppen som rusar runt. Jag vill ingenting. Jag vill inte gå upp, jag vill inte klä på mig, jag vill inte göra någonting. Trots att jag har världens bästa jobb! Världens bäste sambo! Och väntar hans och mitt lille pyre i februari.... Trots allt detta som borde göra mig till världens lyckligaste kvinna så ligger det ett svart moln över mitt huvud. Det går inte att bara vifta bort det. Det är ju verkligen inte så illa som det har varit. Jag skrattar och ler fortfarande. Det är inte totalt jävla mörker. Ännu?
Men nu när jag faktiskt spanat in dessa små tecken är det väl dags att göra någonting åt dem. Men det var ju det där med orken. Och lusten. Och allt det där andra....
Fast jag ska nog visa mig själv igen att jag är starkare än somliga tror!

tisdag 19 oktober 2010

Terrakotta armén och sambotid

Igår var jag ledig. Det var oerhört skönt eftersom förra veckan blev en sju arbetsdagarsvecka. Först sov jag oerhört länge. Nästan lika sent som sambon som gick och la sig kanske sex timmar efter mig... Fast jag låg så klart och spanade lite på honom när han sov. Han är väldigt söt när han sover.
När han kom upp tog vi det lugnt och sen begav vi oss in mot stan och styrde siktet mot Östasiatiska museet. Där finns just nu delar av Kinas terrakotta armé. Det är oerhört ovanligt att de lämnar Kina så det är liksom en chans man måste ta när de är i samma stad som man själv. Det var självklart inte alla av krigarna utan bara några få men de som var där gav en god smak av hur det verkligen ser ut i Kina. Själva utrymmet som krigarna befinner sig i är häftigt i sig. Det är ett gammalt militärt bergrum där flottan skulle hålla till i händelse av krig. Både sambon och jag tycker sådana platser är häftiga och spännande. Det var en trevlig liten utflykt.
Sen gick vi och käkade sushi. En bra asiatisk avslutning på en bra dag.

Vi har blivit bättre de senaste veckorna på att ta oss tid till varandra. Det är annars så lätt att tiden bara rinner förbi och vi inser att vi inte har setts ordentligt på flera veckor. Numera försöker vi spela lite spel eller se ett avsnitt av vår nya favoritserie, Leverage. Lite av en blandning mellan Oceans filmerna och A-team. Ett avsnitt per kväll innan sambon går till jobbet är lite lagom för att det faktiskt ska kännas som om vi har ett ordentligt familjeliv här hemma. Inte helt fel!

lördag 16 oktober 2010

Liten flirtskola

Jag är en jäkel på att flirta! Jag är usel på att dejta, det har jag aldrig riktigt lyckats med. Kan någon förklara för mig varför man dejtar? Jag förstår inte....
I mitt flirtande tror jag att min nyfikenhet spelar in. Jag tittar och tittar på folk, det gör att man ibland tittar lite för länge och det är ju ofta första steget. Att sen börja prata tycker jag inte heller är särskilt svårt, det går alltid att hitta något att säga. Jag retas gärna med folk. På en lagom nivå så klart! Sen är det bara att skratta och ha roligt. Är personen inte rolig är det ju bara att byta mål....
Något jag verkligen uppskattar är sms-flirtande. Man kan uttrycka så mycket roligt och insunant via sms. Något som spelar på sex men inte uttalar det rakt ut, det blir lite för löjligt kan jag tycka. I alla fall i början. Sen är det kul att skriva om vad man skulle kunna tänka sig att göra om personen befann sig just där man själv är. Kan få så roliga konsekvenser om man skickar det på lite "fel" tillfälle dessutom. Om man vet att personen sitter på tråkigt möte eller egentligen borde koncentrera sig på något annat....
Jag älskar att flirta och tyvärr gör jag det av bara farten fast jag inte menar det trots att jag har min älskade sambo. Det är tur att han vet att det bara är honom jag vill ha! Flirtandet med andra (om det inte gäller att faktiskt få hjälp på valfri teknikaffär!) är en svunnen tid. Så lite nostalgisk blir jag nog. Därför är det bra att kunna "lära ut" det till andra!

tisdag 12 oktober 2010

Skogsstyrelsen

Man får göra många varierande saker i mitt jobb. Döpa barn, begrava folk, sjunga med bebisar, fika, ha bibelsamtal och en massa annat. Igår gjorde jag något av det jag inte hade räknat med dock. Jag pratade med Skogsstyrelsen. På Skogsstyrelsen ska de ha koll på Sveriges alla träd bland annat. Där kan man också få koll på virkespriser och annat bra. Men det var inte virkespriset jag ville ha koll på när jag ringde dit. Vi vill veta lite mer om vad vi får göra med en av ekarna som står på kyrkans mark. Det är ju nämligen så att vissa ekar är fridlysta. I växeln var de så glada och trevliga så men mannen jag blev kopplad till var minst sagt träig. (Just det ja, ordskämt) Han var tydligen ute i skogen just när jag ringde och kunde inte svara. Skogen kanske förvisso är den mest naturliga arbetsplatsen när man jobbar just på Skogsstyrelsen....
Näste man jag fick prata med var inte roligare. Men han kunde i alla fall svara. Det var inte aktuellt med fridlysning av vår ek, den är ju inte ens 100 år gammal. Om en så där 500 år kanske vi skulle kunna diskutera saken. Jag förklarade då att eken skulle ha vuxit in i kyrkan då... Vi får alltså göra ungefär vad vi vill med vår ek. Det är ju betryggande. Nu ska vi bara komma överens om vad det faktiskt är vi vill göra med eken. Det är desto svårare.
Jag undrar om Skogsstyrelsen kan hjälpa till även där.....

söndag 10 oktober 2010

Tio år

Tio år är en relativ tid. Det kan kännas oerhört långt eller oerhört kort. Just idag känns det som så oerhört nära. Det är tio år sedan mannen som lärde mig älska tunga fordon, lärde mig allt om Stockholm och vargar dog. Idag för tio år sedan skrek jag åt min mamma att hon ljög när hon ringde och sa vad som hade hänt. Idag är det tio år sedan en liten del av mig försvann för att aldrig komma tillbaka. En liten del av tryggheten försvann.
Mamma påstår att det ska kännas bättre för varje år som går men i år känns det värre än vanligt. Jag antar att det blir så påtagligt när man säger tio år. Tvåsiffrigt liksom.... Även om det aldrig varit något som kommer att ändras känns det som så oerhört mycket större när det är tio år sedan. Jag saknar honom varje dag men samtidigt kan jag fundera på om livet ibland inte är lugnare nu. Han var på sina sätt en fantastisk man och på andra en inte fullt så fantastisk man. Men jag hade ändå hellre haft honom här än död.
Jag kan skrika av smärta när jag tänker på att han aldrig kommer att få träffa sambon eller framförallt Ärtan. Jag vet att Ärtan kommer att få min bild av vem han var till sig men aldrig några egna minnen eller bilder. Ärtan har en bra morfar men inte min pappa.
Syster och jag var på kyrkogården idag med tio vita rosor och tre ljus, ett var från oss döttrar. Min syster är så oerhört lik vår pappa att det, som idag, nästan är svårt att se på henne utan att börja gråta. Samtidigt hoppas jag på att Ärtan ärver samma näsa som vi har och samma hår. Jag vill att han ska vara så lik sin biologiske morfar till utseendet som möjligt för det är nästan det enda han kommer att få med sig av honom.
Ärtan kommer att ärva ett av pappas namn och det känns bra. Han kommer att uppfyllas med historier om den ärorike morfadern som gjorde häftiga äventyr och var mer lik Jack Sparrow i "Pirates of the carribean" filmerna än någon annan.

Tio år av saknad, tio år av missade tillfällen, tio år av osagda meningar. Jag saknar dig pappa....

onsdag 6 oktober 2010

Att förhålla sig

Att förhålla sig till det ena och det andra är något jag har fått inbankat i mig framförallt det sista året under utbildningen. Jag måste förhålla mig till alla som är i kyrkan, vad de ska tycka och tänka och hur det jag säger "landar" hos dem. Efter det sista året trodde jag att jag skulle kräkas på det uttrycket. Ibland gör jag det fortfarande.
Men ibland väcks också en tanke. Kan jag utan att tänka mig för skriva i ett doptal att barnet är älskat från det att det är ett frö? Tänk om mamman eller någon annan i församlingen genomgått en abort tidigare och genom mina ord känner sig träffad och som en mördare. Det är ju inte så jag menar!
Eller om jag säger att detta barn varit efterlängtat och älskat från första början? Det kan ju inte jag veta, om inte föräldrarna sagt det speciellt till mig.... Jag kan bara förutsätta från de vanligaste förhållanden men egentligen kan jag inte mer än att gissa. Jag har vänner som när de först fick veta att de väntade sitt sista (vad de säger i alla fall) så blev de inte alls särskilt glada. Mamman hade precis varit föräldraledig och varken huset eller tiden räckte till för ytterligare en liten. Men en liten till blev det. Och nu är hon älskad och när de väl hade bestämt sig var hon efterlängtad. Men från början? Nja?!?!?!
Jag vill ju inte såra någon med mina ord.
Igår förhöll sig Biskop Eva Brunne sig till de senaste händelserna i vår stad och vårt land. Hon predikade under gudstjänsten innan Riksdagens öppnande om alla människors lika värde. Det gick inte väl hem hos alla. Knätofsbärande Jimmie Åkesson tog sina huliganer med sig och lämnade kyrkan. Eva Brunne hade antagligen vägt både fram och tillbaka hur hon skulle förhålla sig till texterna hon hade att predika över och över det faktum att SD skulle sitta i bänkarna. I hennes fall tycker jag att hon gjorde helt rätt. Hon var helt fantastisk. Jag har sällan varit så stolt över att vara en del av denna kyrka. Om ni är intresserade av att läsa hennes predikan finns den att läsa på Stockholms stifts hemsida.



Jag roas dessutom av att SD känner att de har otur med biskoparna i Sverige eftersom Koskinen var på dem i somras. Kanske så att de har otur med folk som står för människors lika värde......

torsdag 30 september 2010

En stor ynnest med mitt jobb

Igår fick jag göra flera av mina favoritdelar med mitt jobb. Först var det kyrkohistoriska vandringar för mellanstadiebarn (eller vad det heter numera), sen var det mässa och på det ungdomskväll. Det är fantastiskt att få ha ett jobb som är så varierat. Alla delarna var fantastiska men det som verkligen låg i hjärta och hjärna när jag till slut kom hem på kvällen var mässan. Det var en speciell mässform som har utformats av en av mina arbetskamrater. Den handlar mycket om att ge människor en möjlighet att lägga ifrån sig skuld, skam och synd som kanske inte hör hemma hos den personen. En följd av Martin Modéus tankar i boken om Gudstjänsutveckling och offer-förövare i mässan.
Istället för psalmsång är det mycket levande musik med solist (i alla fall den här gången) och gårdagens tema var Ångest.
Min betraktelse blev inspirerad av Lukas 22 när Jesus var i Getsemane. Det var oerhört intensivt. Vi hade också bestämt att vi skulle ha alkoholfri nattvardsgång men eftersom delar av Kyrkorådet (kyrkans politiker som även är våra arbetsgivare) skulle vara med och de inte vill ha det så fick vi ändra om och ha två stationer. En med alkoholhaltig nattvard och en alkoholfri. Det som var fantastiskt var att den längsta kön blev till den alkoholfria. Det har funnits ett uppdämt behov av att få ta emot nattvarden utan alkohol i församlingen tror jag. Flera av gudstjänstbesökarna sa dessutom att detta var en av de stora plusen med denna mässa.
När jag kom därifrån var jag helt lycklig. Ibland kan man känna att luften är helt förtätad av helighet i ett rum och så var det igår.
Det är verkligen underbart att ha ett sådant här jobb!!!!

fredag 24 september 2010

Något att roa sig med efter allt annat....

Min kära kollega visade mig detta hemska hemska inlägg på You tube idag. Titta, lyssna och förskräcks!!!!

måndag 20 september 2010

En Pyrrhusseger

Gårdagens val där Alliansen vann måste väl ändå beskrivas som en Pyrrhusseger. Kan verkligen de som hejade på Alliansen känna sig nöjda? Kan vi som inte gjorde det känna oss nöjda? Kan vi skylla på varandra?
Jag tycker inte det. Jag tycker som ni vet att vi alla har rätt till vår politiska ståndpunkt oavsett blockparti och tänker inte kasta skit över de blå bara för att jag anser att de röda representerar mig bättre. Men jag tror att vi alla måste granska oss själva. Vad är det som har drivit 6% av Sveriges befolkning att rösta på ett parti utan egentlige politik, som präglas av främlingsfientlighet och missnöje? Vad är det som de etablerade partierna har missat?
På radio har de pratat om att det är lågutbildade unga män på landsbygden i södra Sverige som framförallt röstar på SD. Hur kommer det sig att det känner sig så pass orepresenterade av övriga partier att inget av dem kan tänkas få deras röst. Jag tror inte att det är att ena eller andra blocket misslyckats med att nå dem utan snarare båda. Min egen tolkning är att just blockpolitiken är problematisk. Man vill kunna rösta på de mindre partierna utan att för den sakens skulle stödja varken M eller S. Det är kanske FP eller MP som ligger närmast om hjärtat men det går bara inte i dagens politiska läge.
Den nedgång i ekonomin vi har sett de senaste åren påminner oss också om hur situationen såg ut i början av 90-talet när Ny demokrati tog sig in i riksdagen. Det slutade med buller och brak och jag hoppas på att det kommer att bli likadant för SD. Tyvärr tror jag inte det....
Någon kallade det här valet för ett normaliseringsval. Helt plötsligt domineras inte Sverige av ett stort parti utan av två jämn stora partier samt att vi har ett främlingsfientligt parti med i riksdagen. Som större delen av Europa helt enkelt. Men just den delen av normaliseringen vill jag inte vara en del av.
Ett bra sätt att motarbeta dessa vindar som sveper över Sverige är att säga ifrån så fort man hör uttalanden som går i den främlingsfientliga linjen. Vi kan också genomskåda SD:s olika mer eller mindre korkade uttalanden. Igår sa deras pressekreterare att övriga etablerade partier har härmat deras politik när reportern undrade hur de kunde ha politiska åsikter som sträcker sig från en det ena hållet till det andra.
All denna dumhet och ignorans måste bemötas och jag vill inte leva i ett land som normaliserats på detta sätt. Tillsammans, över block och partigränser, måste vi bemöta detta!

söndag 19 september 2010

Jag skräder inte orden

Jag liksom många andra har knallat iväg och röstat idag. Sambon och jag gjorde det tillsammans som ett demokratisktpar! Kändes bra. Att vi röstar liknande känns extra bra. Nog för att jag har nära vänner åt alla de håll. De är bra ändå.
Jag har ganska starka åsikter när det gäller att rösta. Att rösta är inte bara en rättighet utan även en förbannad skyldighet. Jag brukar dessutom påpeka att vi kvinnor måste verkligen hävda våra rättigheter. Vi har bara fått rösta sedan 1921. Det är inte ens hundra år!!!!! Hur kan vi ha blivit så försoffade på mindre än hundra år? Jag tror att vi glömmer för snabbt. Dessutom borde de män som inte är så välbeställda också kämpa för sin rösträtt. Bara några år tidigare än oss kvinnor fick de rösträtt, nämligen 1918.
Sen anser jag också att vi som har rösträtt och demokrati av ren solidaritet måste gå och rösta. Det finns så många människor i världen som kämpar för att få samma möjligheter som vi att utöva demokratiska rättigheter. Att vi struntar i vår rättighet är en skymf mot dem enligt mig.
Som sagt, jag har starka åsikter när det gäller det här men vad jag egentligen vill säga är att jag inte bryr mig om hur ni röstar men att ni röstar. Så ni som inte redan gått, iväg med er!!!

onsdag 15 september 2010

Min handledare ja......

Nu under adjunktsåret är det tänkt att man ska ha en handledare som tar hand om en och leder en rätt. Jag är extremt osäker på om det är vad min gör. Hon har inte gjort mycket ännu förutom att irritera mig...
När jag hade mitt första dop fick jag reda på av vaktmästaren att det var tänkt att jag skulle ge dopbarnen en psalmbok med ett signum från församlingen. Jahaja. Tur jag hade gott om tid. Hon har heller inte visat mig var jag hittar sagda saker eller hur alla papper ska fyllas i. Att det var hundratusen papper att lämna in till kanslisten fick jag reda på av just kanslisten som undrade var mina papper hade tagit vägen. Fylla i tidrapporter har jag också fått lösa på eget bevåg.
Vi har hittills inte haft ett enda vettigt handledarsamtal. Jag har jobbat i tre månader lite drygt och hon har inte satt upp någon tid för oss. Hon kommer däremot gärna in på mitt rum och orerar lite med jämna mellanrum. Just nu pratar hon BARA om min graviditet (mer om den här) och om sina graviditeter. Jag har inte riktigt förstått vad detta har att göra med mitt arbete. I alla fall inte hela tiden!
Jag tror att om jag inte hade en så pass bra kyrkoherde och så många andra bra kollegor skulle jag nog bli galen. Det är nog tur att jag är rätt så självgående också och inte har problem att fråga om sådant jag inte vet hur jag ska göra...
Men jag tänker inte rekommendera henne för framtida adjunkter.

måndag 13 september 2010

Vinden har vänt

När jag var idealistisk tonåring var jag och alla mina kamrater Vänsterpartister eller ännu mer åt det vänstra hållet. Något annat fanns inte i vår sinnesvärld. För de flesta av oss är fortfarande oppositionen det självklara valet även om det inte alltid längre är just Kommunisterna eller Vänsterpartiet. Mitt första val var det inte någon tvekan om vilka valsedlar jag skulle välja minsann.
När jag på skämt sa till mina ungdomsledare i somras på konfirmandlägret att Jesus är bevis för att det inte går att vara höger och kristen fick de stora spelet. Tydligen är det inte Vänstern som ligger högst i topp hos tonåringarna. Snarare är det Moderaterna och andra partier i Alliansen som lockar. De är till och med medlemmar i deras ungdomspartier.
I DN står det att de som röstar på Alliansen är unga och högutbildade. Jag räknar mig till båda men ungdomsledarna är väl per definition bara unga....
Jag är återigen förvirrad och känner mig gammal när jag stillsamt tänker att det var bättre förr.

söndag 12 september 2010

Motbevisad

Idag blev jag motbevisad på jobbet. Det var trevligt, sånt gillar jag. På mitt tjänstgörningsschema stod att jag skulle ha qigong med en av mina kollegor. Jag funderade lite över varför jag skulle vara där. Tydligen var det för att kyrkoherden haft problem med en del av mina kollegor gällande det här. De tycker inte att det är en bra idé men hon vill visa att vi står bakom allt sådant. Så jag åkte dit och qigongade.
Det var oerhört skönt och vettigt. Efter att ha pratat med min kollega förstår jag varför vi gör det i kyrkan också. För mig har det att göra med kropp, själ och ande. Samt att ta tid för själen och kroppen. Så nu är jag motbevisad och ska göra mitt bästa för att motbevisa mina motsträviga kollegor. Vi får se hur det går. Det verkar som om hon är den motsträvigaste av alla. När det gäller det mesta. Men mer om det en annan gång....

onsdag 8 september 2010

Valnoja

Jag har bestämt mig för hur jag ska rösta. Det var lätt men samtidigt inte. Hittills har det inte varit ett enda val där jag har varit så pass ointresserad. Jag avskyr att partierna har gått ihop som de har nu. Det känns inte rätt och riktigt i min värld. Jag blir orolig för hur demokratin påverkas. Om nu KD inte kommer med för att de är för små, kommer de fortfarande att kunna utöva påtryckningar mot sina kamrater i Alliansen? Eller om säg MP blir så pass stora att de går att räkna med, kommer de att köras över av Alliansen? Det sägs att det inte kan bli så men jag är extremt skeptisk. Jag tycker dessutom att årets valkampanj har varit smutsigare och tråkigare än på länge. Var är de riktiga frågorna????
Varför diskuterar de bara Ohlys bröstpumpar och Mauds kläder? Jag vill höra vad de tänker göra åt de högerextrema vindar som viner över landet. Jag vill veta vad de ska göra åt miljön. Tydligen är jag fel ute....
Jag vet som sagt hur jag kommer att rösta men det är mer eller mindre på hävd och gammal vana....

måndag 6 september 2010

Bröllopsyra!

De två senaste helgerna har jag varit på två fantastiska bröllop. Det har varit helt fantastiskt och underbart!!! Jag har gråtit massa av lycka, en oerhörd massa.
På det förra helgen var jag toastmadame och höll ordning på festen med god hjälp av en annan madame och en vuvuzela. Det var en massa jobb men oerhört roligt. Festen var fantastisk och det enda lilla molnet på min himmel var att jag hostade så mycket att jag inte kunde dansa till det fantastiska bandet. De finns tydligen på Spotify så jag tipsar om dem: Scaramanga heter dem. Lyssna och njut. Svensk SKA på hög nivå! Bruden och brudgummen strålade som sig bör och var oerhört vackra.
Helgens bröllop var lika strålande! Där var jag vigselpräst (ooohhh). Det var fantastiskt. Men det är svårt att viga sina vänner. Jag grät ju när de kom in och var kanske inte den klippa som paret behöver. Jag fick bruden att gråta ännu mer. Så kan det gå. Det var vigsel med mässa (återigen ooohhh) och jag kan meddela att prefationen till vigsel är inte den lättaste. Jag sjöng fel mitt i alla tårar och nervositet men så kan det gå! De blev gifta i alla fall.
De var så ofantligt vackra och även denna gång var festen och maten helt fantastisk. Brudvalsen var till "Nothing else matters" med Metallica så till och med sambon och jag deltog i dansen efter en stund. (Bruden har bloggat om bröllopet så det finns lite bilder på hur vackra de var här)
Jag älskar glädjen på bröllop. Jag älskar hur paren strålar och är vackra inifrån och ut. Det har varit två fantastiska helger. Helt fantastiska!!!!


Bara som en extra lite info så har jag startat ytterligare en blogg. Om ni går in här kommer ni kanske att förstå varför.... Ni är oerhört välkomna även dit.

torsdag 2 september 2010

Sånt här tycker jag är roligt i alla fall.

Denna lilla video satte ett leende på mina läppar efter en ganska hektisk dag. Fantastisk på så många sätt enligt mig. Hoppas ni också ler.


tisdag 31 augusti 2010

Dem finaste

Dem finaste klarar av mig. De står ut med mig när migränen sköljer över mig som ett vattenfall och jag inte kan prata. De finaste finns hos mig när illamåendet gör att jag kräks på olämpliga ställen och klappar mig på ryggen.
De finaste står ut med att höra min klagosång och mitt tycksynd om och tycker faktiskt synd om mig fast det är för hundrade gången i ordningen något roligt ställs in för att jag inte kan stå på benen. De finaste frågar dagen efter hur jag mår och låter dagen gå lite långsammare eftersom jag inte riktigt är ikapp ännu efter värk och starka tabletter. De förstår att dagen får vara lite annorlunda de dagarna.
Dem finaste gör att jag ändå står ut när migränen drabbar mig i ett och ett halvt dygn som den gjorde i helgen. Det är tur att de finns.

torsdag 26 augusti 2010

Klagosång

Jag är superförkyld. Det känns lite eländigt. Igår tänkte jag att det nog inte var så farligt och tog mig till jobbet i alla fall. Det borde jag nog inte ha gjort. Igår kväll var jag riktigt eländig och natten har inte varit jättekul. Så nu sitter jag hemma i soffan. Jag ska ha begravning om några timmar så planen är att bli hyfsat frisk tills dess. Eller i alla fall ha en röst och inte snora hela tiden. Vore kul om jag kunde ta mig igenom det hela utan större problem. Det är ju en av delarna med det här jobbet. Har man något viktigt som ska göras är det bara att göra det. Det är tur att det finns näsdroppar, te och astmamedicin. Det är också extrem tur att jag ska ha med mig församlingens praktikant till begravningen så att hon kan ta med sig min handbok och mitt griftetal till begravningen. (Det roligaste är väl att praktikanten är dubbelt så gammal som jag men men)

måndag 23 augusti 2010

Viskleken

I förmiddags ringde min mamma. Sambon låg fortfarande och sov så mamma viskade när jag svarade. Varför hon viskade är bortom mig. Det var ju jag som var där sambon sov, inte hon. Men visst är det så vi gör? Är någon på bibblan så viskar vi också för att inte störa. Nog för att man inte ska skrika eftersom det kan höras igenom telefonen men viskandet är väl lite överdrivet. Jag fascineras av sådana saker. Varför vi gör saker som egentligen inte är logiska. Det här är väl kanske bara en del av allt det ologiska vi gör för att vara medkännande och logiska.

söndag 22 augusti 2010

Hemmavid

Mer och mer hemkär blir jag. Jag trivs så oerhört bra här hemma med min fine sambo. Jag låg och funderade över det idag när jag låg och läste på soffan. Samtidigt satt sambon bredvid och fixade med våra semester bilder. Innan dess hade vi varit ute och gått i över en timme och pratat om ditten och datten. Det kanske är det som är grejen när man är ledig när man inte är på jobbet. Tidigare har jag ju varit tvungen att jobba när jag inte pluggat så helgerna som inte varit uppbokade av jobb har varit få och fullspäckade för att hinna göra allt annat man vill göra. Jag fascineras av det här. Ledigheten. Den är fin den.

lördag 21 augusti 2010

Back in blogging

Nu har jag varit borta länge. Jag har varit på läger i två veckor och sedan på en veckas välförtjänt semester i Grekland. Jag funderade på om jag skulle kunna sammanfatta dessa veckor men jag tror inte att det går.
Jag älskade att vara på läger men så älskar jag också att få jobba med konfirmander och ungdomar. De lämnar stora hål av kärlek och längtan efter sig när jag inte får vara med dem mera. Jag jobbar på att bli ungdomsprästen i församlingen, vi får ser hur det går.... Jag älskar att se dem växa, bli två meter långa och blomstra under tiden vi får dela med varandra. Jag kunde tyvärr inte vara med på konfirmationen eftersom då hade vår resa redan börjat. Jag tänkte på dem varje sekund de var igång i alla fall!
Resan var varm och skön. Jag älskar känslan av att kunna kasta mig ner i vattnet utan att frysa. När känslan av det varma salta vattnet låter en guppa med. Jag är dock inte helt anpassad till 40 graders värme men det gick bra. Sambon brände sig inte heller alltför illa! Det är alltid positivt. Men igår på väg hem kändes det otroligt skönt. Jag har knappt varit hemma på tre veckor så att bara ligga i soffan och äta makaroner, gluffa popcorn och titta på "Hitta Nemo" kändes underbart. Nu har vi tvättat ett berg tvätt (eller snarare sambon, jag fick sova vidare) och dammsugit samt varit och handlat. Ikväll kommer några få vänner över och äter kräftor med oss. Det ska också bli mysigt.

onsdag 28 juli 2010

Det som äter dig

Det finns ett vidrigt program som går på tv just nu där en oerhört smal person och en oerhört tjock person byter mat. Jag har aldrig sett det men jag har sett reklamen. Det känns vidrigt (om någon sett det så meddela gärna mig hur det är) men det sägs en sak som jag ändå tycker är lite klok däri reklamen. Programledaren säger att det inte längre handlar om vad du äter utan vad som äter dig. Så tror jag absolut att det är.
I mina ätstörningar har jag aldrig varit supersjuktsmal. Jag har varit smal. Lite för smal. Men framförallt har det handlat om tankarna. Tankarna som hela tiden snurrar i huvudet. Hur fel jag är. Hur dålig jag är som ger efter för hungern. Hur dålig jag är som inte är smalare. Att jag inte ens klarar av att ha ätstörningar på ett ordentligt sätt. Att jag misslyckas även med det. Varje tugga förvandlas till ångest över att jag tar den och varje bit mat blir svår att njuta av. Kroppen känns som något som är främmande från en själv och som inte hör ihop med det riktiga jag. Någonstans därinne finns jag!
Maten är egentligen inte viktig utan bara ett uttryck för det som finns inuti. Ångesten och smärtan. Allt detta går att kontrollera genom maten. Att säga till mig att jag måste äta hjälper inte för det vet jag ju men om varje tugga och varje måltid är en inre kamp blir det inte lätt.
Nu när jag ändå fått hyfsat rätsida på mig själv kan dessa tankar drabba mig. Att jag äter för mycket, inte rör mig tillräckligt och att jag misslyckas varje gång jag äter godis. Eller så anser jag att jag misslyckas för att jag inte kan njuta av det jag äter. Mat är inte enbart något lustfyllt utan även något komplicerat och de tillfällen då den kan få vara bara lustfylld är tillfällen att ta vara på. De blir fler och fler men jag måste ändå värdesätta dem!

Bara ett litet tips.

Om ni ännu inte blivit tipsade av mig så kommer ett litet tips här: jag uppmanar er att snarast börja lyssna på Billie the vision and the dancers. I sin givmildhet kan man dessutom ladda ner deras musik gratis från deras hemsida. Jajomen. Lyssna och njut.

tisdag 27 juli 2010

Skrämmande

Igår var vi på Gröna Lund. Vi spelade fem kamp och jag kom i sedvanlig ordning sist. Det är tur att det är sambon som är tävlingsmänniskan i vårt förhållande för han vann. Jag var mest nöjd med att jag slog honom i pistolskytte. Ha!
Vi var där med lilla S hennes väldigt snart blivande man och en av hans vänner. Det var väldigt kul och trevligt. Den blivande mannen hade tydligen dödslängtan (hmm kalla fötter?!??!!) och skulle åka alla äckligheter. Han lyckades få med sig sambon i en del av dem. Lilla S och jag nöjde oss med Lustiga huset, flygande mattan därifrån tyckte vi var lagom läskig.
Men sen gick det överstyr. Då skulle Lilla S nödvändigtvis ha med oss alla in i Spökhuset. Jag avskyr spökhuset! Det är verkligen ingen överdrift. Jag ville helst rusa igenom och hålla för ögonen. Sambon lovade att gå bakom så ingen kunde ta i mig. Problemet var bara att han ville få valuta för pengarna och ville gå långsamt och sticka in händerna i dörröppningar och sådant dumt. Jag blev nästan arg på honom. De stackars spöken som kom för att ge sig på oss stirrade jag ut. Jag har ju fått lära mig att de inte får röra en så jag tänkte att om jag stirrar på dem tillräckligt länge så går de. Det gjorde dem. Min vinst. Jag var helt slut när vi kom ut. Har jag sagt att jag hatar spökhus???

Tidigare på dagen var vi med om en annan obehaglig sak. Vi satt och åt på ett trevligt libanesiskt ställe när sambon tittade över min axel och sa något som inte alls passade in i samtalet. Förvirrade vände sig jag och kamraten som satt bredvid oss om och där stod en stenad barfota man och stirrade på vår mat. Det kändes som om han dräglade! Efter en stund sa han att det såg gott ut (vilket det var) och frågade om han kunde få något. Mycket okristligt svarade jag nej! Min mat rör man inte innan jag har ätit klart. Basta! Han vimsade vidare bland sina ångor.

Lilla S blivande man verkade i alla fall nöjd med besöket i storstan, som han sa man får vara med om alla möjliga underliga saker här.

onsdag 21 juli 2010

Aldrig nöjd

Jag älskar att vara präst. Ingen tvekan om saken. Något jag inte älskar däremot är att inte ha någonting att göra. Jag vet att det bara är tillfälligt för nästa vecka är det dags att ta i ordentligt inför lägret. Men den här veckan är seg! Eftersom vi inte har någon direkt vigselkyrka har vi nästan inga vigslar eller liknande att förbereda. Jag hade en i helgen och det verkar vara den som var här den här månaden. Jag har en hel del begravningar men att bara skriva griftetal hela dagarna går bara inte. Alltså sitter jag här och funderar, surfar och gör mest ingenting. Från att ha haft en hektisk vecka till det här. Jag gillar hektiska veckor! Då håller jag uppe farten, nu blir det snarare tvärtom. Jag längtar efter att verksamheten ska komma igång igen och det blir mer fart och rörelse både i huset och i församlingen.
Trodde jag inte, att jag skulle beklaga mig för att jag har för LITE att göra. Men jag har en smygande misstanke om att det går över till hösten. Kanske egentligen borde lugna ner mig, ta dagen som den kommer och bygga depåer inför hösten.

måndag 19 juli 2010

Att definiera kön

Jag har mötts av många kommentarer angående yrkesval och mitt kön i mitt liv. Både som busschaufför och som präst. En del blir förvånade över att de överlever en resa med mig när jag kör buss och andra kommenterar att de tycker att det är så trevligt med en kvinnlig präst. Lustigt, jag som bara ser mig som präst. Men det må väl vara hänt.
Många gånger definieras vi av vårt kön på andra sätt. Pappor som är hemma med sina barn blir sedda som fantastiska medan mammor som gör samma sak gör det de ska enligt samhället. Att kvinnor som väljer att jobba eller studera medan mannen är hemma med barnen ses som sämre mammor är också oroväckande och obehagligt.
När vi anger våra personnummer kan det snabbt läsas ut om vi är män eller kvinnor om vårat utseende eller namn inte ger folk den informationen direkt.
Men jag har lärt mig att företag och institutioner som vill verka förstående och könsneutrala har börjat med hen och henom. Dessa två ord är alltså könsneutrala. Jag köper det till en viss gräns. Om jag fyller i ett papper hos, säg Försäkringskassan (jag vet inte om de har hen i sitt register ännu men vi tänker hypotetiskt) så fyller jag i regel i mitt personnummer. Genom det syns det att jag är kvinna. Om jag sen väljer att fylla i den lilla fyrkanten som varken står för man eller kvinna kommer de ju att se att jag inte definierar mig som kvinna. Så långt allting gott. Men hur hanteras då detta i verkligheten?
Jag tror att eventuell handläggare som ser mina papper skulle titta på dem och tänka "Aha, där är en kvinna som definierar sig som något annat". I deras ögon skulle jag fullt och fast vara en kvinna och min definition av det hela spelar ingen roll. Varför måste vi ens fylla i om vi är män eller kvinnor? Spelar det någon roll? Räcker det inte med personnumren? Jag förstår inte varför vi måste definieras som kön hela tiden.

Jag tänker som Austin Powers när han svara på frågan kön och han svarar "Ja tack".

torsdag 15 juli 2010

Ett mellanläge

Trots att jag just nyligt börjat på min arbetsplats finns hela tiden tanken att jag måste söka jobb i vår och försöka hitta en egen tjänst. Jag vet att jag inte borde tänka på det nu men eftersom församlingen har kvar sin gamla adjunkt som inte fått någon tjänst blir det hela mer aktuellt. Hon kommer att gå kvar parallellt med mig till jul om hon inte får någon tjänst. Det gör att det frågas mycket om hur det ser ut på vår arbetsmarknad och den är ju tyvärr inte så ljus. I Stockholm har vi trots allt arbetslösa präster.
Jag trivs oerhört bra här i min församling än så länge och det skulle ju vara skönt att veta att det är här jag ska vara de närmaste åren. De senaste åren har ju varit rätt hoppiga. Inget har känts riktigt permanent. När jag körde buss visste jag ju också att det bara var för tillfället.
Jag tittar i "Kyrkans tidning" om det verkar som om ruljansen kommit igång och tjänsterna flödar in men inte ännu. Detta trots att det stod i DN samma helg som jag vigdes att ungefär 60% av Svenska kyrkans 3000 präster kommer att gå i pension inom de närmaste tio åren. Vi får hoppas att de gör det också och inte jobbar till de är 72! Nej nu ska jag inte gräva ner mig utan ta emot det här året med glädje och göra mitt bästa. Visar jag bara framfötterna ska det nog gå!

Annars får jag väl köra buss igen!

tisdag 13 juli 2010

Jag säger emot mig själv

Nu vet jag att jag säger emot mig själv men sambon och jag funderade lite över det här med engagemang i helgen. Det hela kom sig av att vi lyssnade på P3 Sommarsession som var på besök i Hultsfred. Tydligen har en hel massa ungdomar kommit på att det är en bra idé att campa där trots att det inte blev någon festival. Det i sig är ju faktiskt lite rörande. Där vi fick problem med hela ekvationen var dock den del där de hyllade den unge man som hade sett till att det hela kunde gå av stapeln. Vad hade då den unge mannen gjort? Jo, han hade skapat en grupp på Facebook. En grupp som sade att man kunde åka dit i alla fall. Hade den unge mannen beställt bajamajor och dylikt till sina kamrater som dök upp? Skramlat pengar till denna fantastiska sak? Svar nej. En av de tjejer de intervjuade sa att det var störtskönt på campingen trots att folk bajsade i solen (direkt citat) och det låg blodiga bindor överallt (även detta direkt citat).(Jag finner det dessutom extremt ironiskt att sagda unga frökens föräldrar inte ville att hon skulle åka till Hultsfred eftersom de var oroliga för hennes säkerhet och välgång om hon var där. Så kan det gå) Jag är extremt skeptisk, eller så är jag gammal. Jag tänker att om han VERKLIGEN hade engagerat sig så hade han sett till att det fanns just dessa faciliteter och inte lämnat det hela till Hultsfreds kommun att ta hand om när de nu väl behagar att åka hem.

För mig blir det ungefär som Anton Abele som vann pris på MTV-awards för att han startade en grupp som säger att man inte ska slåss. Nu ska han tydligen in i riksdagen också.
Tankesmedjan (program i P3) har ett Anton Abele pris för dem som sparkar in öppna dörrar.
Vi kan alla starta grupper för att starta opinion men jag frågar mig om det hjälper bara i sig.

Själv gick jag med i gruppen som ville att Victoria och Daniel skulle gå in tillsammans i kyrkan. Det gjorde de ju inte och jag tror inte att gruppen i sig gjorde något utan att hon som startade gruppen även var aktiv på andra ställen och i andra forum. Jag tror inte heller att hon på detta sätt ser sig själv som en samhällsförändrare genom just detta steg. Grupperna är en fin del i ett engagemang men jag tror inte att de är den enda lösningen. Det kräver nog lite mer för att det ska bli ett ordentligt engagemang. Är det kanske för jobbigt eller är det vid grupperna som engagemanget tar slut?
Hur som haver tycker jag att Tankesmedjan ska dela ut Anton Abele priset till han som engagerade sig i Hultsfredscampingen.

torsdag 8 juli 2010

Skolexempel 1A?

Jag funderar över var alla dessa exempel som det pratades om i skolan är. De där enkla begravningarna där folk dör lugnt i sömnen efter 90 års leverne. Eller de vanliga dopen och vigslarna.
Min första begravning igår gick bra och var väl kanske hyfsat vanlig i alla fall. Lite yngre avliden än vanligt och lite fler anhöriga än vanligt. Som tur var var liljorna färre än vanligt. Jag kunde andas nästan hela tiden. Lite astmaspray bara. Svettas ihjäl gjorde jag nästan också.
Mitt första dop ska jag ha om någon vecka, på engelska ska det vara! Ett doptal på engelska ska det skrivas. Hepp! Tur att det finns handbok på flera språk i alla fall så jag slipper fundera på alla sådana viktiga formuleringar i alla fall.
Jag har även fått äran att få en förnyelse av vigsellöften. Det är roligt. Trevligt att folk känner att sånt är värt att fira. Min handledare har inte haft någon och jag har en min första riktiga "förrättningshelg".
Det är kul att vara präst men fy så trött jag är på kvällarna!

tisdag 6 juli 2010

Jag vill aldrig bliva stuuuur!

Jag har gått tillbaka i ålder de senaste åren sen jag träffade min fantastiske sambo. Anledningen till detta är att han vill göra såna roliga saker som jag också vill. Som att åka på festival. X:et var inte så pigg på sånt, inte heller att åka utomlands eller andra sådana roliga saker! Nu har sambon och jag i alla fall varit borta i nästan en vecka tillsammans med goda vänner. Vi levde sunk-liv fast i lightversion. Vi bodde trots allt på lugna campingen och i husvagn. Det var varmt utav bara HELVETE! Men det måste varit bättre än att sova i tält i alla fall. Vi blev inte blöta när det regnade eller fullt så kalla som de stackars tältarna blev. Husvagnen var sagd att vara för sex personer men det måste varit sex stycken pyttemänniskor. Varken sambon eller jag är särskilt små och J i det andra paret är en lång och ståtlig karl han med. Att han och H dessutom hade med sig Knoddas hjälpte nog inte. (Knoddas befinner sig i och för sig fortfarande inuti H men jag misstänker att hon fick det lite obekvämare än vad som kanske var önskvärt).
De av oss som kunde drack diverse drinkar, kidnappade Svamp-Bob Fyrkant och skrattade hysteriskt. Visst såg vi många fantastiska band också men någonstans är det ändå skratten och umgänget som gör semestern minnesvärd. Att sambon dessutom blev skändad av tre stycken sjutton-åringar med bläckpennor var hysteriskt roligt. De skrev fina ord över hela hans armar och ben när han låg i gräset och sov under en konsert. Ha!
Jag ser framemot denna sorts semestrar flera år framöver och jag tänker mig att det inte borde vara omöjligt att fortsätta åka även när vi blir ännu äldre och drar upp medelåldern till oanade höjder. Jag tror att festivaler är underskattade.

söndag 27 juni 2010

Är det inte det här vi längtar efter?

Idag har jag legat på stranden med föräldrarna. Det var så otroligt skönt att ligga i solen och läsa, äta frukt, prata och nästan somna med jämna mellanrum. I helgen när vi firade midsommar kunde vi sitta ute och äta länge in på kvällen och jag badade till och med i havet. Till och med utan bastubad som de flesta andra behövde. HA! Då är det kanske inte så konstigt att jag behövde lite mer tid att ta mig ner i vattnet.
Nu när sambon och jag sett klart på fotbollen och han begett sig till jobbet satte jag mig på balkongen och läste. Jag satt där och mös. Jag inser att det är det här jag väntar efter hela vintern. Det är det här som gör att man på något besynnerligt sätt att ta sig igenom vintern med dess oheliga minusgrader.
Jag hoppas att värmen håller i sig nu veckan som kommer då jag har semester och vi återigen ska på husvagnssemester. Vi ska göra som förra året, åka på Peace and Love! Jag längtar otroligt mycket trots att det inte är lika många bra band som förra året. Men att sitta utanför husvagnen i en brassestol och njuta av solen det är som en lite del av himlen och det är ju det vi längtar efter!

onsdag 23 juni 2010

Om jag har vad som krävs.

Just nu har Försvarsmakten en reklam som jag verkligen irriterar mig på. Den handlar om jag har vad som krävs för att få ha en åsikt om vad försvaret gör med sina pengar. Ialla fall är det så jag förstår den. Överallt på tunnelbanor och bussar står saker som "Din mamma kan leva med att Sveriges gränser kränks". Eller "Din granne vill inte ha någon hjälp vid en naturkatastrof". Jag antar att de vill säga att vi som är anti-militarister inte är för demokrati eller medmänsklighet. Själv har jag väldigt svårt att ställa upp på det. Jag är för demokrati och medmänsklighet men jag förstår inte varför vi ska ha en Försvarsmakt. Sverige har inte varit i krig på Gud vet hur länge och när det senast var en hot situation la vi oss platt för nazisterna och lät de göra som de ville.
Utbilda gärna folk att åka utomlands och göra goda insatser där men sluta jönsa runt och hävda att ryssen kommer. Om ryssen kommer så tror jag då rakt inte att det är till Sverige de kommer!
Nej jag anser mig ha rätt att ha en åsikt som skattebetalande medborgare i Sverige. Jag undrar om jag verkligen behöver göra något mer för att få ha vad som krävs....

måndag 21 juni 2010

Vad gör man en ledig dag?

Jag har haft en ledig dag idag. Det är underligt, det är inte något jag är van vid. Lediga dagar har tidigare betytt att jag har pluggat eller liknande. Idag behövde jag inte det. Istället sov jag. Oerhört oerhört länge. Det är uppenbarligen tröttsamt att vara pastorsadjunkt! Våra gäster har åkt nu så jag har ägnat kvällen åt att röja efter dem och oss. Plocka undan madrasser, täcken och lakan. Nu är det dammsuget också. Det känns otroligt bra. Igår när jag gick och la mig kändes det som om jag inte fick plats i lägenheten. Det låg smutskläder lite överallt och presenter från prästvigningen. Nu är allt inlagt där de ska vara. Allt förutom mitt baseballträ som jag fick, det vet jag inte riktigt var jag ska ha. Änglarna jag fick är uppsatta, smyckena bland de andra och böckerna sorterade för att antingen stanna här eller följa med till jobbet. Jag har också ägnat tid åt att vara tacksam för alla de gåvor som har getts till Svenska kyrkans internationella arbete. Det känns otroligt att så många i världen får en chans här i livet tack vare mina generösa vänner.
Det går tydligen att fylla en ledig dag. Det bästa av allt är ju i alla fall att det kommer flera!!!!

fredag 18 juni 2010

En misslyckad ark

Så här i början av min karriär som adjunkt är vissa dagar sprängfyllda med aktivitet. Som igår och iförrgår. Då var jag på olika utflykter med olika grupper i församlingen. Jättebra sätt att lära känna församlingen på men uttröttande. Idag är det inte så många på jobbet, eller jag ser dem inte just nu i alla fall. Jag vet att flera av dem har varit här. Detta har gett mig tid att göra braiga saker. Jag har lagt in telefonnummer till mina kollegor i min arbetstelefon och letat bra kristet pyssel på nätet. Jag vill gärna ha lite reserv-grejor till lägret i fall jag får slut på saker att säga. Eller om de tröttnar på min röst, det låter otroligt i mina öron men det kan tydligen bli så. Jag har hittat en ark som man kan göra av papper. Jag gav mig i ett högmodigt pysselförsök och började pyssla. Jag tyckte att jag följde instruktionerna ingående. In i minsta detalj som det heter. Men det ser väldigt konstigt ut just nu... Jag tror inte att den ska vara så, faktiskt..... Den ska "popa-upp" men det gör den inte. Var limmade jag fel? Jag tror i och för sig att konfirmander är mer pysselkapabla än vad jag är men det blir svårt att förklara hur man gör om jag inte kan själv. Nu letar jag efter lite annat pyssel istället.... Kanske en färgläggningsbild av korsfästelsen???

onsdag 16 juni 2010

Framme vid målsnöret eller bara början?

Nu har jag börjat jobba. Jag är prästvigd och ska ta ansvar för mig själv. Det känns extremt underligt. Jag har ingen aning just nu om vad det är tänkt att jag ska göra. Sitter vid min dator på mitt kontor och funderar. Jag har min egen dator med mailadress och telefon. Mitt stora mål för dagen är att ringa en dopfamilj och ett vigselpar. Jag ska även ta reda på om jag har en telefonsvarare eller inte. Måste kanske tala in något trevligt meddelande.
Allt känns nytt och lite läskigt men samtidigt underbart. Jag kan inte sluta le när jag tänker på att det äntligen är på riktigt. Det är jag som är prästen....
Jag övar in mig själv i rollen genom att ha krage på mig och att åka tunnelbana i den. Det är inte det lättaste alla dagar. Det känns som om jag måste vara glad och le mot dem jag träffar för annars kommer de att hata kyrkan i efterhand.
Men det här är en ny del av mitt liv, en fantastisk del, och jag ska njuta av att den är ny och underbar ett tag till!

fredag 11 juni 2010

Road rage, lösningen på alla problem?

Min dominkanska syster har kommit! Yeay! Jag hann inte hämta henne igår för jag var tvungen att jobba, mamma fick det ärorika uppdraget. När jag väl dök upp med andan i halsen och mässhaken i högsta hugg utanför dômen var jag lite små svettig. Jag hade ingen aning om jag kunde parkera där jag gjorde men efter samtal med en mycket trevlig lapplisa löste det sig. Mamma fick vakta bilen. Sen var det dags att skjutsa hem mamma. På väg mot hennes hem var det lite rörigt. Det är lite mycket i stan nu med det stora bröllopet och allt. Mitt tålamod var definitivt slut! Jag tutade argt och svor. Min stackars dominkanska syster satt i baksätet och undrade vad som hade hänt med mig. Men samtidigt sa hon att det var som om jag körde i Santo domingo, fast jag behöver bli om möjligt än mer aggressiv för att platsa ordentligt där. Det var lite skönt att få släppa ut lite stress genom körningen. Det kanske inte var så snällt mot mina passagerare men de verkade inte bry sig nämnvärt. Så nu blandar vi spanska, engelska och svenska här hemma. Min stackars hjärna försöker hänga med och kunna säga visa saker på spanska men det går så där. Jag tror det löser sig om någon dag eller två. Kanske till och med efter vigningen!
Nu är det dags att bege sig till dômen igen för övning och prästexamen. Jag är lite nervös men intalar mig att jag är ett geni så det ska nog gå bra. Ska försöka att inte svara på spanska bara.

onsdag 9 juni 2010

En långsam läxa

De senaste dagarna har jag övat mig på att säga nej. Det har inte varit lätt eller självklart. När min nya kyrkoherde visade mig schemat för höstens gudstjänster frågade hon om jag tyckte att det såg ut som jag ville ha flera. Spontant gjorde det faktiskt det men jag sa vist att jag vill vänta och se för att sen diskutera om det vore lämpligt att lägga till flera. Det är i detta fall lättare att lägga till än att ta bort dem. Jag gav mig själv en ordentlig klapp på axeln.
Sen idag var jag superstressad. Stressen sitter i kroppen på mig. Jag skulle ha sprungit blodomloppet med några vänner och har sett framemot det men var tvungen att tacka nej. Det gick bara inte. Jag behöver ligga här på soffan och läsa lite och glo lite på tv. Om jag inte gör det är jag rädd för att jag inte kommer att klara av helgen eller njuta av det som står framför mig. Jag vill inte börja mitt nya jobb helt slutkörd. Återigen gav jag mig en klapp på axeln.
Jag börjar bli bättre och bättre på det här. Det ligger egentligen inte för mig men det måste bli något för mig att öva på. Jag är tusen gånger bättre än vad jag har varit och jag tror att jag är på väg att bli ännu bättre, men det har varit en långsam läxa att lära.

söndag 6 juni 2010

Intimitet

Jag är en extremt taktil människa. Jag vill nästan alltid ha fysisk kontakt med andra personer. Jag smyger mig på, tar i handen eller lutar mig mot dem jag tycker om. Att känna någons andetag under mina händer gör mig lugn. Jag kramas och delar ut pussar och klappar gärna dem jag gillar över ansiktet eller håret. Jag tror att jag alltid har varit så här. Jag vet att när jag gick på mellanstadiet så hölls det emot mig, mina vänner då ville inte kramas, det låg inte för dem. En del människor blir alldeles förvånade och förvirrade av min närhetsönskan medan andra tar emot den med glädje. För dem som är svältfödda på närhet skulle jag tro att den blir en lisa för själen. Att hålla en person över armen eller i handen är inget ovanligt för mig och det är då jag mår som bäst. Jag inser att jag ibland kanske går över folks gränser och jag gör mitt bästa för att känna av dem. (Det är inte alltid helt lätt när jag har fått lite alkohol i kroppen.)
En del som jag träffar tolkar min närhet som något annat. De tar den som en uppmaning och eftersom jag ovanpå mitt närhetssökande är relativt flirtig så kan det ta sig lite underliga proportioner. Det har ibland gått rätt långt innan jag inser att den mitt emot mig är ute efter något helt annat än vad jag är. Oftast går det ju helt utan problem dock.
För andra är det underligt att jag är så intim med personer som inte är i min sambo. Jag tror inte han bryr sig. Han vet hur jag är och han var medveten om det när vi började bli tillsammans. Vägen dit var ju inte heller helt rak.
Så jag fortsätter att hålla handen, krama och klappa. Jag får väl tänka mig lite extra för bara nu när jag ska ut i församlingstjänst så att det där inte uppstår några missförstånd. Det är inte aktuellt!

fredag 4 juni 2010

Bitterljuvt

Igår tog det slut. Mitt år på skolan. Jag grät och grät och grät. Sen grät jag lite till. Flera av dessa fantastiska människor har blivit otroligt fina vänner. Jag vill inte att de ska flytta långt långt bort. När lilla S och fina T och jag skulle säga hejdå bröt nog alla dammar loss. Vi grät ohämmat. Jag hulkade till och med. Det är ju inte som att vi inte kommer att ses men jag kommer inte att få träffa dem varje dag längre. Jag har ju redan sagt hejdå en gång, när jag flyttade hem igen från södern. Det gör ont att behöva göra det igen! Vi skulle ju vigas tillsammans där nere men livet och kärleken ville annat så jag flyttade hem igen.
Nu sitter jag här lätt röd i ögonen och försöker att inte fundera för mycket på det. Jag måste börja fokusera på nästa söndag. Det är ju fest och vigning som ligger framför mig. Jag ska försöka att tänka på alla fina när jag går in i kyrkan. (Dem och att andas.. Får se hur det går)
De är en stor del av mina fina nu!

måndag 31 maj 2010

Folkrättsbrott

Inte för att jag inte trodde att det inte skulle hända men jag blir ändå besviken när det händer. Jag ville så gärna tro att förnödenheterna skulle få komma fram, att de i Palestina skulle få det lite lättare för en liten stund i alla fall. Att israelerna skulle se att det inte handlar om vapen utan att det faktiskt handlar om medmänsklighet. Så blev de inte. Israel begick ett grovt folkrättsbrott och jag tror faktiskt inte att de kommer att få betala för det, i alla fall inte på ett folkrättsligt sätt. Det palestinska folket kommer att fortsätta att lida så länge blockaden kvarstår och vi kommer antagligen inte att se någon lösning på konflikten så länge det är så här Israel anser att konflikten ska hanteras.

En gång för många år sedan funderade jag på att åka ner som mänsklig sköld. Det blev inte så av flera anledningar. Jag funderade bland annat på om jag inte på så vis skulle gå med på Israels idé om att européer är bättre än vad palestinier är. Att mitt liv skulle vara mer värt än en palestinsk medborgares liv. Självfallet fanns en stor del feghet och överlevnadsinstinkt i mitt beslut också men jag vill ändå inte ställa upp på tanken att jag, bara för att jag är född i Europa, är mer värd än de som bor i Palestina. De personer som precis som många av oss här spelar Farmville för att fördriva tiden. Skillnaden är dock att de fördriver tiden på nätterna eftersom det är farligt att sova då, det tar för lång tid att ta sig ut när attackerna kommer. De fördriver tiden för att de väntar på elektricitet så att de ska kunna studera och ha en möjlighet att ta sig därifrån.

Gemensamt kan vi få Israel att ändra sig. Inte genom att kalla dem för satans-land eller mördare utan genom att uppmärksamma deras beteende, få fler att engagera sig och bli upprörda på deras sätt att hantera konflikten. Om vi ser till att våra politiker inte kan fly från den här frågan kommer de att vara tvungna att ta upp den med deras politiker. Om vi varje gång vi möter någon från Israel, på riktigt eller på nätet, talar om det här kanske opinionen skiftar även inne i landet. Det här kan inte fortgå, vi kan inte sitta tysta och titta på. Vi får inte gå med på deras idéer om vilken människa som är värd mest!

Min tro säger mig att alla människor är lika mycket värda. Låt det få spela roll.

söndag 30 maj 2010

Hur man än vänder sig har man ändan där bak

Det har varit många diskussioner på sistone om kronprinsessbröllopet. Jag är en stark motståndare till brudöverlämning och tycker att det är synd, skam och elände att de ska syssla med sådan otyg. Men det finns det många andra som har skrivit kloka och bra ord om så jag ska inte lägga ner så oerhört mycket tid på det.
Något som jag irriterat och fascinerat märkt är att hur vi inom Svenska kyrkan än gör så blir vi anklagade att göra fel. Många tycker att vi lägger oss i något som vi inte har med att göra och att vi står för något föråldrat eftersom vi inte låter prinsessan välja själv.
Ursäkta?!?!??!?!
Det är ju vi som inte vill att de ska i äkta jämställdhet gå fram tillsammans. Vi står här för jämställdheten och prinsessparet står för det patriarkala synsätt som vi vill jobba oss ifrån. Dessutom har brudöverlämning inte varit en svensk tradition sedan medeltiden.
När sambon och jag diskuterade det här sist sa han något vist. Han anser att de kommer faktiskt till oss och då borde de rätta sig efter våra regler. När han går hem till någon så rättar han sig efter deras regler oavsett om han tycker att de är lite konstiga eller inte. Nu kommer de till oss och vill gifta sig och då borde de följa de regler vi har satt upp. Jag håller med och tycker att det är respektlöst gentemot oss som verkar inom kyrkan.
Men som sagt hur vi inom kyrkan än beter oss så blir det ändå vårt fel, oavsett hur det än är. Jag bara suckar....

torsdag 27 maj 2010

Vägrar jamsa vidare med mig själv

Jag har hittat min gamla dagbok och läste lite i den häromkvällen. Större delarna är skrivna när jag pluggade på Irland. Jag trodde att jag var frisk då. Jag tyckte nog att jag hade koll på mina matvanor, men när jag läser blir jag rädd. Sida upp och sida ner handlar om hur mycket jag hatar min kropp och inte vad jag var med om. Jag läste en dag om hur jag grät när jag gick och la mig hungrig. Hur H fått mig att äta fish and chips och att jag därefter bara åt keso och frukt. Jag hatade mig själv för att jag åt några godisbitar och det enda jag tänkte på var vad och hur jag åt. Detta är något som drabbar mig om och om igen. Jag blir så trött.
Just nu har jag gått ner i vikt och är sjukt nöjd men det finns nackdelar. Jag vill verkligen inte gå upp igen så jag har en massa regler för mig. Regler är oerhört farliga när det gäller mat i min värld. Vissa saker är bra men de får inte bli absoluta. Jag måste få bryta mot dem utan att hela världen rasar samman. Jag har börjat jobba med mig själv där. Det är okej att inte orka träna, det är okej att ta en godisbit trots att det inte är fredag eller lördag och det är okej att äta god mat. Jag vill inte jamsa vidare med mig själv. Jag vill inte tro att jag är frisk och senare inse att jag inte är det. Jag vill bara må bra, det är väl inte så mycket begärt?!?!?

tisdag 25 maj 2010

Någon att ta hem till mamma

Någon gång i tonåren insåg jag att det finns sådana man tar hem till mamma och sådana man inte tar hem till mamma. Jag insåg att även jag kan falla i de olika kategorierna. Jag är inte automatiskt en sådan som man tar hem till mamma. Detta var något av en överraskning för mig. Självklart har jag träffat killar som det skulle behöva gå väldigt för att jag skulle få för mig att presentera dem för min mamma. Jag minns när jag var 18 och precis börjat dejta efter att ha haft ett långt förhållande. Min mamma fick reda på att jag dejtade en kille och blev knäpp om jag inte presenterade honom för henne. Hon ville veta vem jag umgicks med. Idag är inte det en kille jag skulle tagit hem till mamma eftersom jag visste att det inte var någon det skulle bli något långvarigt med. Detta har kanske lett till att jag funderat extra på det här.
Sambon var en självklar "ta hem till mamma". Hon var däremot lite tveksam när jag berättade att han är en långhårig långtradarchaffis som även kör buss. Hon såg honom som en variant av min far men han är ju faktiskt bara allt bra som pappa hade, inte det andra. Jag hoppas att jag var av "ta hemvariant" för honom.
Ibland har jag sprungit på folk som jag insett aldrig skulle presentera mig för deras mammor. Det har varit en konstig känsla. Jag undrar vad det är som gör detta. Vissa av mina drag som många finner intressanta kan andra finna vara underliga att presentera för sina föräldrar. Jag är utåt, aktiv och ganska frispråkig men samtidigt är jag en ganska väluppfostrad flicka. Min mamma har lärt mig att inte vara fullt lika frispråkig när jag träffar föräldrar och jag vet hur man sitter fint vid ett bord och hälsar artigt. Kanske lyser inte detta igenom eller så har de vetat att jag inte varit någon det skulle bli något längre med och det har återspeglats till mig. Jag tror fortfarande att jag möter sådana personer, det kan vara vänner eller liknande. Jag inser att de aldrig (om jag hade varit singel) hade kunnat se mig som en potentiell flickvän för jag passar inte in i bilden av hur en flickvän beter sig. Underligt det där.
Tur att sambon tycker att jag stämmer med hans bild i alla fall.

söndag 23 maj 2010

Mycket nu.

Den senaste veckan har varit stressig och rolig. Så här när terminen är på väg mot sitt slut och därmed även utbildningen har många av oss i klassen drabbats av någon slags separationsångest. Vi träffas och umgås. Att vi hade utsparksfest hjälpte ju till på den fronten. Den blev blöt på många sätt. Tre av pojkarna badade i Fyrisån. Där nere träffade de en cykel, så kan det gå.
På festen höll jag tal och härjade runt. Jag fick öl hällt på mina fötter och dansade och kramade på alla mina vänner i klassen. Jag blev oerhört kärvänlig och ville vara nära och gav små pussar. I och för sig kommenterade jag detta i mitt tal, att jag är en väldigt närgången person.
När jag och lilla S satt på tåget hemåt dagen efter festen började jag nästan gråta eftersom jag hela veckan har gått runt och tänkt på att jag hoppas att hon och fina T vet om att jag älskar dem och att det kommer att kännas väldigt väldigt konstigt att inte ses varje vecka nu efter tredje juni. Samtidigt längtar jag efter tredje juni och framförallt till 13 juni. Jag trodde verkligen inte att tiden skulle kunna gå så fort. Jag hade så oerhört svårt att se det framför mig att det skulle ta slut, att det skulle bli en verklighet det här. Men snart är det verkligen en realitet att jag står där i mina fina prästskjortor och då är det dags att sluta blöta ner mig inifrån och ut och pussa på alla runt omkring mig!

tisdag 18 maj 2010

Kanske mest till Blivande prostinnan

På det bodycombat pass jag gått på nu några gånger har de använt sig av denna låt. Helt fantastisk att träna till. Att "slåss" till den är ännu bättre eftersom i alla fall jag ser filmen framför mig. Ett tips till dig (blivande prostinnan) eller ni andra som gillar att träna och behöver lite peppmusik!
Finns i längre version som de använder på gymmet men jag hittade inte den på youtube just nu utan bara en massa andra varianter.



Gamla bekanta

Nu har värmen äntligen kommit. Min kropp sträcker lite extra mycket på sig och jag längtar efter ett glas rosévin på balkongen. Det känns som om hela jag tinar upp efter en otroligt lång vinter. Jag hoppas verkligen att värmen håller i sig hela sommaren!
Men nu när värmen återkommer möter jag även en del av mina gamla bekantskaper igen. Jag upptäckte igår att mina fötter redan tycker att det är tillräckligt varmt för att svullna till dubbelstorlek. Detta ledda till att jag fick mina sedvanliga skavsår på hälarna. De vätskade sig och jag hade enorma blåsor! För att ta mig hem fick jag låna ett par skor. De i sin tur gav mig lite skavsår ovanpå foten. När jag sedan stod på tunnelbanan hem kände jag den där skräcken som bara en fullpackad tunnelbana och bara fötter i sandaler kan ge. Jag försökte förbrilt att hålla undan mina känsliga tår från att hamna under någon annan människas mer klackförsedda fötter. Jag inser att dessa två bekantskaper som jag alltid glömmer bort men så raskt påminns om varje vår kommer komma tillbaka nästa vår, kanske varje vår. Men någonstans så gör ju inte det någonting för det är ju även andra bekantskaper som kommer tillbaka. Värmen till exempel, doften av nyklippt gräs och lyckan av att få äta en piggelin i solen.

söndag 16 maj 2010

Att somna i eldslågornas sken

Jag har varit ute på äventyr i helgen. Jag har varit på landet, landet ganska långt norr över dessutom! Lång lång tid (eller nja kanske inte) tog det att åka dit. När vi väl kom fram var det som att stiga in i en helt annan värld. Huset vi besökte (vi besökte dess invånare också) var så pass stort att jag hade svårt att föreställa mig att det bara bor en familj där. I en hage gick tre hästar och på gården sprang en hund. Inne i huset fanns förutom familjen två vuxna katter och fem kattungar(!). De var bedårande.
Vi fick bekanta oss med en massa olika saker där. Bland annat misslyckades jag kapitalt med att släppa ut en av hästarna i hagen, han knallade i stället runt på gården och inte hagen. Tydligen får han göra så men jag kände mig väldigt mycket som en storstadsmänniska. Jag har även kört fyrhjuling och blivit räddad av en sjuåring när jag inte kom på hur jag skulle lägga i backväxeln. Jag gosade mig nästan till ett astmaanfall med kattungarna och funderar starkt på om det inte är värt att ha lite astma för att kunna ha en liten kisse här hemma. Jag spanade mest på en svart liten tussig sak medan sambon ville hellre ha en sköldpaddsfärgad. Funderingarna är inte slut...
När vi satt och fikade i trädgården kom hästen som jag släppte vilt och buffade mig i huvudet med mulen. Han ville ha kaka. Han fick en och sen stod han och hängde vid mitt huvud resten av fikat. Jag har aldrig haft en häst som fika sällskap förut.
När vi skulle gå och lägga oss fick vi elda i kaminen för att få igång värmen i våran del av huset (!) och då fick jag somna i eldslågornas sken.
Trots att jag är ett maskrosbarn som älskar stadens brus och asfalt under fötterna var det något med det livet som fick mig att längta och sukta. Men det kanske går över om jag får en katt?!??!?!

onsdag 12 maj 2010

Hur blev det så?

Jag har varit ute och löp-tränat (ha lunkat fram är nog rätt egentligen) lite nu på förmiddagen. Det går ju helt okej när jag kommer ut och framförallt är det väldigt väldigt skönt när jag kommer hem igen. Energin ligger på en helt annan nivå resten av dagen. Men det är så himla konstigt, jag får nästan en ångestattack varje gång jag ska ge mig ut. Jag minns hur det var innan jag fick min astma-diagnos och försökte mig på att springa. Jag ville ju så gärna. Jag kom några hundra meter och försökte hålla samma tempo som alla andra. Men alldeles för snart knöt sig lungorna till två små små klumpar och vägrade släppa in mer luft. Halsen blev full av slem och blod och jag fick bara ingen luft. Känslan av att sakta kvävas är gräslig! Flera gånger satte jag mig bara ner och grät och blev utskälld av gympalärare och uttittad av alla klasskamrater. Jag valde hellre att gå i ett hyfsat snabbt tempo. Med långa ben är ju inte det något större problem. Jag förstod verkligen inte varför jag inte orkade, jag har ju alltid kunnat dansa eller gå på aerobicspass utan större problem. Tydligen har det något med intensiteten att göra....
Men idag tog jag mig runt min lilla runda. Jag tvingar benen vidare trots att lungorna värker och att jag har blodsmak i munnen. Benen känns som stockar och jag vet att det är för att de inte får något syre. Jag blir så arg på min kropp men stolt över mitt psyke när jag tar mig runt. Jag vill som sambon kunna studsa fram (han älgar kanske snarast fram på sina långa ben) och jag vet att det inte är värt att jämföra sig. Jag imponeras även något enormt av Blivande prostinnan som trots sin astma och sina ben som är opererade mot benhinneinflammation ska springa Göteborgsvarvet. Hon är min idol på så många olika sätt och här imponerar och sporrar hon mig ytterligare en gång.
Vi är några stycken som snart ska springa blodomloppet i lag och jag vet att jag antagligen kommer att vara långsammast. Men jag måste helt enkelt erkänna för mig själv att målet är att komma i mål, ingenting annat.

söndag 9 maj 2010

Lögn och förbannad lögn!

Jag blev så himla irriterad när jag läste DN:s söndagsbilaga idag. En av krönikorna handlade om att vi 80-talister är så otroligt bortskämda och arroganta. Att vi inte gör någonting med våra liv och så vidare och så vidare. Jag känner att jag inte hör till denna grupp. Jag känner väldigt många 80-talister som inte är så heller.
Bland annat Innie på Tankestormar. Hon är 80-talist och en enormt duktig entreprenör, föreläsare och kanske framförallt en stark människa.
Detsamma gäller väldigt många av mina vänner. De är starka, drivna och alltid på gång. En av mina vänner är ordförande för något scoutgrej och har en massa annat andra stora åtaganden. Jag känner inte igen mig eller mina vänner i deras beskrivning.
Men varför är det så att vi så ofta beskrivs som lata och oförskämda? Finns det någon slags gräns mellan äldre och yngre 80-talister eller är det 90-talisterna som beskrivs? Jag undrar verkligen vad alla dessa underliga idéer kommer ifrån. Jag känner inte igen mig som sagt. Jag vill inte känna igen mig.

torsdag 6 maj 2010

Saker jag har lärt mig de senaste dagarna

Jag har bland mycket annat lärt mig följande saker de senaste dagarna.

*Man ska inte lita för mycket på väderprognoserna, vi fick faktiskt riktigt mycket vackert väder i Rom.
*Italienarna måste ha uppfunnit tutan så som de håller på.
*Jag blir bättre på italienska efter lite vin.
*Jag har inte så mycket till övers för påven (det visste jag redan innan men fick det liksom bekräftat där nere)
*Sambon, jag och italienarna har lite skilda sett att se på service.
* Det gör ont i fötterna att turista länge.
*Det är svårt att hinna med att äta när man turistar.
*Att historieskrivning verkligen ser olika ut beroende på var man är. Drottning Kristina hyllades på Audioguiden i Peterskyrkan eftersom hon är ett exempel på att Gud kan vända de hårdhjärtade människorna till rätt tro. Jahahaja.....
*Att Rom är väl värt flera besök eftersom det inte går att hinna med allt på fyra dagar.
*Och slutligen, lite oväntat, att det åker konstiga människor med vår nattbuss hem på vardagsnätterna. Bland annat Rebell Robban.

Vi har haft en underbar semester och nu är det några dagars ledighet (självfallet med lite pluggande, vad annars??) innan skolan och jobb tar vid igen. Det är mindre än en månad kvar till skolavslutningen och det är bara lite drygt en månad kvar till prästvigningen. PUH! Detta firar jag med att skriva mitt 300:inlägg på bloggen, nämligen detta. Hurra för bloggen!

lördag 1 maj 2010

En förbannelse???

Jag börjar misstänka att det ligger en förbannelse över det resande som jag tar mig för som är kopplat till sambon. När jag fick ett stipendie för att åka till Burma för två år sedan kom det en cyklon, resan inställd. Senare det året skulle först vi och sen blev det bara sambon (på grund av en massa strul) åka och ballonga i Thailand. Då blev det typ kupp där nere och flygplatsen stängdes av. Efter det försökte vi oss inte ens på att flyga någonstans på ganska länge. Sen tog vi mod till oss i januari och åkte till Berlin. Där var det snökaos, kallare än vad det varit på många år och vi frös konstant. Vår hemresa höll dessutom på att inte bli av eftersom det kom in ett stort snöoväder.
Nu, imorgon, ska vi åka till Rom. Jag har sett framemot värme, sol och att sitta ute och dricka vin. Vi har packat lätta kläder och bestämt att nu ska vi vila upp oss inför prästvigningen och allt. Det blev ju lite oroligt där när askan tog tag i Europa och jag trodde för ett ögonblick att den skulle hindra vår resa men så verkar ju nu inte vara fallet. Istället gick sambon in på nätet för att kolla vilket väder vi kommer att få. Förra veckan var det ju sol och varmt. Så tydligen inte veckan som kommer! Regn, kraftigt regn samt åskstormar rapporteras det om!!!!!
(Sambon har lagt upp en bild på sin blogg om ni vill se...)
Jag hoppas på att detta är ytterligare en av gångerna meterologerna har fel men samtidigt kan jag inte sluta undra vem som har satt en förbannelse över oss. Paraplyerna är nedpackade och jag tröstar mig med att vin smakar minst lika gott om det regnar ute......