Bomber och granater

I lördags hände något tragiskt i min stad, en man sprängde sig själv till döds. Innan dess hade han sprängt sin bil. Tur i oturen var han på en av de mindre gatorna i city och inte på den mest befolkade. Det hela känns mycket olustigt men framförallt väldigt underligt. Det är inget man räknar med i Stockholm. Vad jag inte förstår är vägen han valde från bilen till platsen där han sprängdes. Varför gick han inte längs Drottninggatan om han nu ville spränga en massa människor? Vad gjorde han på den lilla bakgatan? Kanske ville han komma närmare ett visst mål men skulle varit för uppenbar om han gick där alla andra var.... Vem vet.
Det som känns än mer sorgligt är att vi återigen får en knäck på vår självbild. Någonstans har nog fler med mig tänkt att vi inte är ett land där ett högerextremt parti kan få fäste. Något som motbevisades vid valet. Vi kanske själva har inbillat oss att vår fantastiska integrationspolitik inte gör att folk känner sig marginaliserade eller utan möjligheter. Att den inte på något sätt skulle kunna driva en människa till en desperat handling likt den som hände i lördags.
Allt detta är väl tecken på att vi måste ta en ordentlig titt på vårt samhälle och inse att vi inte kan blunda för problemen och tro att vi bättre än vad vi är.