Jag har mötts av många kommentarer angående yrkesval och mitt kön i mitt liv. Både som busschaufför och som präst. En del blir förvånade över att de överlever en resa med mig när jag kör buss och andra kommenterar att de tycker att det är så trevligt med en kvinnlig präst. Lustigt, jag som bara ser mig som präst. Men det må väl vara hänt.
Många gånger definieras vi av vårt kön på andra sätt. Pappor som är hemma med sina barn blir sedda som fantastiska medan mammor som gör samma sak gör det de ska enligt samhället. Att kvinnor som väljer att jobba eller studera medan mannen är hemma med barnen ses som sämre mammor är också oroväckande och obehagligt.
När vi anger våra personnummer kan det snabbt läsas ut om vi är män eller kvinnor om vårat utseende eller namn inte ger folk den informationen direkt.
Men jag har lärt mig att företag och institutioner som vill verka förstående och könsneutrala har börjat med hen och henom. Dessa två ord är alltså könsneutrala. Jag köper det till en viss gräns. Om jag fyller i ett papper hos, säg Försäkringskassan (jag vet inte om de har hen i sitt register ännu men vi tänker hypotetiskt) så fyller jag i regel i mitt personnummer. Genom det syns det att jag är kvinna. Om jag sen väljer att fylla i den lilla fyrkanten som varken står för man eller kvinna kommer de ju att se att jag inte definierar mig som kvinna. Så långt allting gott. Men hur hanteras då detta i verkligheten?
Jag tror att eventuell handläggare som ser mina papper skulle titta på dem och tänka "Aha, där är en kvinna som definierar sig som något annat". I deras ögon skulle jag fullt och fast vara en kvinna och min definition av det hela spelar ingen roll. Varför måste vi ens fylla i om vi är män eller kvinnor? Spelar det någon roll? Räcker det inte med personnumren? Jag förstår inte varför vi måste definieras som kön hela tiden.
Jag tänker som Austin Powers när han svara på frågan kön och han svarar "Ja tack".
Runt kvinnorna roterar livet
2 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar