tisdag 28 december 2010

Bridezilla!

Jag har blivit bridezilla tror jag. Fast det är ju ganska nära inpå bröllopet så jag kanske kan få bli lite av en bridezilla. Det händer ju på fredag! Jag förstår faktiskt inte att det är så nära. För idag är det tisdag. Herregud! Sen hjälper det inte riktigt att jag är tokförkyld och hade feber igår och förrgår. Idag verkar den ha gått över. Halsbrännan däremot är fortfarande här. Jag snuvar och funderar.
Idag klistrade jag dekorationer på programomslagen. Det blev lim och glitter överallt! Verkligen överallt... Funderingarna över var vi ska skriva ut programmen pågår också. Jag funderar starkt på att åka till jobbet imorgon bara för att och skriva ut dem. Det är smidigt eftersom jag vet att det går och jag kan lägga lite pengar i kopieringsburken. Kanske vi kan låna lite barnstolar också. Tydligen fanns det tillräckligt många kaffekannor i lokalen. Däremot borde vi köpa ett skötbordsunderlägg. Ett sånt där man kan lägga lite var som helst. Vi ska ju ändå ha ett sådant sen till Ärtan så det spelar ju ingen roll om vi köper det nu eller om sex veckor. (Ja, jag vet det är åtta veckor kvar men det kan ju vara bra att ha i förväg)
Sen hoppas jag verkligen att sambon har pratat med cateringen idag för att prata om vårt lilla ugnproblem. Vi måste också göra lite stödköp på systembolaget imorgon. Men med febern borta kan jag ju hjälpa till.
Förkylningen har gjort att jag missade min ansiktsbehandling med massage också vilket nästan får mig att gråta blod. Jag hade verkligen verkligen velat göra det innan bröllopet. Nå så blev det inte. Jag skulle ju också åkt söder över för lite välbehövt häng med finingar samt hämtat servetter och ljuslyktor. Servetterna och ljuslyktorna kommer upp torsdagkväll men jag vet inte riktigt hur vi tänkt att det ska lösa sig. Kanske kan cateringen hjälpa oss med det?
Jag ser så oerhört mycket framemot fredag och jag ser framförallt framemot att vara gift med min fine sambo men det ska bli intressant att se hur allt löser sig!

måndag 27 december 2010

Tonåren i repris

För ett tag sen var mina tonårsfavoriter med i Skavlan. Take That har "äntligen" återförenats allihopa, även med Robbie. Jag låg i sambons knä och suktade. Det kändes som om jag var fjorton igen. Gud så jag grät när de splittrades. Det var som om någon rivit ut hjärtat på mig. Första gången jag fick mitt hjärta krossat helt enkelt.
Nu i julklapp hade sambon tänkt till och antagligen insett att man behöver vara fjorton år ibland. Han hade köpt mig en Take That dvd! Inget jag någonsin skulle lägga pengar på själv. Men lycklig är jag. Så nu ligger jag i soffan med feber och tittar på denna fantastiska dvd. Undrar om det finns biljetter kvar till deras konsert i Köpenhamn och om Ärtan och sambon har lust att följa med? Hmm....

torsdag 23 december 2010

Prata om det!

Johanna Koljonen som är en av mina idoler har startat ett upprop som heter "Prata om det". På en hemsida samlas massor av berättelser om vad som ibland kallas sovrummets gråzoner. (Läs mer här)
Jag tänkte att jag skulle bidra med mina historier. För tyvärr har jag som de flesta flera...
Gränser har blivit övertrampade och nallade på flera gånger i mitt liv. En hand som har lagts någonstans där jag inte velat ha den. Ett nyp som kommit för nära eller för långt in. Ett ragg som inte förstått när det varit nog.

En av de första gångerna jag verkligen upplevde det hela var när jag var på tältsemester med finaste P. En av våra killkompisar befann sig på samma ställe och sov en natt i vårt tält. Han låg mellan oss för han hade ingen sovsäck. Plötsligt vaknade jag av att hans händer vandrade omkring på min kropp. Jag förstod inte riktigt, vi var ju vänner. Visst, vi hade hånglat tidigare men det var ju längesen. Och förresten innebar det att han fick göra så här nu? Jag kröp ihop till en liten boll och försökte komma undan. Höll för mina bröst och korsade benen. För att inte störa P och inte ställa till med en scen sa jag inget... Efter ett tag tog han min hand och satte den på hans kuk. Jag ville inte men tänkte att om jag smekte honom kanske det hela tog slut så jag runkade av honom. Sen fick jag sova.
Dagen efter grät jag...

En annan gång vaknade jag av att den kille jag var tillsammans med då hade sex med mig. I böckerna låter det så romantiskt. Det var det inte. Jag var inte med på det. Ingen hade frågat mig om jag ville eller om det var skönt. När han var klar smög jag mig in på toaletten och grät...

Ingen av dessa killar ville något ont. Jag konfronterade dem efteråt faktiskt. Den kille som var med i tältet mådde fruktansvärt dåligt efteråt. Han skämdes som en hund och kallade sig själv för monster. Vi lyckades bli vänner igen, trott eller ej. Vi sov till och med tillsammans efteråt men han var väldigt noga med mina signaler och mina gränser.
Om något gott kan sägas ha kommit ut från den händelsen är väl det att han lärde sig att ta signaler mer i beaktande och att jag lärde mig mer om var mina gränser går.
Tyvärr skulle jag kunna skriva många fler anekdoter.

Jag vill bara påpeka att jag antagligen om jag tänker efter skulle kunna skriva ner berättelser där jag skulle kunna framstå som förövaren också. Tillfällen när jag tjatat till mig sex. Skuldbelagt killar för att de inte velat och tänjt på var andras gränser har gått. Sagt att det nog inte är så farligt...

Det här är ingen enkel fråga. Det är inte självklart. Därför måste vi prata om det...

söndag 19 december 2010

Pinsamma musikminnen

Jag har de senaste dagarna funderat kring min musiksmak. Inför bröllopet har vi bett våra gäster att skicka tre sånger som de vill att vi ska spela under festen. Jag skickade in mina sånger också. Fast jag vet inte, jag kanske vill ha fler. Får man önska fler som brud? Jag sitter numera på Youtube på vägen till och från jobbet och kollar in fina gamla videos till gamla favoriter. Det är konstigt att jag fortfarande går igång på en massa 80-talsmusik. Det är som Prousts Madeleinekakor skulle jag tro... Jag känner igen mig och känner mig trygg.
Men att se dessa gamla videos är också väldigt roligt. På den tiden var man ute efter att berätta en historia med videon på ett helt annat sätt än idag då vi får se olika lättklädda tjejer skaka rumpan oavsett vad det är för sångare. Ta bara AHA:s video till "Take on me" som är serietecknad och på riktigt om vartannat. En av de sämre jag har sett på mina resor tänkte jag bjuda på här. Själva låten är bra men videon är fruktansvärt mansgrisig. Här får ni ett pinsamt musikminne av mig.


fredag 17 december 2010

Till min älskling

Om två veckor blir vi man och hustru. Jag längtar. Så denna sång tillägnar jag min fantastiske sambo som snart blir min fantastiske make.



måndag 13 december 2010

Bomber och granater

I lördags hände något tragiskt i min stad, en man sprängde sig själv till döds. Innan dess hade han sprängt sin bil. Tur i oturen var han på en av de mindre gatorna i city och inte på den mest befolkade. Det hela känns mycket olustigt men framförallt väldigt underligt. Det är inget man räknar med i Stockholm. Vad jag inte förstår är vägen han valde från bilen till platsen där han sprängdes. Varför gick han inte längs Drottninggatan om han nu ville spränga en massa människor? Vad gjorde han på den lilla bakgatan? Kanske ville han komma närmare ett visst mål men skulle varit för uppenbar om han gick där alla andra var.... Vem vet.
Det som känns än mer sorgligt är att vi återigen får en knäck på vår självbild. Någonstans har nog fler med mig tänkt att vi inte är ett land där ett högerextremt parti kan få fäste. Något som motbevisades vid valet. Vi kanske själva har inbillat oss att vår fantastiska integrationspolitik inte gör att folk känner sig marginaliserade eller utan möjligheter. Att den inte på något sätt skulle kunna driva en människa till en desperat handling likt den som hände i lördags.
Allt detta är väl tecken på att vi måste ta en ordentlig titt på vårt samhälle och inse att vi inte kan blunda för problemen och tro att vi bättre än vad vi är.

lördag 11 december 2010

Prioriteringar

Det finns olika prioriteringar. Som nu borde jag sitta och göra bordsplaceringar till vårt kommande bröllop. (Japp på nyårsafton går det av stapeln!) Eller så borde jag slå in sambons paket eftersom han inte är hemma. Istället väljer jag att blogga. Så kan det gå. Det är väl kanske den mindre sortens prioriteringar. Jag misstänker att jag kommer att hinna med ovannämnda sysselsättningar också under eftermiddagen. Dessutom drabbar det ju ingen förutom mig.
Men jag har svårare för de där prioriteringarna som handlar om människor och när de jag älskar blir bortprioriterade av personer nära dem. Just nu handlar det mycket för mig om huruvida vi som par prioriteras. Vi skickade ut våra inbjudningar ganska sent så det finns de som absolut inte kan komma och som faktiskt gråter blod över det. Jag gråter också men inser att det är så det blir ibland. De skulle gärna prioritera oss men det går bara inte! Det har jag inte några problem med. Vad jag däremot har problem med är de som kan men av olika anledningar bara letar efter problem och visar att de inte kan. De som kan men inte vill helt enkelt. För mig är det helt naturligt att det finns vissa som reagerar så men jag tycker inte att det är okej när de inom familjen resonerar så. Framförallt värker det i mig när samma personer väljer att bortprioritera oss om och om igen.
Först var det prästvigningen och nu är det vår vigsel. Är det ego av mig att bli sårad? Är det okej för mig att känna att de kanske inte tycker att vi betyder så mycket för dem och bli ledsen för detta? Sambon klappar och säger att vi inte ska bry oss men jag känner mig ratade och oviktig.
En ganska otrevlig känsla och inte alltid den roligaste attityden. Jag ger mig själv någon eftermiddag till att gnälla och sen ska jag fokusera på dem som vill vara med och göra vår stora dag än mer fantastisk. Om det så är i kropp eller med böner och tankar!

fredag 10 december 2010

Jourpräst

För ett tag sedan satt jag jourhavande präst. Innan tyckte jag att det skulle bli ganska läskigt. Jag såg inte alls framemot det och hanterade det på det mogna sättet att jag gnällde till sambon och sa "vill inte vill inte vill inte". Han muntrade dock upp mig och sa att han är ju vaken på nätterna så det var bara att ringa honom med jämna mellanrum. Jag var också lite bekymrad över hur jag skulle lyckas hålla mig vaken. Jag sov någon timme innan så det gick okej men jag kan inte påstå att jag var pigg.
När det hela väl började flöt det dock på och det var inte så läskigt som jag hade trott. Jag var visserligen helt slut efteråt men det är ju inte så konstigt, klockan var betydligt senare än vad jag brukar gå och lägga mig.
Det hela gick helt enkelt över förväntan men jag behöver inte göra mitt senare pass som jag skulle ha gjort efter nyår eftersom graviditeten gör det nästintill omöjligt för mig att vara vaken. Får kanske göra det hela mera sen när jag inte är gravid. När livet runt omkring passar bättre också.
Så med detta vill jag bara uppmuntra er att prova saker ni känner är läskiga och som ni inte vill.

måndag 6 december 2010

Shopping enligt mig

Jag har vissa saker som jag inte har problem med att spontanshoppa. Kläder och böcker ligger definitivt högt på den listan. Helt plötsligt har jag med mig några av dem hem utan att jag riktigt vet hur... Jag kan vara lite mer impulsiv än vad sambon är när det gäller inköp. Exempelvis när det gällde bilen, jag hade nog kunnat slå till på en gång. När vi köpte lägenheten hade jag nästan bestämt mig för den vi bor i innan vi var hos mäklaren. Men det berodde nog mycket på att det är en nyproduktion och det inte fanns något att titta på. Annars har jag kunnat tro att jag skulle älska lägenheter och sen när vi tittat på den har jag ändrat mig.
Men det finns verkligen vissa saker som jag inte tycker att man spontanhandlar. Det är framförallt levande saker! Typ djur. Man handlar inte något som är beroende av en för långt tid framöver. Det är ett stort ansvar att ta hand om en levande varelse. Jag anser att det är ett långt åtagande.
Så spontanhandla inte djur!

onsdag 1 december 2010

Inte lätt när det är svårt

Jag står återigen inför samma problem som alla jular. Och att kalla det ett problem är egentligen befängt. Det är det där med papporna, vad i hela fridens namn ger man dem?!?!??!
Jag frågade först min mamma om råd. Inga bra svar, hon visste inte. Jag frågade sen mina kollegor som är i pappa-ålder. Där blev jag heller inte mycket klokare. Jag hade funderat över John Wallentins bok "Strindbergs Stjärna" eftersom det skrivits så mycket om den. Där dök dock problemen upp när jag började googla den och läsa recensionerna om den. Det var inga vackra ord som dök upp... Vill man ge bort en bok som visserligen är en så kallad snackis men som språkligt verkar vara rätt kass? Jag vet inte. Ska den läsas bara för att? Jag vill nog inte det. Men å andra sidan kanske det är en perfekt mellandagarsbok som man kan sluka på några timmar och sedan glömma.
Jag måste dock tänka på min mor när jag köper böcker till styvpappan. Han läser dem nämligen i sängen, somnar i från dem och tappar dem i huvudet på min sovande mamma. Inga tungviktare alltså, då får mamma hjärnskakning.
Kanske pocketböcker då alltså...
Annars funderade jag över kläder, men vill de att deras döttrar ska välja dem? Hur vill en pappa att kläderna ska sitta? Förvirringen är total.
Men en sak vet jag, det får inte klia och stickas.
Jag surfar nätet och funderar och kommer antagligen komma på något mitt i natten någon natt för att sedan glömma bort det men skam den som ger sig!