Tio år

Tio år är en relativ tid. Det kan kännas oerhört långt eller oerhört kort. Just idag känns det som så oerhört nära. Det är tio år sedan mannen som lärde mig älska tunga fordon, lärde mig allt om Stockholm och vargar dog. Idag för tio år sedan skrek jag åt min mamma att hon ljög när hon ringde och sa vad som hade hänt. Idag är det tio år sedan en liten del av mig försvann för att aldrig komma tillbaka. En liten del av tryggheten försvann.
Mamma påstår att det ska kännas bättre för varje år som går men i år känns det värre än vanligt. Jag antar att det blir så påtagligt när man säger tio år. Tvåsiffrigt liksom.... Även om det aldrig varit något som kommer att ändras känns det som så oerhört mycket större när det är tio år sedan. Jag saknar honom varje dag men samtidigt kan jag fundera på om livet ibland inte är lugnare nu. Han var på sina sätt en fantastisk man och på andra en inte fullt så fantastisk man. Men jag hade ändå hellre haft honom här än död.
Jag kan skrika av smärta när jag tänker på att han aldrig kommer att få träffa sambon eller framförallt Ärtan. Jag vet att Ärtan kommer att få min bild av vem han var till sig men aldrig några egna minnen eller bilder. Ärtan har en bra morfar men inte min pappa.
Syster och jag var på kyrkogården idag med tio vita rosor och tre ljus, ett var från oss döttrar. Min syster är så oerhört lik vår pappa att det, som idag, nästan är svårt att se på henne utan att börja gråta. Samtidigt hoppas jag på att Ärtan ärver samma näsa som vi har och samma hår. Jag vill att han ska vara så lik sin biologiske morfar till utseendet som möjligt för det är nästan det enda han kommer att få med sig av honom.
Ärtan kommer att ärva ett av pappas namn och det känns bra. Han kommer att uppfyllas med historier om den ärorike morfadern som gjorde häftiga äventyr och var mer lik Jack Sparrow i "Pirates of the carribean" filmerna än någon annan.

Tio år av saknad, tio år av missade tillfällen, tio år av osagda meningar. Jag saknar dig pappa....