måndag 29 december 2008

Hoppas

Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan, vad får man då hoppas på? Är det "tillåtet" att hoppas på allt? Får man hoppas på bra betyg på tentan om man samtidigt som man hoppas på att någon annan ska få dåligt betyg? Är det okej att hoppas på att man kommer "hinna före" en del personer med viktiga livsbeslut som familj och barn? Är inte det småsint? Får man hoppas att någon av ens vänner gör slut med sin partner bara för att man tror att det finns någon som är bättre lämpad för vännen där ute? Får man bara hoppas på bra saker eller får man hoppas på dåliga också? Som att man ska bli sjuk vid ett visst tillfälle för att man bara inte orkar jobba eller plugga mer just då. Ibland hoppas jag på att de som är snäsiga mot mig ska få någon som är snäsiga mot dem som hämnd, men är det något man "får" hoppas på?
Jag kanske helt enkelt bara ska nöja mig med att hoppas på bra saker för mig och de runt omkring mig. Säkrast så.

torsdag 25 december 2008

Vad har min granne fått i julklapp?????

Nu sitter jag här så där dagen efter julafton och bara mår bra. Förvånansvärt skönt. Pojkvännen är hos sina föräldrar igen och träffar några släktingar och jag ska snart bege mig till T för vårt vanliga julfirande. Det är tradition sen några år att sitta hemma hos T på juldagen och göra absolut ingenting. Men jag har lite tvätt som håller på att torka innan jag går. Jag har sett sista avsnittet av "True blood" som jag inte haft tid att se innan och lyssnat på min nya CD-skiva. MYS! Gårdagen var väldigt bra och jag lyckades påminna mig själv om att de runt omkring mig är inte ansvariga för min sorg och jag kan heller inte låta den äta upp mig nu. Att sitta och mysa med systerdöttrarna hjälpte också. Att se en 1,5 åring dansa runt i glädje och visa alla sina julklappar om och om igen kan inte annat än göra en på bra humör.
Den stora frågan just nu är alltså, vad fick min granne i julklapp? Det har bankats och sågats sen vi vaknade i morse. Vem sågar så mycket i en hyreslägenhet? Det kan ju inte vara något från IKEA i alla fall. Pojkvännen och jag funderade över om det kunde tänkas vara en platsbyggd loftsäng eller något sådant men vem vet. Det är i alla fall ett ganska irriterande ljud samtidigt som jag blir extremt nyfiken! Jag fick då inga saker som kräver att det varken spikas, borras eller sågas och det är jag glad över!

tisdag 23 december 2008

Julkänsla

I min familj har julen alltid varit en högtid med en massa blandade känslor. Min morfar dog när mamma var 14 dagen innan julafton efter det att hon och han hade bråkat kvällen innan som det så lätt blir så där dagarna innan jul. Hon har alltså mått lite småtaskigt dagarna innan jul och på samma sätt har min mormor inte heller haft någon riktig julkänsla. En av våra jultraditioner när jag var liten var att vi på kvällen den 23 åkte till morfars grav och pratade lite med honom. För mig var det länge ett riktigt tecken på att det snart var julafton. I år har jag lovat mamma att jag ska ta med henne till graven så att vi kan prata lite med morfar och numera även mormor. Styvpappan har sagt att han ska skjutsa oss. För mig blev julen annorlunda när mina föräldrar skilde sig. Jag firade alla jular utom en med mamma för det var där kusinerna och mormor fortfarande fanns och jag som så många andra skilsmässobarn hade dåligt samvete för att jag inte var med pappa. Jag var alltid lite rädd att han skulle vara själv, även om han intygade att det inte var någon fara med honom, han jobbade ju ändå! För åtta år sedan hade jag nog den jobbigaste julen hittills. Pappa hade varit död i ungefär två månader och jag hade varit hemma i ungefär en månad. Såren i mitt inre var stora och blödande och jag klarade inte riktigt av att ta hand om mig själv eller någonting omkring mig. Det året var alla förstående men att känslan håller i sig i många många år är det inte alltid många som tänker på. Flera år har jag bråkat för fullt med mina föräldrar dagen innan julafton eller på själva julafton som ett sätt att släppa ut lite av den sorg och saknad som legat och pyrt i mitt inre. Stackars styvpappan är van vid julpippror som systrarna har medan mamma och jag ibland mer kan jämföras med två tårdränkta zombies när julen väl infinner sig. Imorgon kommer jag att få vakna med pojkvännen och mysa med honom, något som känns så välsignat och underbart. Vi åker sedan till våra respektive familjer och gravar för att sedan mötas upp igen på kvällen. Jag hoppas att jag genom att faktiskt ha insett varför jag blir så sur på julen (sorg) att jag kan ta mig förbi det och fira den som sig bör. Bara vetskapen om att julnattsmässan väntar mig i slutet av dagen bär mig vidare och gör mig starkare. Även om det alltid är någon som fattas.... (Pappa jag älskar dig och saknar dig!)

God jul!

måndag 22 december 2008

Jul jul strålande jul???

Idag har jag gjort något jag en gång lovade mig själv att inte göra, jag shoppade mina julklappar med alla andra i sista minuten. Så kan det gå när man bara jobbar och egentligen inte har några pengar. Jag hade i alla fall en lista! Ett av de större problemen är att jag häromdagen fick en dålig latte på McDonalds som gav mig magsjuka (tips från coachen, drick inte latte som smakar disktrasa...) och magsjukan gav mig feber. Så japp, jag har alltså rusat runt på stan med feber.... Höjdpunkten på dagen var i alla fall att jag träffade vännen från Södern. Hon flyttade från stan för sex år sedan hävdar hon och jag har lovat sedan dess att jag ska komma och hälsa på, vilket jag inte har gjort. Så nu har jag i alla fall fått fika med henne och hennes pojkvän och hon fått träffa pojkvännen. Dagens lågpunkt inföll lite senare då jag med alla mina kassar stressade längs gatan till kvällens sista affär och en otäck brunn hoppade upp och överraskade mig. Med händerna fulla och huvudet fullt av feber fanns det ingen räddning. Jag föll som en fura rakt fram! Paketen flög åt alla håll och knäna slog hårt mot marken. Nu har jag alltså ett stort argt blåmärke som blöder lite på ena knät och ett väldigt argt sår i handen. Den andra sidan klarade sig bättre.... Jag tycker alltså väldigt synd om mig själv och vill bara krypa upp i soffan, äta popcorn och göra ingenting mer ikväll. Ska bara slå in alla paket först........

onsdag 17 december 2008

Tacksam

Jag känner mig fantastiskt tacksam just nu. Jag har haft tid att vara tacksam och bara det är en sak att vara tacksam över! De senaste tre dagarna har jag inte jobbat och kunnat ta det lite lugnt och känna efter om vem jag är egentligen. I måndags tittade H och jag på "Sex and the city" filmen. Vi åt middag (som H lagade, bara en sån sak), drack te och åt popcorn. Mmmm! Hela kvällen var mmmmm. Ikväll var en annan vän här och vi gjorde ungefär samma sak fast vi såg "Tokyo Godfathers". (Mycket intressant film, mysig fast ändå inte) Under tisdagen satt eller låg jag på T:s soffa och tittade på när julklapparna slogs in. Vi åt lite hämtmat och hann prata mer än vad vi gjort på länge. Jag har inte haft tid eller möjlighet att kunna träffa mina vänner så här mycket på lång lång tid. Mina vänner är en del av den jag är och det är nästan som att jag förlorar en del av mig själv när jag inte får träffa dem. Jag förklarade för en ny förmåga i mitt liv att vara vän med mig är att som att få ett virus, det är inte enkelt att bli av med! Det är heller inte helt lätt när man som jag har bott en annan stad och har några av favoriterna där, de är alldeles för långt borta för min smak. Men men man får vara tacksam för det man har och det är jag. Alltså är jag tacksam.
Tack alla er för att ni är mina vänner!

måndag 15 december 2008

Vem är jag att döma?

När jag åkte tunnelbana igår kom det in en man i vagnen. Han ställde sig i närheten av mig och började prata. Jag tog ut mina hörlurar en snabbis och hörde att han sa sitt namn och att han var hemlös och ville ha pengar. Huh! Tänkte jag först, icke sa nicke, vi har tak över huvudetgaranti i den här staden! Men sen ändrade jag mig. Var skulle jag behöva befinna mig i mitt liv för att kunna gå in i en tunnelbana och lämna ut mig själv för en massa människor? Berätta för dem hur mitt liv ser ut just nu. Vad skulle det göra med min självkänsla och mitt människovärde? Jag bestämde mig alltså för att ge honom pengar, pojkvännen hade ju just sponsrat min tillvaro. Jag var den enda i min del av vagnen som gav honom pengar och jag tror verkligen inte att jag var den i vagnen som har mest pengar.
Senare när jag och bussen kom in till stan igen såg jag två män ramla av bussen framför mig. De var vääääldigt fulla och ragglade runt bredvid bussarna och jag var lätt bekymrad över att de skulle raggla rakt in i bussen eller ännu värre, framför bussen! Det hela gick bra men när jag körde fram för att få på min passagerare kom de ragglande. Åh nej var min enda reaktion. Jag ville verkligen inte ha på dem men de förklarade att den ena av dem skulle en bit på vägen men inte hade någon biljett. Han hade missat att byta buss tidigare och det var därför de kommit hela vägen in till stan. Jag suckade och lät honom följa med. På vägen pratade han med mig och berättade allt möjligt för mig. Till en början svarade jag bara lite pliktskyldigt men sen började jag faktiskt lyssna och när vi kom fram tog han mig i handen och tackade för att jag lyssnat. Han ragglade hemåt och bad att jag skulle hälsa på honom nästa gång han åker med mig för han kommer inte att komma ihåg mig eftersom han var så full. Han var verkligen riktigt rar trots att jag inte trodde att jag skulle orka ha med honom. Jag vet inte varför han var full eller hur det kom sig att han var där just då, men vem är jag att döma?

onsdag 10 december 2008

Tillit

Litar du inte på mig??? En vän frågade mig det häromdagen och jag skrattade fram ett nej. Nu var situationen inte så allvarlig utan det gällde om jag trodde att han skulle ta emot mig när han "dippade" mig på dansgolvet men det fick mig att tänka.
Vilka litar vi egentligen på? Vågar vi ge vår tillit till de runt omkring oss?
Idag när jag lyssnade på P3 var det en ung man som berättade om varför han bodde i dolt boende. Hans familj kunde av religiösa och kulturella skäl inte acceptera att han är bög. Han sa att det enda sätt han trodde att han hade påverkats av detta var att han hade svårt att lita på folk. Jag tror inte att han är ensam om det. Vi behöver inte ha blivit förskjutna av våra familjer eller slagna av våra medmänniskor för att tappa vår tillit men någonstans går den ofta förlorad. När jag ser pojkvännens guddotter så är hon så full av tillit, hon litar på att vi bara ska göra henne gott. Vi vill henne alla gott och att alla andra ska vilja henne gott men vi kommer även att försöka göra henne mindre tillitsfull. Hon kommer få förmaningar om att man inte ska följa med främmande människor även om de verkar snälla och har godis och valpar.
Jag funderar även över vilka jag litar på. Litar man någonsin helt och fullt på någon? Finns det en möjlighet att vara totalt tillitsfull? Litar jag ens på mig själv?

måndag 8 december 2008

Välja och dö

Välja och dö, det är de två måstena som finns här i livet. En vän till mig sa det till mig någon gång för längesen och det följer liksom med i livet. Jag kan alltid välja och jag måste dö någon gång, så är det. Jag har hittills alltid valt att livet och allt som följer där med. Jag tar små små beslut dagligen och jag vill att de alla ska peka på livet. Vissa av de beslut jag tar dagligen kommer att påverkar hur mitt fortsatta liv ser ut och hur jag kommer att må medan jag lever det medan andra val inte är lika stora och viktiga. Vissa val kanske verkar små och obetydliga men egentligen är det dem som är de livsviktiga. Jag har vänner som varje dag väljer livet på olika sätt och de som verkligen verkligen kämpar med sina beslut men ändå väljer livet.
Sen finns det de enklare besluten och valen. Jag kan välja att vara trevlig mot mina medmänniskor eller att inte vara det. Jag kan välja att ta åt mig personligt när någon skäller på mig eller så kan jag se det som om det är de som har en dålig dag. Jag kan välja att berätta allt som hände på personalfesten eller så kan jag välja att inte göra det....

fredag 5 december 2008

Face your fears!

Jag är rädd för lite konstiga saker, zombies som en del av er kanske kommer ihåg men även gräsklippare som man sitter på, snöröjningsmaskiner samt alla varianter av bobcats. Jag kan knalla hem genom en tyst och övergiven stad genom natten och bryr mig inte så mycket men kommer det en gräsklippare, ja då är det kört! Jag vet inte riktigt varför men jag har alltid varit skeptisk gentemot denna typ av maskiner. När jag var liten kunde jag stå i mitt fönster och spana ut på mannen som klippte gräset där utanför, jag vägrade gå ut om han var där. Ondskans maskin! Just nu på jobbet håller de på att bygga om på en av våra terminaler. De gräver och fixar och har sig, det hela är lite diffust. Jag har fått den underliga uppgiften att stå där och glo på dem och hjälpa eventuella chaufförer och passagerar till rätta om de skulle råka gräva på en hållplats. Ett väldigt ostimulerande jobb men lätta pengar. För att skapa dessa hål använder de sig av bobcats och häromdagen började en av dem att backa (!) mot mig till min skräck. Jag var tvungen att gömma mig en liten stund innan jag kom fram igen. Min medarbetare utmanade mig då att röra vid en av maskinerna och någon dag senare vågade jag faktiskt det! I och för sig bara med en fingertopp men ändå! Jag var mycket nöjd. Jag är fortfarande inte helt bekväm med att de och jag arbetar på samma ställen men så är det nu och jag vågade i alla fall möta min rädsla.
Jag vill med detta uppmana er alla att utmana en av era mer irrationella rädslor, som bobcats. Lycka till!


(Jag kan också avslöja att jag är rädd för myror men det går också bättre och bättre.)