Att somna i eldslågornas sken

Jag har varit ute på äventyr i helgen. Jag har varit på landet, landet ganska långt norr över dessutom! Lång lång tid (eller nja kanske inte) tog det att åka dit. När vi väl kom fram var det som att stiga in i en helt annan värld. Huset vi besökte (vi besökte dess invånare också) var så pass stort att jag hade svårt att föreställa mig att det bara bor en familj där. I en hage gick tre hästar och på gården sprang en hund. Inne i huset fanns förutom familjen två vuxna katter och fem kattungar(!). De var bedårande.
Vi fick bekanta oss med en massa olika saker där. Bland annat misslyckades jag kapitalt med att släppa ut en av hästarna i hagen, han knallade i stället runt på gården och inte hagen. Tydligen får han göra så men jag kände mig väldigt mycket som en storstadsmänniska. Jag har även kört fyrhjuling och blivit räddad av en sjuåring när jag inte kom på hur jag skulle lägga i backväxeln. Jag gosade mig nästan till ett astmaanfall med kattungarna och funderar starkt på om det inte är värt att ha lite astma för att kunna ha en liten kisse här hemma. Jag spanade mest på en svart liten tussig sak medan sambon ville hellre ha en sköldpaddsfärgad. Funderingarna är inte slut...
När vi satt och fikade i trädgården kom hästen som jag släppte vilt och buffade mig i huvudet med mulen. Han ville ha kaka. Han fick en och sen stod han och hängde vid mitt huvud resten av fikat. Jag har aldrig haft en häst som fika sällskap förut.
När vi skulle gå och lägga oss fick vi elda i kaminen för att få igång värmen i våran del av huset (!) och då fick jag somna i eldslågornas sken.
Trots att jag är ett maskrosbarn som älskar stadens brus och asfalt under fötterna var det något med det livet som fick mig att längta och sukta. Men det kanske går över om jag får en katt?!??!?!