torsdag 29 december 2011

Myspys?!?!

En vän till mig skickade ett sms till mig där detta ord fanns med. Det fick mig att fundera över det där med myspys. Det var längesen vi ägnade oss åt myspys här hemma. Mycket tid går åt att hålla barnet glatt, få det att äta eller att somna. Myspys är liksom lagt på is. När barnet väl somnar är vi lika trötta som han. Speciellt nu när han har varit förkyld och vägrat sova. Vi sitter i soffan trötta och lite förvirrade och spelar spel på varsin mobil eller kollar varsitt twitterflöde. Ironiskt eftersom vi båda längtade efter att maken skulle sluta jobba natt så vi skulle ha kvällarna ihop.

Det här är väl grejen med att vara småbarnsförälder. Men jag har lite åldersnoja. Fast åt andra hållet, jag känner mig gammal för mina snart 30-år. Nå väl, det är väl en del av livet. Jag kanske borde logga ner och ägna mig åt myspys istället.

torsdag 22 december 2011

Skapa egna traditioner

Julen är en tid fylld av traditioner. Mina har sett olika ut sedan jag var liten. På ett sätt när mina föräldrar var gifta. Allt ändrades när mormor dog. Sen firade vi med nya familjen, alla tillsammans! Det höll tills alla småbarn blev lite större. Då blev det föräldrarna (den nya konstelationen) och syster. De senaste åren har jag åkt till svärföräldrarna sent på kvällen och gått på mässa. Förra året hade jag mässa. Så kommer årets variant. Jag jobbar på förmiddagen. Då är make och son hos farföräldrarna. Sen åker vi till morföräldrarna. Lite underligt att vi som har litet barn och jag som är den enda som jobbar jul ska härja runt.... Hur ska vi då skapa egna traditioner? Ska vi sitta hemma själva? Fira hos de olika föräldrarna vartannat år? Flänga? I övermorgon blir det som det blir men det här tåls att tänka på. Vad vill min lilla familj ha för traditioner? Det är dags att skapa egna.

onsdag 21 december 2011

Nötcréme och julefrid

Jag gillar inte nötkräm jag är mer av en jordnötssmörsperson. Åt massor av jordnötssmör när jag väntade Ärtan. Men nötcreme tänker jag ändå skriva om!
Jag vill göra min lilla lilla insats. Den här bloggposten är en del av den. Jag skriver detta eftersom alla barn inte har samma förutsättningar. Alla föräldrar kan inte ge sina barn det de behöver. När jag ser min hungrige lille kille smaska i sig maten vi ger honom värker det i mig när jag inser att andra mammor och pappor inte kan ge sina barn samma livsnödvändiga kost. Därför gör jag detta blogginlägg! Gör detsamma du!

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.




Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.



Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.



Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.



Notkram-575
Foto:Unicef

tisdag 20 december 2011

Då var jag inte så nöjd med min man

Jag är nästan alltid nöjd med min man. Han är världens finaste och han älskar mig precis som jag är. Därför känner jag att jag kan dela detta.
Sonen har de senaste veckorna återgått till att ha ett ganska konstigt dygnsschema. Han vaknar gärna på småtimmarna och partar runt några timmar innan han somnar igen. Han gjorde så när hans tänder där nere dök upp så jag antar att han besväras av lite tandvärk. Eller vad det nu kallas när tänderna är på väg. Så gjorde han även i helgen. Det leder till två ganska trötta föräldrar. Så när Ärtan somnade om i lördags förmiddag gick vi resolut och la oss igen. Vi skulle ju iväg på lillejul på kvällen sen så det gällde att vara på gott humör.
Efter en stund ringde min telefon. Jag tittade på den och såg ett nummer som jag misstänkte var min svärfars jobbnummer. Jag svarade inte, jag sov ju! Sekunden senare ringde min mans telefon och sen pep det från sms. Vi sov vidare. Ytterligare en stund senare ringde makens telefon igen. Vi ignorerade den med kraft. Döm då om vår förvåning när det ringde på ytterdörren. Maken förstod inte vad det var som lät men jag körde upp honom i alla fall. Jag misstänkte att det var svärfar som ringde på. Jag tänkte verkligen inte gå upp eftersom jag sov i bara trosorna. Så kul skulle vi inte ha det. Maken gick sömndrucket ut och öppnade och dör stod mycket riktigt svärfar som kommit förbi en sväng. Jag tänkte att det kanske vore en idé att gå upp för mig också. Saken var bara den att maken inte stängde sovrumsdörren när han lufsade iväg. Där låg alltså jag i bara trosor och funderade över hur jag skulle kunna gå upp och klä mig utan att blotta hela mig. Det gick efter lite akrobatik och jag kunde ta mig upp. Ärtan vaknade också ganska snart därpå.
Men då var jag inte så nöjd med min man. Jag tyckte han hade kunnat dra igen dörren i alla fall så jag slapp fundera över hur nära relation jag vill ha med min svärfar. Men jag har bestämt det nu i alla fall. Han behöver inte se mig naken......

torsdag 15 december 2011

Kära Elisabet.

Hej Kära vän.
Du har varit död i tre och ett halvt år. Ofattbart! Jag saknar dig varje dag och inspireras av dig.
Just nu sitter jag här och läser en bok om barn med överlappande diagnoser. Jag funderar över de diagnoser som finns och vilka jag har mött. Jag funderar över hur du skulle ha hanterat diagnoserna om du mött dem. Jag vet att du skulle mött dem som du gjorde med allt annat, med kärlek. Den oerhörda kärleken.
Jag ska till nästa läsår antagligen ha en konfirmandgrupp för ungdomar med neuropsykiatriska problem eller snarare en så kallad "särskolegrupp". Jag ser framemot det något oerhört. Samtidigt skrämmer det mig. Klarar jag av det själv? Utan dig? Jag kan ju inte ringa dig och fråga om råd!
Du har gett mig så mycket och jag bär dig med mig i hjärtat. Jag tänker på dina varma kramar och ditt tålamod dagligen. Du gav mig modet att ta mig an detta.
Jag tackar dig och jag saknar dig.
Käraste Elisabet, tack för att jag fick vara en del av ditt liv!