söndag 28 februari 2010

Drägel eller nya höjder av nörderi

Just nu dräglar jag över denna sida. Jag tycker att stolorna är fantastiska vackra och funderar på om jag skulle kunna köpa mig en av varje. I alla fall dem som ligger under kategorin, stola övrig. Färgerna, mönstren, innebörden!
Det börjar slå mig att det är ganska nära nu. Om tre och en halv månad är jag färdig och ska faktiskt ut i tjänst. Jag visade upp mig för T med sällskap idag i en av mina nya skjortor. De tyckte att jag passar i dem, att det nog blir bra. Prästskor är också införskaffade (lite klack men som inte klickar för mycket mot golven). Jag längtar och bävar. Vi har pysslat med inbjudningskorten idag. Imorgon ska jag köpa papper, färg till skrivaren, kuvert och frimärken. Sen ska här letas adresser och postas, postas postas. Då kanske det blir ännu mer verkligt.
Men tills dess dräglar jag över stolor och känner mig lite lätt nördig.

lördag 27 februari 2010

Superkvinna!

Igår körde diverse bussar fast i snön ute i skärgården. Jag och min kollega fick lov att skotta fram dem. Jag kände mig oerhört stark och mäktig när jag stod där med min skovel. Efter ett tag körde även en av våra bilar fast varpå vi fick skotta fram och putta upp den. Den spann och spann och spann men vi tog i från tårna. När den till slut kunde åka iväg kände jag en enorm tillfredställelse. Det är något visst att kämpa mot naturen och vinna. Vi får se hur mycket jag får skotta fram ikväll.

torsdag 25 februari 2010

Inte hemma i min hemförsamling?

Eftersom vi trots allt tillhör en folkkyrka så tänkte jag när vi flyttade att det var min hemförsamlingskyrka jag skulle börja gå till. Eftersom jag i min enfald trodde att det var kyrkan som vi ser från våra balkonger som var hemförsamlingen gick jag dit. Jag har gått där en del sen vi flyttade (nej inte så mycket som jag kanske velat) och är väl inte helt hemma i liturgin men börjar vänja mig. Jag har efter påhejningar av klasskamrater börjat stå helt själv under nattvardsbönen och det går bra. Jag trivs också väldigt bra i kyrkorummet. Det är en rödtegelbyggnad med jättehögt i tak och väldigt lite traditionella dekorationer. Altartavlan ser ut att vara av Bror Hjort och trots sin etnocentrism tycker jag att den är väldigt vacker. Jag är ändå nöjd med att det är min hemförsamling.
Tills det visade sig att det nog inte är min hemförsamling. Stiftet behöver ett intyg på att jag är döpt, konfirmerad och medlem i Svenska kyrkan inför prästvigningen (lite sent nu att komma på det kan man tycka men det är tydligen rutin) så jag ringde till församlingen. Där sa de förvånat att jag inte är medlem där utan i en församling med sina kyrkor en bra bit bort. Detta förvånade både mig och kanslisten. När jag förklarade vilket hus jag bor i blev hon väldigt konfunderad. Hon lovade dock att se till att jag får mina intyg på att jag är med och sen ska hon ringa till Uppsala och se till att jag hamnar rätt.
Det är lustigt det här med församlingsgränser....

onsdag 24 februari 2010

Crocodile Dundee

Just nu går en av mina favoritfilmer från när jag var liten, Crocodile Dundee, på tv. Pappa och jag brukade titta på den när jag var liten och jag tyckte han var så cool! Han var häftig och sa de bästa sakerna som "That's not a knife, this is a knife!". Fantastiskt!
Jag försöker att titta på denna åttiotalsrulle utan att ta på mina vuxna glasögon. De glasögon som gör att jag ser hur könsstereotyp och ganska våldsromantiserande den är. Jag vill inte se allt detta utan väljer att fortsätta att se på den som jag gjorde med pappa när jag var liten och minnas hur min pappa, likt Dundee, kunde få djur att somna.

tisdag 23 februari 2010

Fääääääääärdig!

Nu är det klart, jag har redan fått slangen nedkörd i halsen och kommit hem från mitt äventyr. Det hela började halv sju i morse när klockan ringde. Jag ville inte alls gå upp men ringde i alla fall sambon för att kolla om han hört om tunnelbanan gick och var han var. Svaret jag fick var kanske inte riktigt vad jag ville ha, han var i Katrineholm. KATRINEHOLM?!??!?!?!?
Tunnelbanan gick inte heller så jag begav mig ut på mina alternativa resvägar. Jag ringde och beklagade mig för mor och hon, som den goda mor hon är, erbjöd sig att följa med till doktorn. Efter en resa på en och en halvtimma kom jag fram och fick betala ( det är nog nästan värst av allt, att de tar betalt för eländet!) och väntade.
Ganska snart fick jag komma in med den snälla sköterskan. Hon tittade på mig och insåg att jag såg helt livrädd ut och hon blev inte förvånad när jag krävde knark. Både hon och doktorn (väldigt könssterotypt...) förklarade för mig att det inte var farligt men jag fick mitt knark. Undersökningen gick ganska snabbt men det är verkligen inget jag rekommenderar eller vill göra igen. Allt såg fint ut men de tog prover som det tar två veckor innan jag får svar på. Jaja.
Mamma och jag väntade en stund i väntrummet för att jag skulle få åka en taxi hem. Jag var ju (precis som jag önskat) hög som ett hus. När taxin väl kom och jag fick komma hem tog jag mig upp och mötte en nyss hemkommen sambo. Han borde varit hemma flera timmar tidigare men jag var lite för stenad för att tycka synd om honom. Vi gick båda och la oss och jag vaknade fyra timmar senare, med en bakiskänsla. Är lite groggig fortfarande men så kan det ju vara. Sambon sover fortfarande och jag hoppas att han gör det några timmar till, sen tycker jag att han ska vakna och tycka synd om mig som fortfarande har ont där de tvingade ner en dammsugarslang.....

måndag 22 februari 2010

Jag radar upp äcklet!

Kräsmagade läsare ska nog sluta läsa redan nu....
Imorgon ska jag göra en gastroskopi. Jag vill verkligen inte men jag har insett att jag måste. Det håller liksom inte längre att det alltid gör ont i (hmmm vad heter det??) magmunnen (skulle jag tro) och att jag mår illa om jag äter för mycket eller för lite eller om jag försöker mig på att dricka alkohol. Jag är faktiskt löjligt nervös. Jag har hemska bilder framför mig om hur det kommer att bli. Jag ser framför mig hur jag kommer att kaskadkräkas när de tvingar ner dammsugarslangen eller att jag inte kommer att kunna andas. Jag misstänker också stark gråt och att det kommer att klägga igen näsan vilket kommer leda till säker död.... Att jag dessutom inte får äta något eller dricka något i morgon bitti gör inte det hela bättre. Jag vet ju att det inte är för att jag ska kunna kaskadkräkas och för att de ska kunna se bättre vad som händer där nere. För att "lugna ner" mig själv kom jag på att jag ska lista alla andra äckliga saker jag har gjort tidigare i mitt liv.

Ni kräsmagade som kom så här långt, sluta nu!

*Jag har opererat ut en tand ur gomen. Det gjorde kanske inte så ont eftersom jag var drogad (något jag planerar att vara imorgon med) men när de skulle ta bort stygnen använde de en slö och gammal sax och det gjorde ont! En annan effekt av operationen var att jag inte fick äta "vass" mat eftersom det kunde ta sönder hålet och det är sällan bra med luft upp i huvudet....

*Jag har opererat ut två andra tänder, visdomständerna, som satt felvända under en massa kött i munnen. (Gud begåvade mig med alldeles för många tänder på väldigt underliga ställen) Den första som jag opererade ut var ett rent helvete. Bedövningen tog inte och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Jag grät mig igenom operationen och skrämde nog slag på tandkirurgen efteråt med min gråt. Till tand nummer två fick jag knark (jag vill ha sånt imorgon, nämnde jag det?) och sjöng mig igenom operationen. Det blev ledmotivet till Bumbibjörnarna.

*Jag har tömt hela blåsan på vätska. Det är ungefär lika trevligt som det låter. Jag hade problem med en massa urinvägsinfektion och fick till slut en remiss för att tömma hela blåsan. Först får man dricka massa sen får man gå till läkaren. Där ligger man i en gynstol och de tömmer blåsan på en med en slang..... Efter det pumpar de in en saltlösning i blåsan som de sedan sköljer ut på samma sätt som första vändan. Efter det får man inte dricka på fyra till fem timmar. Det var verkligen verkligen verkligen inte skönt.

*Jag har varit kräksjuk flera gånger då det har kommit upp ur både mun och näsa och till sist bara varit magvätska och sen efter det bara kräkreflexen utan något med den eftersom magsäcken är helt tom. Det har ju i sin tur lett till värk i njurar och hals och det är väl ungefär det jag befarar imorgon.

Detta är bara ett smakprov på de äckligheter jag har utsatts för och uppenbarligen överlevt. Detta ger mig en förhoppning om att jag kommer att överleva även morgondagen. Det bästa av allt är att så här dags imorgon är allt över!

Som en bön till Gud om att de ska ge mig spännande knark imorgon ger jag er även denna fantastiska sång. Förhoppningsvis framförs den av mig imorgon....

fredag 19 februari 2010

När är det dags egentligen?

Jag längtar så efter att börja fixa på balkongen. Jag vill köpa blommor och kanske en möbel eller två. Små söta ljuslyktor längtar jag också efter. Problemet är bara att när jag tittar ut genom balkongdörren är båda balkongerna täckta i snö och det känns inte särskilt inbjudande. Jag ser framför mig hur jag så här på fredagarna när jag inte behöver gå upp mitt i natten ska kunna äta min frukost på lilla balkongen och njuta av vår morgonsol. Jag har planer på att ha massa blommor och kanske någon kruka med något ätbart, jordgubbar eller så. Det hela kan tyckas lite underligt när jag verkligen inte har gröna fingrar men jag när dessa drömmar och funderar över om vi kommer att bli av med snön innan jag prästvigs egentligen!

onsdag 17 februari 2010

Fastan har inletts

Nu har fastan börjat. Jag har avgett lite olika fastelöften till mig själv. Det jag tyvärr tror kommer att bli svårast att hålla är att jag har bestämt mig för att under fastan försöka ha ett öppnare sinnelag. Jag ska inte på en gång se med negativa ögon på de övningar vi gör i skolan som jag personligen inte finner något större intresse i. Det ger mig säkert något i alla fall och jag tror att de på något sätt kan vara nyttiga för mig. Det är så enkelt att snabbt bara klanka ner på det som görs och bidra till den negativa spiralen. För min egen del hamnar jag allt som oftast i "bitterfitteträsket" och där vill jag faktiskt inte vara. Jag vill vara glad och tillmötesgående för det är väl den bilden jag har av den person jag vill vara. Något måste alltså göras och när passar det bättre än under fastan. Bot och bättring heter det ju. Så nu väntar alltså 40 dagar då jag ska försöka hålla ett öppet sinne och prova nya saker utan förbehåll.




Detta gäller dock inte helig dans eftersom Gud då dödar en kattunge. Alltså handlar det inte om mig utan om kattungarnas säkerhet!

tisdag 16 februari 2010

En kärleksförklaring

Jag älskar min stad. Jag älskar att känna rytmen av alla människor och trafiken. När jag rör mig genom stan känner jag mig som ett med den. Obelisken tittar ilsket ner på mig där den står i mitten av all röra, grå och skitig. Jag älskar den.
Jag älskar hur skitigheten och anonymiteten samtidigt utstrålar en värme och en känsla av hemma för mig. De gånger jag reser ifrån staden ler jag både utåt och inåt när jag rullar in i den och känner hur den omsluter mig. Staden och jag hör ihop. Jag har vandrat igenom den sedan barnsben och den saknas mig när jag inte är där. Jag älskar att upptäcka nya delar av den och se den från nya vinklar. Att flyga ballong över den i somras gav mig ytterligare ett perspektiv på min stad, jag fick nu se alla innergårdar som annars ligger utanför mitt område.
Förut när jag inte bodde i staden saknade jag den. Jag kände mig aldrig hemma eller fullt ut bekväm i den mindre staden i syd. Jag saknade mina gator och stadsdelar, människor och trafik. Jag saknade att kunna gå omkring fullständigt anonym men samtidigt känna mig bekräftad av själva staden.
Nu när jag jobbat natt har jag gått hem genom staden på tomma gator och fått se en helt annan del. Gator som på dagarna översvämmas av människor blir på natten utrymme för tankar och idéer.
Jag älskar min stad.

söndag 14 februari 2010

Orättvist

Jag fick i Alla hjärtansdags-present av sambon idag att han följde med mig till gymmet. Jag tror att det var en sådan present i alla fall. Vi tog oss dit och skulle springa en liten sträcka. Jag började som vanligt och jag håller oftast en inte alltför snabb hastighet eftersom jag får astma då. Sambon med sina gigantiskt långa ben satte av i en förskräckligt snabb takt. Det höll 1,7 kilometer och sen var han tvungen att sakta ner. Det som störde mig då var att hans nedsaktande till trots så låg han före mig. Sen när han märkte att jag närmade mig sprang han jättejättesnabbt på sina långa ben i ungefär 500 meter för att gå en bit igen. Det tog mig 4 kilometer att komma ikapp och gå om. Då spurtade han i superfart de sista 300 meterna och gick om mig i alla fall. Jag var inte nöjd. Men min knäckta självkänsla fick sig ett litet uppsving när vi var klara. Stackars sambon såg helt slut ut. Han kunde inte riktigt stretcha ordentligt för sin trötthet och verkade vara redo att lägga ner för dagen när vi kom hem. Så kände verkligen inte jag mig! Jag har efter det lagat mat och skrivit på ett förbenat PM om dopet tills på torsdag. Sambon är i och för sig i väg och jobbar nu men ond som jag är hoppas jag på att han har lite träningsvärk imorgon. Fast inte för mycket för då kanske han inte följer med igen......

onsdag 10 februari 2010

En utmärkelse


Jag har fått en utmärkelse (jajomen det svenska ordet för award) av Blivande prostinnan. Nu ska jag tydligen dela med mig av sju fakta om mig själv. Hmm...
1. Jag är vansinnigt besatt av vampyrer (eller indianer som jag sa till syster i julas)
2. Gillar verkligen att ha rätt.
3. Säger kanske lite alltför ofta att jag är arg eller förorättad eller förolämpad. Inte helt hundra.
4. Har ibland ett stort behov av att vara för mig själv och drabbas då av "torgskräck".
5. Får ett oerhört kli i kroppen om jag inte tränar men har just nu ingen lust alls att göra det, fantastiskt irriterande.
6. Ser på skräckfilm fast jag blir så oerhört rädd (bland annat filmer om Zombies)
7. Är sällan nöjd med mitt hår. Det är för stort och tjockt och underligt. Varför är det så stort?!?!?!?!??!?!
Nu ska jag alltså ge denna utmärkelse vidare, hmmm..... Sambon, Emelie, Mia och öööhh Theresia jag också så att hon bloggar någon gång.

tisdag 9 februari 2010

Allt för lite kaffe.

Jag förvånas av min omgivning ibland. Vi har på skolan nu kommit fram till ett "nytt" sätt att lösa kaffefrågan men den gillas inte av alla. Vi samtalar och bråkar fram och tillbaka. Som om vi inte har något bättre för oss! Som att diskutera teologi och bli framtidens bästa präster. Vi gnatar fram och tillbaka och beter oss riktigt otrevligt mot våra nya kollegor i huset. Några i min klass vill inte betala för de äter minsann inte så mycket fika. Men hur mycket är mycket? Idag var jag jättehungrig och åt en mjukmacka och två knäckemackor, det antar jag är mycket. Men när jag häromdagen hade jätteont i magkatarren åt jag knappt en knäckemacka så det antar jag är lite. Jag kanske är ensam om detta men jag tror inte det. Ibland är man mer sugen och ibland mindre fikasugen. Det kanske går att pynta ut för terminens fika av solidaritet i alla fall, även om man tror att man äter mindre än de flesta? Jag blir så trött!
Tänk att lite fika kan vara det viktigaste att tjafsa om, ha!

torsdag 4 februari 2010

Möjligtvis århundradets största

Jag började ju sticka för ett par månader sedan och det har gått sakta framåt. Jag gjorde världens längsta halsduk i födelsedagspresent till lilla S här i höstas och jag har försökt, med betoning på försökt, göra handledsvärmare. Men nu har jag om möjligt gjort århundradets största trekantssjal. Jag fick beskrivningen av lilla S och började på den när vi var på retreat. Garnet och stickorna jag använde fick jag av mamma i julklapp. Hon hade planer på att jag skulle lyckas med bragden att sticka en tröja. Ha! Men jag måste erkänna att jag känner mig mer taggad på eventuella tröjor nu när jag faktiskt lärt mig att öka maskantalet känns inte tröjor fullt så långt borta. Sambon önskar sig en tröja med Musse Pigg eller möjligtvis Dundermusen på men det känns fortfarande väldigt avlägset dock, då måste jag nog veta mer än att öka och minska antalet maskor.

Här är en bild på sagda sjal draperad över vår soffa. Fin va?

onsdag 3 februari 2010

This is what we in Sweden call a kick!

Jag har ju som sagt varit på retreat, det gick väl så där måste jag erkänna. Jag misstänker att det kanske inte var, som man säger, rätt tid i livet. Innan jul såg jag verkligen fram emot retreaten men så hände en massa saker här hemma och jag kände att jag ville vara hos min käre sambo och inte sitta tyst mitt ute i ingenstans. (Om man nu får räkna en kursgård typ en kvart utanför Sveriges femte största stad som ingenstans) Men sen hittade jag min älskling som är på bild här ovanför, en spark! Jag gav mig ut på isen som låg tjock (jag hade isdubbar på mig) och sparkade. Jag hade förberett mig med te i termosmugg, en bok och nötter. Jag sparkade runt på sjön och förvånades över hur svettig man blir av att sparka samtidigt som jag förundrades av att jag faktiskt trivs på is. Men det kanske inte är så konstigt när jag älskar vatten och is är ju de facto fryst vatten.
Men jag tvingade mig tillbaka till kursgården och tystnaden (på isen lyssnade jag på radio och pratade med mamma i telefon så det räknades inte). När jag kom in serverades tyvärr min absoluta ofavoriträtt, potatis och purjolökssoppa. Jag åt mycket av brödet och salladen i stället. Jag hörde talas om min klasskamrat i andra gruppen som dock blev så besviken över att han inte fick något kött att han bara åt ris med smör, hehehe. Sen gjorde jag mitt bästa för att vara tyst, det gick så där. Jag mediterade, bad och läste och läste och läste. Sen längtade jag till nästa dag och sparken.
Men när nästa dag dök upp gjorde även snön det. På förmiddagen fick jag massage (som mer var ett försök av stackars massören att räta ut mina förstörda axlar och höfter än en spa-behandling) och efter det var det snökaos. Enligt min mening var det inte aktuellt att sparka. Jag fick också ett mycket viktigt samtal, de ringde från stiftet och berättade var jag ska jobba efter juni. Jag blev överlycklig, det är den församling jag drömt om men hållit tyst om. När jag sa det till han som ringde så undrade han varför jag inte sagt något. Gud hör bön sa jag lite fromt då men han verkade skeptisk, jag tror att det är så i alla fall.
Eftersom han även ringde de andra där blev det några promenader i snökaoset med prat, det går knappast att hålla tyst när det är så mycket fantastiskt att prata om. På kvällen gick strömmen och eftersom jag är sjukt mörkrädd satte jag mig ute i det allmänna rummet tillsammans med några andra och utväntade strömmen. Den kom tillbaka efter en stund som tur var.
Dagen efter bröt vi till slut tystnaden och fick åka hem. Problem uppstod dock för mig och de som åkte med mig. Bilen vägrad att starta! Trots handpåläggning och bön var det kört. Vi försökte ringa ringa runt och få hjälp men det var kört. Jag och min kamrat tog då det säkra före det osäkra och gick runt bland grannarna för att hitta startkablarna. Hos en halvnaken kvinna gjorde vi det och kunde till slut komma hem. Bilen hade lite problem längre fram också men det är en helt annan historia (som lyckligtvis bara kostade 585:-).


Kursgården från isen.