tisdag 26 maj 2009

Stresshantering

Idag har jag gått en kurs i stresshantering på jobbet. Det började med att en nisse i aikidodräkt började förklara för oss vad aikido är och varför det är så bra för kroppen. Sen skulle han ha oss att djupandas. Där sitter vi, 25 bussförare, i ring och djupandas. Jag har inga problem med att djupandas eftersom det används inom yoga. Det var ganska underhållande att titta på de andra dock. Det är inte helt vanligt för mina kollegor att tänka på såna saker. En del hade väldiga problem med att andas. Jag tänkte för mig själv att snart snart kanske vi kommer till något nytt, men nej. Hela förmiddagen gick åt till att djupandas och slappna av på olika sätt och för honom att visa upp lite halvcoola aikidogrejer. Så jag andades mig igenom förmiddagen och åt sen lunch på företagets bekostnad. Raggmunk var det enda som jag kunde tänka mig att äta av alla de fettdrypande alternativen. Efter lunch andades vi en timme till innan passet var slut. Jag bestämde mig då för att stresshantera på mitt eget sätt, jag stack ut och sprang. En halvtimmes löpning innan det var dags att köra lite buss.
Hmm, jag fick i alla fall gratis lunch och en väldigt lätt arbetsdag.

måndag 25 maj 2009

Ett öde värre än döden eller en prövning i tålamod?

Jag har tappat rösten! Det är väldigt frustrerande. Om jag försöker prata så kraxar jag mest och sen hostar jag så att det känns som om hela lungorna tänker följa med. Detta kommer från en pollenchock som övergick i någon slags förkylning. Jag är inte sjuk på vanligt sätt men jag är snuvig och hostar. Igår bara log jag mot mina passagerare och nickade lite åt dem. Det kändes lite tunt när en av dem kom fram med rabarber åt mig. Jag hade väntat på henne när hon sprang efter bussen och som tack ville hon ge mig några rabarber. Tänk att sådana människor finns! (Behöver alltså bra rabarberrecept så skicka gärna!). Jag nickade lite stumt för att kraxa fram ett tack och sedan hosta på henne, det är tacksamhet det. Nu har jag sovit väldigt mycket längre än tänkt i ett försök att kurera mig för snart ska jag ge mig av till jobbet igen. Tur att jag EGENTLIGEN inte behöver prata med min resenärer.

onsdag 20 maj 2009

Lägga på ett kol

Idag fick jag efter mycket om och men tag i min handledare för min uppsats. Han har varit väldigt undvikande men efter det att Theos och jag gick till attack på universitetet när jag var nere senast har han hört av sig. Han skulle ringt igår, vilket han inte gjorde, utan ringde idag innan jag hade vaknat. (Nackdelen med natt/kvällsjobb). Jag ringde upp, pratade med telefonsvararen men nu ringde han igen ganska snabbt och vi fick chansen att prata lite. Han skulle iväg och undrade om han kunde ringa vid fyra men då är jag på väg till jobbet. Han antog att jag är ledig i morgon, vilket jag faktiskt är, så vi ska höras i morgon vid tre. Det mest intressanta var när jag sa att jag behöver hjälp ganska omgående eftersom jag måste vara klar i augusti (helst innan). Han tänkte efter och sa "Då måste du lägga på ett kol". NEHE! Säger du det?!??!??! Du tror inte att det kan vara en anledning till att jag har mailat dig och ringt och försökt med allt och alla på universitetet på sistone???? Du tror inte att jag vet det? Jag känner att det egentligen inte är mitt fel men samtidigt är det ju det eftersom jag helt kört fast. ÅÅÅÅHHHHHH!

tisdag 19 maj 2009

Förra årets vinst

Bästa lagnamn 2008
Allt är Petrus svärmors fel
Vi tror att det känns bra nu
när Blodomloppet är klart
Vems fel det är, att ni är här
det glömmer ni nog snart

För vackert väder idag ni fick
och efter promenaden en picknick

Om kroppen i morgon känns stel
så är det nog INTE Petrus svärmors fel

Inte så smart alla gånger?

Jag undrar om jag är så smart alla gånger. Nu när jag åkte hem försatte jag mig i en dum situation igen. Efter en liten stund kom det på en kille och en tjej. Först trodde jag att de hörde ihop men förstod att så inte var fallet ganska snart. Tjejen såg mer och mer besvärad ut av killens uppmärksamhet. Efter en stund när han lutat sig närmare och närmare satte hon upp handen och sa "Backa!". Där kände jag att min stund var kommen. Jag gick fram till honom och bad honom att sätta sig längre bak i bussen eftersom tjejen var besvärad. Det kunde han inte ta! Att en tjej sa åt honom. Han blev jättearg och orerade om allt möjligt. Jag kände att han blev lite väl arg för situationen så jag sa att min kollega skulle kalla på väktare om han inte skärpte sig. Det var inte heller bra. Till slut stannade min kollega bussen och skällde lite på honom han med. Det fungerade bättre. Han lommade back i bussen och vi kunde fortsätta att prata. Tjejen tackade mig och jag kände att det var ju bra. Men skam den som ger sig! Killen kom tillbaka och började skälla på mig och provocera genom att återigen gå på tjejen. Hon bad honom gå igen. Jag försökte hålla mig lugn eftersom jag visste att han ville att jag skulle reagera. När det inte fungerade kom han fram, ställde sig ungefär en halv decimeter från mitt ansikte och började förklara med arga ord hur saker och ting låg till. En slutsats han kom fram till var i alla fall att jag är rasist. Jaha. Det var en nyhet för mig i alla fall. Jag bestämde mig för att inte vika med blicken och inte provocera mera så arga leken började helt enkelt. Jag stirrade ner honom. För att få honom att fundera på något annat började min kollega att prata med honom. Det gav mig en möjlighet att lugna ner mig vilket gjorde att jag började skaka. Han hade bland annat sagt att han kunde döda mig om han ville och lite annat tjafs. Jag satt kvar i bussen när vi kom fram till slutstation så att han skulle försvinna iväg. Jag pratade med pojkvännen hela vägen hem eftersom benen fortfarande darrade. Nu efter macka och saft funderar jag på om det var så smart. Fast å andra sidan tjejen ifråga uppskattade nog att någon ställde upp för henne när en hög och full kille blev alltför närgången....

söndag 17 maj 2009

Bara jobbigt?

Vissa dagar känns vissa saker och projekt bara jobbiga. Energin för att ta tag i de saker man borde ta tag i finns bara inte där. Vissa saker är betydligt roligare och mer spännande att planera än andra. Jag kollar tapeter och funderar över vilka av pojkvännens fina foton som ska bli tavlor i nya hemmet men att ta tag i lägenheten här känns så där lagom lockande. Nuvarande lägenheten känns skruttig och sliten (vilket den i och för sig är) och jag vill bara flytta! Trots att jag avskyr att just flytta. Det är så eländigt att packa lådor och bo i kartonger. Packa ner kläder och sen inse att det var dem man hade behövt. Huva......
Jag pratade med en av vännerna i staden i söder om det häromdagen. Hon har flyttat alldeles för många gånger det senaste året och hur irriterande det kan vara. Nu har hon flyttat till ett trevligt studentrum och där tänker hon hålla sig på samma sätt som jag känner att när vi väl har flyttat i vinter ska det till många goda skäl för att jag överhuvudtaget kommer att fundera på att flytta igen!

onsdag 13 maj 2009

Mellan hägg och syrén

Min pappa berättade för mig när jag var liten att förr i tiden så hade skomakarna semester mellan hägg och syrén. En ganska odefinierad tidpunkt. Det är inte lätt att veta när det kan tänkas inträffa eller hur länge den kommer att vara men nu är den här. I alla fall i min del av landet. Själv skulle jag också vilja ta semester men det är inte aktuellt. Jag borde i stället skynda på och bli klar med allt. Snart kommer hemtentan ut i min kurs och uppsatsen borde verkligen verkligen bli klar snarast möjligt. "Enda" problemet med uppsatsen är att handledaren inte svarar på mail eller telefon. Jag vet inte om han kanske har flytt landet. Planen är att jaga rätt på honom så snart jag kan i alla fall, med början i morgon.
I övrigt är i alla fall pojkvännens lägenhet färdigvisad och budgivningen pågår. EXTREMT spännande. Han får sms varje gång någon budar så mina sms är inte så välkomna just nu. Det betyder också att vi snart får flytta ihop. Det känns underbart. Vi måste bara röja lite i min lägenhet nu efter allt röjande i hans....
Jag har också blivit bortkvoterad från en tjänst inom kyrkan jag sökte för sommaren, de ville ha en kille till så i stället blir det till att köra buss. Den underbare pojkvännen tycker (som mig) att det kanske vore skönt för mig att fortsätta jobba 60% under sommaren för att inte känna mig utarbetad och sönderstressad när det (förhoppningsvis) är dags för Uppsala till hösten. Jag kommer ju kunna fortsätta att ta extra pass för att dryga ut inkomsten över sommaren också så det känns som en bra idé.
Jag har kunnat bocka av träff med domkapitlet och ska nästa vecka träffa biskopen samt ha en sista utvärdering av min praktik. Allt rullar alltså på men ändå känns det som om jag inte riktigt vet var jag är på väg eller att jag själv inte hänger med i svängarna.
Ja, ja, snart är jag framme i staden i söder och då får jag äntligen äntligen krama på mina fina vänner som det var alldeles för längesen jag träffade.

tisdag 12 maj 2009

Vännäs

Vännäs är en by (eller en köping om man får tro dem som kommer därifrån) i Västerbotten. Tidigare har köpingen mest varit känd för att två stackars asiatiska turister ville åka till Venedig med tåg men hamnade i Vännäs. I övrigt är det verkligen inget speciellt med detta ställe. Jag har varit där kanske en gång för mycket och känner flera personer därifrån. Man skulle kunna tro att denna lilla tätort skulle få leva sitt liv i fred och frid men icke. Tydligen beslöt några av invånarna i helgen att det inte var en bra idé med invandrare i deras lilla idyll. De gick alltså i sann västerbottnisk anda till attack. En lynchmobb rörde sig mot flyktingförläggningen och de stackars småbarnsfamiljer som bor där var tvungna att fly. I vissa artiklar jag läser på nätet kallas det hela för en norrländsk kristallnatt. Jag har aldrig upplevt de vännäsbor jag känner som rasister, de som inte tagit sig därifrån kan lätt kallas för inskränkta men kanske mer kritiska mot mig som stockholmare än mot någon från andra sidan jorden. Men ändå är jag inte förvånad. Det är ett litet samhälle som på senare år drabbats ganska hårt när järnvägen förlorat sin status. Jobb är det inte gott om och trots att samhället ligger nära Umeå som är en framåtsträvande stad känns det som om det hamnat på efterkälken. Jag tror att det är lätt för oss som bor i större städer att glömma hur det ser ut på den svenska landsbygden. Saker som jag håller för sanna är inte med säkerhet sant i mindre samhällen, oavsett om de ligger i Västerbotten eller på den östgötska slätten. Rädsla och rasism kan spridas överallt och jag tror att det är viktigt för oss som inte tror på deras retorik att våga säga ifrån, att våga vara obekväma.

Om ni vill läsa mer om oroligheterna finns det här.

fredag 8 maj 2009

Berg och dalvana





Som de flesta andra hade jag Kent som soundtrack till min tonårsångest. Med dem i öronen kände jag att det i alla fall fanns någon som förstod mig. Men den här låten fastnade även efteråt. Den har blivit som ett soundtrack för mitt liv. Nu tillägnar jag den till er som finns här för mig när det går upp och när det går ner. Ni som står ut.


På vägen tvättas spåren bort
en olycka blir minnen blott
Rusningstid strax innan Jul
så glömmer nån ett varningsljus

När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för två?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
då?

En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart

När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för två?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
då?

Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag härdar ut med dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig

torsdag 7 maj 2009

Kvinnlig frigörelse?

När jag satt här hemma och kollade på Oprah när de berättade att en ung tjej i USA försökt (försöker?) sälja sin oskuld till högsbjudande. Det är tydligen inte bara för att få pengar till sin Masters utan även i studiesyfte. Hon vill se hur omvärlden reagerar. Och reagerar gör de.... Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det hela. Hon är ju vuxen, hon har kontrollen och hon gör det för att hon själv vill. Men ändå? Bara tanken på att det finns en massa personer där ute som är villiga att betala för att ta hennes oskuld. Jag vet att Geishorna i Japan gjorde det tidigare (kanske fortfarande) men det känns inte bra. Jag vet att de flesta av oss inte förlorar oskulden i ett rosa fluffigt moln och jag vet att för de flesta av oss är det kanske inte ens en trevlig upplevelse. Jag håller med om att det är bättre att vara 22, bestämma själv och dessutom få betalat för det än att vara 13, full och totalt kontrollös. Men allt däremellan? Jag undrar om det är hit den kvinnliga frigörelsen har kommit och är det verkligen frigörelse?
Plus på den mer humoristiska sidan av det hela; hur kul är det att ha sex med en oskuld i alla fall? Jag skulle då rakt inte betala flera miljoner för det. Det är snarare något jag undvikit i mitt liv!

onsdag 6 maj 2009

Skärpning

Uppmaningen är till alla caféer. Framförallt de som bestämmer sig för att servera vanliga lattar (?) i stället för laktosfria som kunden ber om. T och jag var och fikade idag, vi har inte setts på vad som känns som evigheter. Vi bestämde oss för ett av stadens mer välrenommerade ställen som funnits sedan Hedenhöstid (min mamma brukade fika där när hon var ung). Jag frågade efter laktosfrimjölk, de svarade jakande så jag beställde glatt. När jag stod och väntade i kaffesalongen (jajomen en sådan finns det) stod där en liten förvirrad praoelev. Hon gav vad jag trodde var min latte till en annan tjej så jag frågade om det inte var den som var den laktosfria (alltså min). Oj sa hon och sprang efter tjejen och tog tillbaka latten. Jag fikade vidare med T och sedan tog vi en tur i det konstiga vädret på stan. Väl hemma låg jag och degade innan ett samtal med Theos. Hon övertalade mig att inte gå och träna. Tur var väl det! Efter en liten stund gjorde min mage ett konstigt ljud och sen var det kört. Jag har hört talas om Montezumashämnd från personer som varit ute och turistat. I mitt fall handlar det alltså om mjölkhämnd. Jag har så sjukt ont i magen. Jag fick i alla fall tyck synd om av pojkvännen när jag beklagade mig för honom, han vet ju trots allt hur det är. Nu sitter jag här och undrar om jag vågar krypa ner i sängen snart och läsa....





PS: Artikeln jag refererar till nedan är bara fejk. Men boken är utläst och jag håller med Lillebror "It's not a question of if but of when..."

PANIK!

Jag läser just nu "Hanteringen av odöda" och samtidigt hör jag denna nyhet på radion... Tur att jag och Lillebror är förberedda!

måndag 4 maj 2009

Omsprungen? Omkullsprungen?

Syster sa igår att hon känner sig omsprungen av folk i hennes liv (undertecknad inräknad) vilket fick mig att fundera. Varför känner vi så här? Jag kan verkligen som ni vet vara en del av detta tänk. När vänner och bekanta förlovar sig, flyttar ihop, blir gravida blir jag överlycklig för deras skull samtidigt som jag som sagt känner mig omsprungen. Ibland till och med omkullsprungen. Fast det är absolut inget fel på mitt liv. Jag längtar intensivt efter att få bo på heltid med min fina pojkvän och det är faktiskt ganska nära förestående. Jag längtar efter alla de där stora stegen i livet. Men jag har mången gång fått höra att jag måste lära mig att leva i nuet. Nuet är faktiskt väldigt bra. (Visst jag uppskattar verkligen att veta var pengarna till nästa månadshyra tänker dyka upp ifrån men allt annat!) Jag borde kunna ha en tilltro till att livet kommer att föra dessa saker till mig i sinom tid. Om jag lever här och nu slipper jag de dagar då jag känner mig så pass omkullsprungen att jag knappt kan resa mig. Här och nu. Njuta av sol, värme och vänner.

söndag 3 maj 2009

En bra helg

Det har verkligen varit en bra helg. Både pojkvännen och jag jobbade valborg och 1:a maj men efter det har jag njutit i massor. I lördags satt jag ute på pojkvännens uteplats och läste i solen. Jag satt där tillräckligt länge för att man ska kunna ana en nyans skillnad på mina axlar. Efter det åkte vi iväg och tittade på amerikansk fotboll. Jag brukade titta på det med pappa när det visades på tv i början av 90-talet och vi var inbitna Washington redskins- fans. Tyvärr kom jag inte ihåg reglerna tillräckligt bra för att kunna förklara för pojkvännen. Roligt var det i alla fall men eftersom det blåste så mycket gick vi hem efter en timme när det var halvlek. Efter det åkte vi in till stan med pojkvännens bästis och kollade Norra Brunn. Det var roligt som sig bör och jag fick en ny oanad beundran för Özz Nuyen. Idag har jag varit lite mindre produktiv. Satt ute igen och läste medan pojkvännen letade efter sin deklaration (den är inte upphittad). Efter ett tag kom syster över, vi lagade mat och kollade hockey. Pojkvännen åkte iväg till jobbet och syster och jag åkte in till stan. Nu är jag alltså tillbaka i min lägenhet igen och äter popcorn och njuter av att inte göra någonting! Mums.