fredag 29 oktober 2010

Jag säger upp mig!

I tisdags var jag hemma sjuk. Det ska man tydligen inte vara som präst. Hur jag skulle ta mig till jobbet med migrän ifrågastätter jag starkt... Det brukar aldrig sluta bra. När jag kom i onsdags fick jag reda på att en del av mina tanter jag skulle ha träffat blev sura för att min grupp blev inställd. Det är ju tråkigt men det visar sig också att Kyrkoherden samt handledaren blev sura. Tydligen skulle jag ha ringt min handledare. Det är det ingen som har berättat för mig. I sanningens namn är det ingen som har berättat alls hur jag ska göra när jag sjukanmäler mig. Sist försökte jag ringa runt till diverse medarbetare innan jag fick tag i någon. Känns så där när huvudet sprängs och man kräks. Så nu har jag mailat och skrivit det att jag ber om ursäkt att det blev knasigt i tisdags men att jag vill veta hur det är tänkt att jag ska göra när jag är sjuk. Vem ska jag ringa till? Meddelar sen den personen alla andra jag ska träffa den dagen? Kan jag lita till att de verkligen gör det?
Så mycket tjafs för att kommunikationen inte är klar! Det är väl det vanliga i och för sig. Just idag var det väl otur att jag fick reda på det för det gjorde mig INTE på bättre humör.
Bah!
Nu ska jag äta äpple och få upp mitt blodsocker så jag blir go och glad till eftermiddagen.

tisdag 26 oktober 2010

Bondegener

Jag tror att jag har stora delar bondegener i mig. Igår var vi och storhandlade. Vi har inte gjort det på evigheter. Antagligen för att vi båda tycker att det är ganska tråkigt. Ungefär som med städandet, jag orkar verkligen inte göra det just nu. Men vi åkte och handlade. I en timme eller lite mer. Vi kom hem med en massa mat i stora kassar.
Sen packades det som fick plats in i frys, kyl och skåp. Då kände jag mig nöjd. När jag stod där med fullpackade skåp och lådor. Så är det alltid.
Jag tror att det kan ha något med bondegener eller med samlargenerna som vi kvinnor påstås ha från stenåldern. När jag vet att det finns en massa mat hemma så om pengarna tar slut finns det fortfarande något att äta. Nu funderar jag bara på om det kan finnas en liknande gen som hjälper mig att ta tag i städandet.... Någon som vet?

onsdag 20 oktober 2010

De små tecknen

Ibland missar man de små tecknen. Dem som man borde vara van vid och kunna se på flera mils avstånd. Ibland smyger de sig bara förbi en och plötsligt slår det en. Nämen igen! Hur kunde det bli så här?!??! Jag var ju förberedd? Eller var jag inte det? Nu har det plötsligt slagit mig igen att delar av min trötthet och håglöshet inte bara har med hösten och graviditeten att göra. Återigen är det mina hormoner som spelar mig ett spratt. Kanske inte så konstigt med alla hormoner jag inte brukar ha i kroppen som rusar runt. Jag vill ingenting. Jag vill inte gå upp, jag vill inte klä på mig, jag vill inte göra någonting. Trots att jag har världens bästa jobb! Världens bäste sambo! Och väntar hans och mitt lille pyre i februari.... Trots allt detta som borde göra mig till världens lyckligaste kvinna så ligger det ett svart moln över mitt huvud. Det går inte att bara vifta bort det. Det är ju verkligen inte så illa som det har varit. Jag skrattar och ler fortfarande. Det är inte totalt jävla mörker. Ännu?
Men nu när jag faktiskt spanat in dessa små tecken är det väl dags att göra någonting åt dem. Men det var ju det där med orken. Och lusten. Och allt det där andra....
Fast jag ska nog visa mig själv igen att jag är starkare än somliga tror!

tisdag 19 oktober 2010

Terrakotta armén och sambotid

Igår var jag ledig. Det var oerhört skönt eftersom förra veckan blev en sju arbetsdagarsvecka. Först sov jag oerhört länge. Nästan lika sent som sambon som gick och la sig kanske sex timmar efter mig... Fast jag låg så klart och spanade lite på honom när han sov. Han är väldigt söt när han sover.
När han kom upp tog vi det lugnt och sen begav vi oss in mot stan och styrde siktet mot Östasiatiska museet. Där finns just nu delar av Kinas terrakotta armé. Det är oerhört ovanligt att de lämnar Kina så det är liksom en chans man måste ta när de är i samma stad som man själv. Det var självklart inte alla av krigarna utan bara några få men de som var där gav en god smak av hur det verkligen ser ut i Kina. Själva utrymmet som krigarna befinner sig i är häftigt i sig. Det är ett gammalt militärt bergrum där flottan skulle hålla till i händelse av krig. Både sambon och jag tycker sådana platser är häftiga och spännande. Det var en trevlig liten utflykt.
Sen gick vi och käkade sushi. En bra asiatisk avslutning på en bra dag.

Vi har blivit bättre de senaste veckorna på att ta oss tid till varandra. Det är annars så lätt att tiden bara rinner förbi och vi inser att vi inte har setts ordentligt på flera veckor. Numera försöker vi spela lite spel eller se ett avsnitt av vår nya favoritserie, Leverage. Lite av en blandning mellan Oceans filmerna och A-team. Ett avsnitt per kväll innan sambon går till jobbet är lite lagom för att det faktiskt ska kännas som om vi har ett ordentligt familjeliv här hemma. Inte helt fel!

lördag 16 oktober 2010

Liten flirtskola

Jag är en jäkel på att flirta! Jag är usel på att dejta, det har jag aldrig riktigt lyckats med. Kan någon förklara för mig varför man dejtar? Jag förstår inte....
I mitt flirtande tror jag att min nyfikenhet spelar in. Jag tittar och tittar på folk, det gör att man ibland tittar lite för länge och det är ju ofta första steget. Att sen börja prata tycker jag inte heller är särskilt svårt, det går alltid att hitta något att säga. Jag retas gärna med folk. På en lagom nivå så klart! Sen är det bara att skratta och ha roligt. Är personen inte rolig är det ju bara att byta mål....
Något jag verkligen uppskattar är sms-flirtande. Man kan uttrycka så mycket roligt och insunant via sms. Något som spelar på sex men inte uttalar det rakt ut, det blir lite för löjligt kan jag tycka. I alla fall i början. Sen är det kul att skriva om vad man skulle kunna tänka sig att göra om personen befann sig just där man själv är. Kan få så roliga konsekvenser om man skickar det på lite "fel" tillfälle dessutom. Om man vet att personen sitter på tråkigt möte eller egentligen borde koncentrera sig på något annat....
Jag älskar att flirta och tyvärr gör jag det av bara farten fast jag inte menar det trots att jag har min älskade sambo. Det är tur att han vet att det bara är honom jag vill ha! Flirtandet med andra (om det inte gäller att faktiskt få hjälp på valfri teknikaffär!) är en svunnen tid. Så lite nostalgisk blir jag nog. Därför är det bra att kunna "lära ut" det till andra!

tisdag 12 oktober 2010

Skogsstyrelsen

Man får göra många varierande saker i mitt jobb. Döpa barn, begrava folk, sjunga med bebisar, fika, ha bibelsamtal och en massa annat. Igår gjorde jag något av det jag inte hade räknat med dock. Jag pratade med Skogsstyrelsen. På Skogsstyrelsen ska de ha koll på Sveriges alla träd bland annat. Där kan man också få koll på virkespriser och annat bra. Men det var inte virkespriset jag ville ha koll på när jag ringde dit. Vi vill veta lite mer om vad vi får göra med en av ekarna som står på kyrkans mark. Det är ju nämligen så att vissa ekar är fridlysta. I växeln var de så glada och trevliga så men mannen jag blev kopplad till var minst sagt träig. (Just det ja, ordskämt) Han var tydligen ute i skogen just när jag ringde och kunde inte svara. Skogen kanske förvisso är den mest naturliga arbetsplatsen när man jobbar just på Skogsstyrelsen....
Näste man jag fick prata med var inte roligare. Men han kunde i alla fall svara. Det var inte aktuellt med fridlysning av vår ek, den är ju inte ens 100 år gammal. Om en så där 500 år kanske vi skulle kunna diskutera saken. Jag förklarade då att eken skulle ha vuxit in i kyrkan då... Vi får alltså göra ungefär vad vi vill med vår ek. Det är ju betryggande. Nu ska vi bara komma överens om vad det faktiskt är vi vill göra med eken. Det är desto svårare.
Jag undrar om Skogsstyrelsen kan hjälpa till även där.....

söndag 10 oktober 2010

Tio år

Tio år är en relativ tid. Det kan kännas oerhört långt eller oerhört kort. Just idag känns det som så oerhört nära. Det är tio år sedan mannen som lärde mig älska tunga fordon, lärde mig allt om Stockholm och vargar dog. Idag för tio år sedan skrek jag åt min mamma att hon ljög när hon ringde och sa vad som hade hänt. Idag är det tio år sedan en liten del av mig försvann för att aldrig komma tillbaka. En liten del av tryggheten försvann.
Mamma påstår att det ska kännas bättre för varje år som går men i år känns det värre än vanligt. Jag antar att det blir så påtagligt när man säger tio år. Tvåsiffrigt liksom.... Även om det aldrig varit något som kommer att ändras känns det som så oerhört mycket större när det är tio år sedan. Jag saknar honom varje dag men samtidigt kan jag fundera på om livet ibland inte är lugnare nu. Han var på sina sätt en fantastisk man och på andra en inte fullt så fantastisk man. Men jag hade ändå hellre haft honom här än död.
Jag kan skrika av smärta när jag tänker på att han aldrig kommer att få träffa sambon eller framförallt Ärtan. Jag vet att Ärtan kommer att få min bild av vem han var till sig men aldrig några egna minnen eller bilder. Ärtan har en bra morfar men inte min pappa.
Syster och jag var på kyrkogården idag med tio vita rosor och tre ljus, ett var från oss döttrar. Min syster är så oerhört lik vår pappa att det, som idag, nästan är svårt att se på henne utan att börja gråta. Samtidigt hoppas jag på att Ärtan ärver samma näsa som vi har och samma hår. Jag vill att han ska vara så lik sin biologiske morfar till utseendet som möjligt för det är nästan det enda han kommer att få med sig av honom.
Ärtan kommer att ärva ett av pappas namn och det känns bra. Han kommer att uppfyllas med historier om den ärorike morfadern som gjorde häftiga äventyr och var mer lik Jack Sparrow i "Pirates of the carribean" filmerna än någon annan.

Tio år av saknad, tio år av missade tillfällen, tio år av osagda meningar. Jag saknar dig pappa....

onsdag 6 oktober 2010

Att förhålla sig

Att förhålla sig till det ena och det andra är något jag har fått inbankat i mig framförallt det sista året under utbildningen. Jag måste förhålla mig till alla som är i kyrkan, vad de ska tycka och tänka och hur det jag säger "landar" hos dem. Efter det sista året trodde jag att jag skulle kräkas på det uttrycket. Ibland gör jag det fortfarande.
Men ibland väcks också en tanke. Kan jag utan att tänka mig för skriva i ett doptal att barnet är älskat från det att det är ett frö? Tänk om mamman eller någon annan i församlingen genomgått en abort tidigare och genom mina ord känner sig träffad och som en mördare. Det är ju inte så jag menar!
Eller om jag säger att detta barn varit efterlängtat och älskat från första början? Det kan ju inte jag veta, om inte föräldrarna sagt det speciellt till mig.... Jag kan bara förutsätta från de vanligaste förhållanden men egentligen kan jag inte mer än att gissa. Jag har vänner som när de först fick veta att de väntade sitt sista (vad de säger i alla fall) så blev de inte alls särskilt glada. Mamman hade precis varit föräldraledig och varken huset eller tiden räckte till för ytterligare en liten. Men en liten till blev det. Och nu är hon älskad och när de väl hade bestämt sig var hon efterlängtad. Men från början? Nja?!?!?!
Jag vill ju inte såra någon med mina ord.
Igår förhöll sig Biskop Eva Brunne sig till de senaste händelserna i vår stad och vårt land. Hon predikade under gudstjänsten innan Riksdagens öppnande om alla människors lika värde. Det gick inte väl hem hos alla. Knätofsbärande Jimmie Åkesson tog sina huliganer med sig och lämnade kyrkan. Eva Brunne hade antagligen vägt både fram och tillbaka hur hon skulle förhålla sig till texterna hon hade att predika över och över det faktum att SD skulle sitta i bänkarna. I hennes fall tycker jag att hon gjorde helt rätt. Hon var helt fantastisk. Jag har sällan varit så stolt över att vara en del av denna kyrka. Om ni är intresserade av att läsa hennes predikan finns den att läsa på Stockholms stifts hemsida.



Jag roas dessutom av att SD känner att de har otur med biskoparna i Sverige eftersom Koskinen var på dem i somras. Kanske så att de har otur med folk som står för människors lika värde......