söndag 27 juni 2010

Är det inte det här vi längtar efter?

Idag har jag legat på stranden med föräldrarna. Det var så otroligt skönt att ligga i solen och läsa, äta frukt, prata och nästan somna med jämna mellanrum. I helgen när vi firade midsommar kunde vi sitta ute och äta länge in på kvällen och jag badade till och med i havet. Till och med utan bastubad som de flesta andra behövde. HA! Då är det kanske inte så konstigt att jag behövde lite mer tid att ta mig ner i vattnet.
Nu när sambon och jag sett klart på fotbollen och han begett sig till jobbet satte jag mig på balkongen och läste. Jag satt där och mös. Jag inser att det är det här jag väntar efter hela vintern. Det är det här som gör att man på något besynnerligt sätt att ta sig igenom vintern med dess oheliga minusgrader.
Jag hoppas att värmen håller i sig nu veckan som kommer då jag har semester och vi återigen ska på husvagnssemester. Vi ska göra som förra året, åka på Peace and Love! Jag längtar otroligt mycket trots att det inte är lika många bra band som förra året. Men att sitta utanför husvagnen i en brassestol och njuta av solen det är som en lite del av himlen och det är ju det vi längtar efter!

onsdag 23 juni 2010

Om jag har vad som krävs.

Just nu har Försvarsmakten en reklam som jag verkligen irriterar mig på. Den handlar om jag har vad som krävs för att få ha en åsikt om vad försvaret gör med sina pengar. Ialla fall är det så jag förstår den. Överallt på tunnelbanor och bussar står saker som "Din mamma kan leva med att Sveriges gränser kränks". Eller "Din granne vill inte ha någon hjälp vid en naturkatastrof". Jag antar att de vill säga att vi som är anti-militarister inte är för demokrati eller medmänsklighet. Själv har jag väldigt svårt att ställa upp på det. Jag är för demokrati och medmänsklighet men jag förstår inte varför vi ska ha en Försvarsmakt. Sverige har inte varit i krig på Gud vet hur länge och när det senast var en hot situation la vi oss platt för nazisterna och lät de göra som de ville.
Utbilda gärna folk att åka utomlands och göra goda insatser där men sluta jönsa runt och hävda att ryssen kommer. Om ryssen kommer så tror jag då rakt inte att det är till Sverige de kommer!
Nej jag anser mig ha rätt att ha en åsikt som skattebetalande medborgare i Sverige. Jag undrar om jag verkligen behöver göra något mer för att få ha vad som krävs....

måndag 21 juni 2010

Vad gör man en ledig dag?

Jag har haft en ledig dag idag. Det är underligt, det är inte något jag är van vid. Lediga dagar har tidigare betytt att jag har pluggat eller liknande. Idag behövde jag inte det. Istället sov jag. Oerhört oerhört länge. Det är uppenbarligen tröttsamt att vara pastorsadjunkt! Våra gäster har åkt nu så jag har ägnat kvällen åt att röja efter dem och oss. Plocka undan madrasser, täcken och lakan. Nu är det dammsuget också. Det känns otroligt bra. Igår när jag gick och la mig kändes det som om jag inte fick plats i lägenheten. Det låg smutskläder lite överallt och presenter från prästvigningen. Nu är allt inlagt där de ska vara. Allt förutom mitt baseballträ som jag fick, det vet jag inte riktigt var jag ska ha. Änglarna jag fick är uppsatta, smyckena bland de andra och böckerna sorterade för att antingen stanna här eller följa med till jobbet. Jag har också ägnat tid åt att vara tacksam för alla de gåvor som har getts till Svenska kyrkans internationella arbete. Det känns otroligt att så många i världen får en chans här i livet tack vare mina generösa vänner.
Det går tydligen att fylla en ledig dag. Det bästa av allt är ju i alla fall att det kommer flera!!!!

fredag 18 juni 2010

En misslyckad ark

Så här i början av min karriär som adjunkt är vissa dagar sprängfyllda med aktivitet. Som igår och iförrgår. Då var jag på olika utflykter med olika grupper i församlingen. Jättebra sätt att lära känna församlingen på men uttröttande. Idag är det inte så många på jobbet, eller jag ser dem inte just nu i alla fall. Jag vet att flera av dem har varit här. Detta har gett mig tid att göra braiga saker. Jag har lagt in telefonnummer till mina kollegor i min arbetstelefon och letat bra kristet pyssel på nätet. Jag vill gärna ha lite reserv-grejor till lägret i fall jag får slut på saker att säga. Eller om de tröttnar på min röst, det låter otroligt i mina öron men det kan tydligen bli så. Jag har hittat en ark som man kan göra av papper. Jag gav mig i ett högmodigt pysselförsök och började pyssla. Jag tyckte att jag följde instruktionerna ingående. In i minsta detalj som det heter. Men det ser väldigt konstigt ut just nu... Jag tror inte att den ska vara så, faktiskt..... Den ska "popa-upp" men det gör den inte. Var limmade jag fel? Jag tror i och för sig att konfirmander är mer pysselkapabla än vad jag är men det blir svårt att förklara hur man gör om jag inte kan själv. Nu letar jag efter lite annat pyssel istället.... Kanske en färgläggningsbild av korsfästelsen???

onsdag 16 juni 2010

Framme vid målsnöret eller bara början?

Nu har jag börjat jobba. Jag är prästvigd och ska ta ansvar för mig själv. Det känns extremt underligt. Jag har ingen aning just nu om vad det är tänkt att jag ska göra. Sitter vid min dator på mitt kontor och funderar. Jag har min egen dator med mailadress och telefon. Mitt stora mål för dagen är att ringa en dopfamilj och ett vigselpar. Jag ska även ta reda på om jag har en telefonsvarare eller inte. Måste kanske tala in något trevligt meddelande.
Allt känns nytt och lite läskigt men samtidigt underbart. Jag kan inte sluta le när jag tänker på att det äntligen är på riktigt. Det är jag som är prästen....
Jag övar in mig själv i rollen genom att ha krage på mig och att åka tunnelbana i den. Det är inte det lättaste alla dagar. Det känns som om jag måste vara glad och le mot dem jag träffar för annars kommer de att hata kyrkan i efterhand.
Men det här är en ny del av mitt liv, en fantastisk del, och jag ska njuta av att den är ny och underbar ett tag till!

fredag 11 juni 2010

Road rage, lösningen på alla problem?

Min dominkanska syster har kommit! Yeay! Jag hann inte hämta henne igår för jag var tvungen att jobba, mamma fick det ärorika uppdraget. När jag väl dök upp med andan i halsen och mässhaken i högsta hugg utanför dômen var jag lite små svettig. Jag hade ingen aning om jag kunde parkera där jag gjorde men efter samtal med en mycket trevlig lapplisa löste det sig. Mamma fick vakta bilen. Sen var det dags att skjutsa hem mamma. På väg mot hennes hem var det lite rörigt. Det är lite mycket i stan nu med det stora bröllopet och allt. Mitt tålamod var definitivt slut! Jag tutade argt och svor. Min stackars dominkanska syster satt i baksätet och undrade vad som hade hänt med mig. Men samtidigt sa hon att det var som om jag körde i Santo domingo, fast jag behöver bli om möjligt än mer aggressiv för att platsa ordentligt där. Det var lite skönt att få släppa ut lite stress genom körningen. Det kanske inte var så snällt mot mina passagerare men de verkade inte bry sig nämnvärt. Så nu blandar vi spanska, engelska och svenska här hemma. Min stackars hjärna försöker hänga med och kunna säga visa saker på spanska men det går så där. Jag tror det löser sig om någon dag eller två. Kanske till och med efter vigningen!
Nu är det dags att bege sig till dômen igen för övning och prästexamen. Jag är lite nervös men intalar mig att jag är ett geni så det ska nog gå bra. Ska försöka att inte svara på spanska bara.

onsdag 9 juni 2010

En långsam läxa

De senaste dagarna har jag övat mig på att säga nej. Det har inte varit lätt eller självklart. När min nya kyrkoherde visade mig schemat för höstens gudstjänster frågade hon om jag tyckte att det såg ut som jag ville ha flera. Spontant gjorde det faktiskt det men jag sa vist att jag vill vänta och se för att sen diskutera om det vore lämpligt att lägga till flera. Det är i detta fall lättare att lägga till än att ta bort dem. Jag gav mig själv en ordentlig klapp på axeln.
Sen idag var jag superstressad. Stressen sitter i kroppen på mig. Jag skulle ha sprungit blodomloppet med några vänner och har sett framemot det men var tvungen att tacka nej. Det gick bara inte. Jag behöver ligga här på soffan och läsa lite och glo lite på tv. Om jag inte gör det är jag rädd för att jag inte kommer att klara av helgen eller njuta av det som står framför mig. Jag vill inte börja mitt nya jobb helt slutkörd. Återigen gav jag mig en klapp på axeln.
Jag börjar bli bättre och bättre på det här. Det ligger egentligen inte för mig men det måste bli något för mig att öva på. Jag är tusen gånger bättre än vad jag har varit och jag tror att jag är på väg att bli ännu bättre, men det har varit en långsam läxa att lära.

söndag 6 juni 2010

Intimitet

Jag är en extremt taktil människa. Jag vill nästan alltid ha fysisk kontakt med andra personer. Jag smyger mig på, tar i handen eller lutar mig mot dem jag tycker om. Att känna någons andetag under mina händer gör mig lugn. Jag kramas och delar ut pussar och klappar gärna dem jag gillar över ansiktet eller håret. Jag tror att jag alltid har varit så här. Jag vet att när jag gick på mellanstadiet så hölls det emot mig, mina vänner då ville inte kramas, det låg inte för dem. En del människor blir alldeles förvånade och förvirrade av min närhetsönskan medan andra tar emot den med glädje. För dem som är svältfödda på närhet skulle jag tro att den blir en lisa för själen. Att hålla en person över armen eller i handen är inget ovanligt för mig och det är då jag mår som bäst. Jag inser att jag ibland kanske går över folks gränser och jag gör mitt bästa för att känna av dem. (Det är inte alltid helt lätt när jag har fått lite alkohol i kroppen.)
En del som jag träffar tolkar min närhet som något annat. De tar den som en uppmaning och eftersom jag ovanpå mitt närhetssökande är relativt flirtig så kan det ta sig lite underliga proportioner. Det har ibland gått rätt långt innan jag inser att den mitt emot mig är ute efter något helt annat än vad jag är. Oftast går det ju helt utan problem dock.
För andra är det underligt att jag är så intim med personer som inte är i min sambo. Jag tror inte han bryr sig. Han vet hur jag är och han var medveten om det när vi började bli tillsammans. Vägen dit var ju inte heller helt rak.
Så jag fortsätter att hålla handen, krama och klappa. Jag får väl tänka mig lite extra för bara nu när jag ska ut i församlingstjänst så att det där inte uppstår några missförstånd. Det är inte aktuellt!

fredag 4 juni 2010

Bitterljuvt

Igår tog det slut. Mitt år på skolan. Jag grät och grät och grät. Sen grät jag lite till. Flera av dessa fantastiska människor har blivit otroligt fina vänner. Jag vill inte att de ska flytta långt långt bort. När lilla S och fina T och jag skulle säga hejdå bröt nog alla dammar loss. Vi grät ohämmat. Jag hulkade till och med. Det är ju inte som att vi inte kommer att ses men jag kommer inte att få träffa dem varje dag längre. Jag har ju redan sagt hejdå en gång, när jag flyttade hem igen från södern. Det gör ont att behöva göra det igen! Vi skulle ju vigas tillsammans där nere men livet och kärleken ville annat så jag flyttade hem igen.
Nu sitter jag här lätt röd i ögonen och försöker att inte fundera för mycket på det. Jag måste börja fokusera på nästa söndag. Det är ju fest och vigning som ligger framför mig. Jag ska försöka att tänka på alla fina när jag går in i kyrkan. (Dem och att andas.. Får se hur det går)
De är en stor del av mina fina nu!