Hur blev det så?

Jag har varit ute och löp-tränat (ha lunkat fram är nog rätt egentligen) lite nu på förmiddagen. Det går ju helt okej när jag kommer ut och framförallt är det väldigt väldigt skönt när jag kommer hem igen. Energin ligger på en helt annan nivå resten av dagen. Men det är så himla konstigt, jag får nästan en ångestattack varje gång jag ska ge mig ut. Jag minns hur det var innan jag fick min astma-diagnos och försökte mig på att springa. Jag ville ju så gärna. Jag kom några hundra meter och försökte hålla samma tempo som alla andra. Men alldeles för snart knöt sig lungorna till två små små klumpar och vägrade släppa in mer luft. Halsen blev full av slem och blod och jag fick bara ingen luft. Känslan av att sakta kvävas är gräslig! Flera gånger satte jag mig bara ner och grät och blev utskälld av gympalärare och uttittad av alla klasskamrater. Jag valde hellre att gå i ett hyfsat snabbt tempo. Med långa ben är ju inte det något större problem. Jag förstod verkligen inte varför jag inte orkade, jag har ju alltid kunnat dansa eller gå på aerobicspass utan större problem. Tydligen har det något med intensiteten att göra....
Men idag tog jag mig runt min lilla runda. Jag tvingar benen vidare trots att lungorna värker och att jag har blodsmak i munnen. Benen känns som stockar och jag vet att det är för att de inte får något syre. Jag blir så arg på min kropp men stolt över mitt psyke när jag tar mig runt. Jag vill som sambon kunna studsa fram (han älgar kanske snarast fram på sina långa ben) och jag vet att det inte är värt att jämföra sig. Jag imponeras även något enormt av Blivande prostinnan som trots sin astma och sina ben som är opererade mot benhinneinflammation ska springa Göteborgsvarvet. Hon är min idol på så många olika sätt och här imponerar och sporrar hon mig ytterligare en gång.
Vi är några stycken som snart ska springa blodomloppet i lag och jag vet att jag antagligen kommer att vara långsammast. Men jag måste helt enkelt erkänna för mig själv att målet är att komma i mål, ingenting annat.