The one who got away

Vissa perioder i livet väcker mer minnen än andra. För mig är det ofta när jag ska ta ett stort steg i livet in i en ny period eller något nytt. Så kan man minst sagt säga att det är nu....
När det händer blir jag ofta ganska nostalgisk. Jag tänker mycket på mitt tidigare liv. Jag längtar inte tillbaka till det men jag tänker på det. Tänker på dem jag aldrig gav en chans, de som aldrig gav mig en chans eller de som det helt enkelt bara inte blev något med och det finns egentligen ingen förklaring. Jag har träffat en massa olika personer genom mina korta singelperioder och det finns från alla tre kategorierna där. Alla finns de ju liksom kvar. Det är bara sambon jag vill ha men de andra kommer alltid att vara en del av min historia, med allt vad det innebär. Jag kan fundera lite över hur de har det. En del finns ju inom räck håll på olika sätt, facebook eller i bekantskapskretsen. Andra är betydligt längre bort. Vissa vill jag aldrig springa på igen men jag kan fundera över hur de har det.
Sen finns det ju alltid DEN DÄR. Den man kanske en gång i tiden föll lite för hårt för och inte riktigt hann med sig själv i det hela. Den personen som man kanske verkligen behövde där och då men livet inte riktigt höll med om. Den personen ligger kanske närmare i hjärnbanken än de andra.
Trots att jag inte vill byta mitt liv med sambon för allt smör i Småland dyker ändå den här personen upp nu när stora saker är i görningen. Som ett litet hjärnspöke. Hade det blivit något mer där för länge sen tror jag inte att det hade varit ett hjärnspöke, snarare ytterligare ett avslutat kapitel.
Jag tror vi alla har dessa små hjärnspöken.
Jag undrar hur sambons ser ut... Fast jag vill verkligen inte veta egentligen! Hjänspöken ska man helst hålla för sig själv vilka de är..... Annars blir de för verkliga.