Bekräftelse

Den kurs jag läser just nu är väldigt spännande på många olika sätt men nu har jag hittat en EXTRA spännande sak. Tydligen så söker vi efter vänner och partners som bekräftar vår egen självbild. Vi har ett sådant behov av att bibehålla vår självbild att vi till och med kan välja partners som bekräftar en dålig självbild. Saker som vi går till terapeuten för att lösa kan tydligen totalt förgöras för att vi har en partner där hemma som skjuter ner allt det den stackars terapeuten jobbat för att bygga upp. Huva.
Med detta i sinnet bad jag pojkvännen att beskriva mig. Efter lite funderande sa han "Ambitiös, snäll, glad, om du har bestämt dig för något så ser du till att få det gjort, känslosam" Han sa lite andra fina ord som gjorde mig alldeles varm inuti. Tänker han så fina ord om mig? Men jag blev lite fundersam över känslosam.... Är jag det? Det kanske jag är.
Det fick mig också att fundera över en annan händelse i mitt tidigare liv. Ett ex till mig sa att han tyckte att jag är en sån som ger upp. Jag blev topptunnor rasande. Jag är verkligen INTE en sådan som ger upp, en quiter. Jag har nog aldrig gett upp i hela mitt liv. Att han uppfattade mig så fick mig att fundera över hur han i övrigt uppfattade mig. Visste han verkligen vem jag är? Nu när jag läst om denna spännande teori får det mig att fundera återigen. Vilken bild av mig återspeglade han? Byggde jag upp en självbild som inte ens jag är bekväm med när jag var tillsammans med honom? Vilken bild av honom återspeglade jag? Trivdes han med den lika dåligt som jag trivdes med den bild han återspeglade? Jag tror nästan det... Vilket får mig att bli ännu varmer inuti när jag läser de ord pojkvännen valde för att beskriva mig, de stämmer in precis. Han känner mig!

Uppmaning

Jag har blivit uppmanad av BlivandeProstinnan att lista fem saker jag är beroende av. Det var faktikt svårare än vad man kan tro. Beroende, ja det beror väl på hur man ser på saken... Jag skulle kunna, om hon, säga att jag är beroende av Gud. Förvisso sant men det känns som det är något större än ett beroende, det är mer en livsnödvändighet. Hmmm...
Men som man säger; Here goes nothing!

1. Familjen, i alla dess konstelationer, kärnfamilj är inte riktigt min grej. De är min början och mitt slut, de ger mig mening och kontext.
2. Vänner, nära, långt borta, vi som hörs ofta och vi som hörs sällan. Alla är de en del av den jag är.
3. Utmaningar. Utan utmaningar tror jag att jag stagnerar som person och jag vill inte riskera att fastna i gamla spår och gamla tankar.
4. Stöd. Jag är ingen ö, jag behöver stöd.
5. Popcorn. I mitt hem finns en popcornkastrull, en popcornskål, en popcorntratt (uppfunnen av exet när han tröttnade på att det kom popcornkärnor över hela govlet!) och en popcornflaska.

Nu ska jag alltså uppmana vidare. Hmm, jag uppmanar Emelie och Cliff Hanger

Bokmal

Jag är en bokmal. Jag älskar mina böcker, de har en väldigt speciell plats i mitt liv och i mitt hem. Just nu har jag fyra bokhyllor som är fyllda till bredden och jag behöver fler, frågan är bara var de ska få plats och tyvärr verkar det inte som om de får så värst mycket plats i vår nya lägenhet. Då ska de ju dessutom samsas med pojkvännens böcker, hmmm.... Nyligt slukade jag Twilight- serien. MUMS! Det är jag och alla fjortis tjejer som läser dem men jag kan klart rekommendera dem. Jag vaknade på nätterna när jag läst första och hade lite frossa för att jag inte hade resten av böckerna hemma. När det med hjälp av den snälla pojkvännen åtgärdats satt jag på jobbet och läste och höll på att missa att avgå. När jag väl var klar uppstod ett tomrum. Efter ett tag lyckades jag fylla det med bok två i Terry Pratchetts serie om Vakter. Nu är den också slut och jag återvänder till Coelho som aldrig sviker. När jag skulle flytta till korridor var det mycket tungt att bestämma vilka böcker som skulle få följa med och vilka som skulle hamna i förvaring tills de fick komma fram igen. Att packa böckerna var den jobbigaste delen i packandet. T brukar säga att han inte tyker att det är så värst snyggt med böcker framme i ett hem men han har konstaterat krasst några gånger med trött röst ( han har nämligen hjälpt till att packa och packa upp dem några gånger) att "Tja älskling du skulle ju inte överleva utan dina böcker...."

Jag vill skrika rakt ut

Vissa dagar vill jag bara skrika rakt ut. Jag vaknar på morgonen och det känns som om ett stort skrik ligger i strupen på mig. Jag brukar försöka att gå och träna för att få bort känslan men det funkar sällan bra. Jag gör mina övningar och försöker att inte skrika. Att jobba utan att skrika har jag också gjort och försöker mig på. Skriket ligger som en klump i magen och halsen. Jag försöker bli av med skriket på alla möjliga sätt men det går bara inte. Idag är nog skriket extra stort eftersom det är pappas födelsedag. Idag skulle han ha fyllt 60-år. Var ska jag skrika för att inte skrämma någon?

Fascinerande

Det finns vissa saker som fascinerar mig väldigt mycket. Infrastruktur är en sådan. Hur får de det att hänga ihop???? Jag kan sitta i bilen, bussen eller tåget och bli så oerhört imponerad över att det fungerar med alla avfarter och påfarter. Tänk att det oftast är så lätt att komma dit man vill. Där är det någon som verkligen tänkt till....
Jag fascineras också över att jag i vissa situationer förvandlas till en trotsig fjortis igen. Att jag reagerar på sätt som jag inte är stolt över och som jag önskar att jag kunde kontrollera men icke. Det kanske är något jag får acceptera helt enkelt.
En del människors besatthet av andra människors sexuella preferenser fascinerar mig också. Hur kan det vara viktigt vad någon annan gör med en vuxen människa i sovrummet? Varför är det viktigt om det är någon av samma kön eller motsatt eller om de har på sig en dräkt helt täckt med fjädrar?
Något jag tror att jag aldrig kommer att sluta fascineras över är hur folk orkar klaga. Det klagas på så mycket små onödiga saker. Det skrivs lappar, irriterade inlägg och kommentarer till artiklar på nätet eller andras bloggar. Det är kanske samma sak med det här inlägget, att jag bara orkar.....

Hemma?

Jag läste om ett fritids där de ville att barnen skulle tänka mer filosofiskt och samtidigt röra lite på sig. Bra tänkt! Den dagen man fick följa i artikeln fick barnen frågan om vad som är hemma. De tyckte att det var en lätt fråga. Själv är jag mer kluven. Många anser att de är som mest hemma när de kommer tillbaka till det rum som en gång var deras barnrum. Mitt sådant finns inte kvar. Vi flyttade ifrån den lägenheten för längelängesen. "My home is where I lay my hat" är ju ett annat känt tänk. Visst, jag känner mig mer hemma om jag har mina saker runt omkring mig fast det är ju inte det som är det viktigaste med ett hemma. Jag har många gånger haft hemlängtan fast jag har haft alla mina saker runt omkring mig. Nu ska pojkvännen och jag snart skapa ett gemensamt hem med allt vad det innebär. Hans saker och mina saker. Hans idéer och mina idéer. Jag vet att mina böcker måste få plats för annars är det inte hemma för mig, tror jag.... Ett nytt hem tar ju ett tag innan det känns som hemma, till en början är det mest bara en plats. En del av barnen som fick frågan slog nog enligt mig i alla fall huvudet på spiken. Hemma är där familjen är. Då kommer bara nästa fråga, vilka räknas till familjen????

Döden döden

Jag har läst att Astrid Lindgren och hennes syster började varje samtal så för att ha det hela avklarat. En sund inställning kan jag tycka. Döden är ständigt närvarande men vi klarar inte av den idag, i vår tid. Vi är främmande för den. Sorg är något som ska döljas och inte synas och vi medicinerar gärna bort den. Min sorg har jag behandlat här förut och den är ständigt närvarande på ett eller annat sätt. Min pappa dog väldigt plötsligt utan förvarning vilket jag ofta kan känna är ändå något positivt. Jag behövde inte förbereda mig eller fundera över det. En vän till mig har en förälder som är väldigt väldigt sjuk nu. För vännen är det hela tiden en fråga om beredskap. När händer det... Det är nog inte längre frågan om ett om utan om ett när. Vännen har telefonen som livlina och får ibland springa iväg för att det ser sämre ut. Jag vet inte hur det känns och jag är tacksam över att jag sluppit det men det finns säkert dem som har haft det så och känner att det jag upplevt är värre. Man känner bara sin egen smärta och räds ofta den man inte vet något om.

Frånåkt

En kollega påpekade något för mig som jag inte tänkt på förut. En tunnelbana missar man medan man blir frånåkt av bussen. Hur kommer det sig? Tror de att vi sitter där och "utövar den lilla makt vi har" som det så glatt brukar stå i insändarna i lokaltidningen. Någon som har några strålande idéer?

På håret

Mitt liv levs ganska mycket på håret. Jag gasar och springer som en tok för att hinna med diverse nattbussar efter det att jag slutat jobba för att inte sitta fast i skogen i flera timmar. Jag letar kollegor och ber dem ta det lite lugnt innan min station för att se om jag kommer älgande. Jag springer och springer med blodsmak i munnen och inser att det är tur att jag tränat löpning så mycket som jag har. Mina kollegor skrattar åt och med mig när jag hinner med bussar som jag egentligen inte borde hinna med. De skrattar och säger att det syns vem jag lärt mig av. Pojkvännen rodnar lite när han hör det men ser faktiskt lite stolt ut också. Jag har funderat lite på att någon gång investera i en liten skitbil men var ska jag göra av den inne i stan???? Det är inte riktigt ekonomiskt försvarbart.
En annan sak som inte heller blev ekonomiskt försvarbart var avkapningen av mitt hår den här månaden. Jag hade läget under kontroll tills Radiotjänst räkning visade sitt fula nylle. Hej då klippning. T och pojkvännen blev överlyckliga. (Vad är det med pojkar och mitt hår? Varför får det inte vara kort???) Men syster tipsade om en frisörskola som bara tar 150:- för en klippning så den ska nu uppsökas på fredag eftersom jag i mina ögon slutar tidigt på torsdag, tio i tolv. Jag kanske slipper springa som en tok för att hinna med en bra buss hem och kanske till och med kan få åka tunnelbana sista biten i stället för att gå genom natten....