tisdag 23 juni 2009

Hoppla pålle!

Jag börjar känna av min nya medicin som faktiskt gör att någon inte längre sparkar mig i bröstet längre som denne någon gjorde igår. Jag hostar och fräser dock fortfarande med jämna mellanrum men det tar väl några dagar att bli av med. En mer spännande effekt är dock att jag darrar. Tjo! Jag tror att mycket iste hjälper mot det.
Imorgon åker pojkvännen och jag på husvagnssemester. Jag ursäktar det hela med att vi faktiskt ska på festival. Det ska bli så otroligt skönt att komma iväg och det känns helt underbart med semester. Dessutom är det ju betald semester! Den första någonsin. Sen gör det inget att sommaren har dykt upp till slut här i staden. Det påstås att den kommer följa med oss till festivalen också. Yeay!


(Men regnjackan är nedpackad i alla fall, man vet ju aldrig!)

måndag 22 juni 2009

Nej tack jag vill inte ha en nakenkatt!

Eftersom jag vill ha hund och pojkvännen verkligen inte vill det hade vi en kompromiss, vi tänkte skaffa oss en katt. En sån där liten gosig en som har världens personlighet. Det var det jag hade tänkt mig (och han med kan jag tänka mig) men jag misstänker att våra planer har lagts på hyllan. Förra helgen var vi ju hos min fina (numera) prästvän med familj och de har två katter med de vackra namnen Doris och Sune. Eftersom pojkvännen varit eller är allergisk hade vi dörren stängd hela tiden för att de inte skulle gosa in sig alltför mycket i våra kläder eller lakan. Smart tänkte vi. Problemet är bara att jag inte tror att det hjälpte. Efter vårt lilla besök har min astma och allergi bestämt sig för att det där med katt är ingen bra idé.
Jag har återigen hostat och fräst och knappt kunnat andas. Dagarna och nätterna igenom har jag hostat och kiknat och jag låter som om jag har drucikt hiskeliga mängder wiskey (vilket jag tyvärr inte har!). Idag tog jag mig efter en sömnlös natt till min husläkare. Jag kraxade fram vad jag ville till kvinnan i receptionen och fick sen träffa läkaren. Han hummade, lyssnade på mina lungor och höll med mig om att min hosta och känslan av att någon sparkat mig i bröstet kommer från astman. Därför har jag nu en ny astmaspray med cortison som ska tas i två puffar två gånger per dag. Det hela lilla äventyret kostade mig runt 1000:- men jag antar att det är värt det om jag får sova.
Det förstör dock vår kompromiss för ett tag framöver för jag har ingen lust att köpa en 50:- katt och sen lägga flera tusen på medicin hela tiden. Nakenkatt är som sagt inte heller ett alternativ. Vandrande pinne kanske? (Nja...)

tisdag 16 juni 2009

Vilken helg!

I helgen har en av mina fina fina vänner blivit präst. Det är helt otroligt fantastiskt! Svenska kyrkan har fått en fantastisk medarbetare. Jag har gråtit min andel tårar för flera månader framöver. Hela vägen ner snyftade jag lite men det hela satte verkligen igång i söndags. När pojkvännen och jag lycktas ta oss till kyrkan med vännens sötingar (de två yngsta) gick jag för att hämta papper eftersom jag visste att jag skulle börja gråta. Det skulle jag inte ha gjort. Där stod hon i sin kaftan och fick håret fixat. Tårarna bara rullade ner för mina kinder och jag hulkade fram att hon var så fin. (Tårarna ligger i ögonen nu och kryper framåt när jag tänker på det). Hon började också gråta och körde ut mig därifrån, hon ville inte vara helt söndergråten innan allt började. Sen fortsatte både hon och jag att gråta oss igenom högmässan. Hon var så vacker där hon stod iförd stola och mässhake. När hon sen la sig ner framför Gud i ödmjukhet och tacksamhet under vigningen snörptes hela hjärtat ihop. Vi hade en fantastiskt trevlig fest efteråt där undertecknad var toastmadame. När vi väl tog oss hem till deras hus för att fortsätta fira var jag lovligt trött men höll ut hela natten lång. Min fina fina vän fick tyvärr ett extremet sorgligt besked på sin stora dag, ett besked som kommer att värka länge men jag tror ändå att hon snart (inte nu, inte än) kommer att se en del av det som ändå är vackert i beskedet.

Helgen har gjort att jag nu mer än på länge väntar tills det är min tur om ett år. Det känns faktiskt inte så avlägset nu med sista tentan inlämnad och uppsatsen nästan klar (jajomen!). Jag fick dessutom låna en kurslitteratur av vännen och vi kollade på min litteraturlista. Men fram till dess ska jag njuta av fina vännens första år och kräva många många bilder på henne i prästskjorta. KÄRLEK!

tisdag 9 juni 2009

Löjligt!

Idag kom företagets tidning för oss anställda i brevlådan. Den är mer ett reklamblad än något informativt men ändå. Förra numret var ju yours truly på framsidan. När jag lite förstrött började bläddra i den upptäckte jag en artikel om den nya uniformen. De har tagit fram nya delar till den för att piffa upp oss. Bland annat en byxkjol som jag faktiskt har beställt, även om de inte var säkra på att den skulle komma innan sommaren... De har också tagit fram en ny jacka och en ny t-shirt. Problemet är bara att vi får inte hur många uniformsplagg som helst utan måste jobba ihop poäng för att kunna ta ut fler plagg. Jag har som sagt beställt kjolen och kommer därför inte kunna beställa några fler kläder det här året. Ja, ja. Men det som verkligen störde mig med hela artikeln var bilderna. Det var två av kollegorna på något garage som hade ställt upp. På den ena bilden var de klädda i den mer avspända uniformen och på den andra bilden i den mer uppklädda. På den bilden hade tjejen högklackade stillet skor! För det kan man ju köra buss i!!!!! Hur tänkte de där? Jag ringde pojkvännen i frustration och han trodde att det kanske snart skulle komma både skor med företagets logga på och stringtrosor. Allt enligt uniformsreglementet. Bah!
Så nu sitter jag här och funderar på om jag ska leta reda på mina högsta klackar till dagens arbetspass, det verkar ju vara så de har tänkt det.....

söndag 7 juni 2009

Stackars askungen

Att tycka synd om sig själv kan ibland vara väldigt lockande och vara väldigt lätt. När man gör det känns det som om saker kanske kan lösa sig i alla fall, att någon annan löser dem åt en i alla fall! I helgen blev jag mer än lovligt irriterad på hur en del personer kan få fram tyck synd om i sig själva på de mest konstiga tillfällen.
I fredags när jag var ute som trafikvärd i vårt trafikområde så blev det slagsmål i ett av våra centrum. En tjej slog sönder busskuren och det var allmän kalibalik. Folk skrek och grät så där som det blir när en massa fulla ungdomar är på samma ställe. Till slut dök polis och ordningsvakterna upp och började reda ut situationen. (Eller vad de nu gjorde...) Mitt i allt detta kommer en buss mot stan och alla rusar på. För att inte de inblandade ska fly fältet begär polisen att bussen inte ska åka någonstans. Han får alltså stanna tills de säger okej. Det tog dock ett tag. Jag försökte prata med dem på bussen och förklara för dem att det inte var chaufförens fel och att vi inte kunde göra något förrän polisen sa att vi fick. De flesta verkade fatta men det var några som av förklarliga skäl gick av och tog taxi. En kvinna satt dock kvar och började helt plötsligt skälla på mig. Hon undrade om resegarantin gäller och tyckte att det var alldeles jättesynd om henne som faktiskt bara skulle hem att hon skulle behöva drabbas av detta. Jag kan förstå situationen men det var varken mitt, Sls eller chaufförens fel. Hon vräkte dessutom ur sig att detta var sista bussen mot stan. Det förklarade jag att det var det verkligen inte. Det går bussar ungefär i kvartstrafik fram till två på natten (!) därifrån. Efter det är det halvtimmestrafik ett tag. På vardagarna är det inte lika lätt men det går att ta sig dit och därifrån hela dygnet. Mycket riktigt dök det upp en annan buss bakom en liten stund senare som hon kunde åka hem.
Jag säger då det! Kvartstrafik till sent på natten och ändå gnäller man. Ingen medkänsla för de som hade blivit slagna eller spottade på hade hon heller. Allt var nog mitt fel egentligen.
Stackars askungen.

torsdag 4 juni 2009

Va? Jag? Det trodde jag aldrig!

Jag har kommit till en insikt som förvånar mig ytterst, jag har insett att jag har lite myror i magen (eller kanske fjärilar) för att flytta ihop med pojkvännen. Jag längtar efter att bo med honom men samtidigt är det ju lite läskigt. Jag har ju vant mig vid att leva själv. Jag är ju van vid att titta på mina serier i fred utan inverkan av andra. Jag är van vid att äta konstiga saker på konstiga tider och kunna lyssna på min musik när jag vill. Talande är kanske att vi nu sitter på varsin ände i våra fortfarande respektive lägenheter. Det är en väldigt dubbel känsla. Vill verkligen verkligen leva med min pojkvän men som sagt lite fjärilar eller myror är det.

Rena rama X2000

Jag har inte bara lagt på ett kol, jag känner mig som rena rama X2000. Jag har suttit här hemma de senaste dagarna och blängt på pojkvännen tills han känt sig tvungen att fly fältet och så har jag skrivit. Och skrivit och skrivit. Nu är tentan typ klar och mailad till mamma. Hon ska skriva ut den så jag kan få läsa den på papper imorgon. Jag har lite problem med att läsa igenom saker ordentligt på skärmen. Efter jag blev klar med tentan jag la mig inte ner och bara degade vilket hade varit extremt skönt utan jag tog tag i texten jag behövde läsa en gång till för min uppsats. Sen satte jag mig och skrev ner det jag behövde från texten i uppsatsen och började väva in tankegångarna i uppstatsen. Det blev väl kanske 2,5 sidor eller något åt det hållet. Imorgon ska jag fortsätta väva.
Trots att jag varit så fruktansvärt effektiv har jag hunnit umgås lite med Lillebror också och äta middag med honom. Vi pratade om allt möjligt som vanligt och ondgjorde oss över gemene man som uppenbarligen inte kan köra bil. Folk är idioter på vägarna!
Imorgon ska jag ta itu med genomläsning och hoppas på att min handledare gör det samma. Jag satte lite press på honom i mailet jag skickade genom att skriva att jag gärna vill ha svar i början av nästa vecka samt att jag kommer till staden i söder här om ett tag och skulle kunna ha ett sista möte inför opponeringen då. Hoppas att han tog piken och att HAN lägger på ett kol nu. Faktiskt!

onsdag 3 juni 2009

Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att jag som högutbildad kvinna från Sverige kan identifiera mig så kraftigt med den här texten??



I come from down in the valley where mister when youre young
They bring you up to do like your daddy done
Me and mary we met in high school when she was just seventeen
Wed ride out of that valley down to where the fields were green

Wed go down to the river
And into the river wed dive
Oh down to the river wed ride

Then I got mary pregnant and man that was all she wrote
And for my nineteen birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress
That night we went down to the river
And into the river wed dive
On down to the river we did ride

I got a job working construction for the johnstown company
But lately there aint been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I dont remember, mary acts like she dont care
But I remember us riding in my brothers car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks Id lie awake
And pull her close just to feel each breath shed take
Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it dont come true
Or is it something worse that sends me
Down to the river though I know the river is dry
Down to the river, my baby and i
Oh down to the river we ride

tisdag 2 juni 2009

En passionerad historia

Jag har som en del av er kanske kommer ihåg en passionerad affär med Stephenie Meyers Twilight- serie och ikväll har jag äntligen sett filmen. Inte för att den var som boken, men det är de ju aldrig men den var hysteriskt bra i alla fall! Jag är återigen fast och har återigen fallit hårt och djupt. Jag känner mig alldeles kär. Det gör jag ju i och för sig annars också men att vara kär i en bok och handlingen i en bok blir något helt annat. Jag är liksom kär i alla karaktärerna. Bella, Edward och alla de andra. Mys.
Att titta på filmen var en väldigt trevlig belöning för mig själv efter en dag med tenta. Det är ju egentligen inte så att jag sitter hela dagen och skriver. Jag har skrivit en fråga på tentan per dag hittills och det är det tempot jag räknar med att hålla. Resten av tiden på dagen som inte går åt att effektivt skriva går ju faktiskt åt att fundera ut vad jag faktiskt ska skriva! Imorgon ska jag klura ut varför folk behöver social status och prestige. Sen ska jag skriva ner det också....

måndag 1 juni 2009

Intygat

Idag fick jag ett intyg i brevlådan. I det står det att jag efter fullgjorda studier kan prästvigas för tjänstgörning i stiftet. Hoppla! Vilken grej. Jag känner mig lite förvirrad. Det är så coolt samtidigt som det är skrämmande. I helgen var jag på prästvigning och jag satt och titta på dem där framme och blev alldeles pirrig när jag insåg att nästa sommarvigning är min vigning. Huh! Om två veckor vigs fina fina vännen och lustigt nog så mår JAG illa när jag tänker på det. Det är så stort. Tänka sig. Nu är hon där och som hon har kämpat. Jag gör min vana trogen det enda rätta och letar efter kläder. När jag nu är så nervös (eller vad det nu är) för hennes skull är det lika bra att se snygg ut medan jag mår illa.
Nu har jag motivering nog i alla fall för att skriva klart tentan och uppsatsen. Bättre spark i baken får man leta efter!