Dem finaste klarar av mig. De står ut med mig när migränen sköljer över mig som ett vattenfall och jag inte kan prata. De finaste finns hos mig när illamåendet gör att jag kräks på olämpliga ställen och klappar mig på ryggen.
De finaste står ut med att höra min klagosång och mitt tycksynd om och tycker faktiskt synd om mig fast det är för hundrade gången i ordningen något roligt ställs in för att jag inte kan stå på benen. De finaste frågar dagen efter hur jag mår och låter dagen gå lite långsammare eftersom jag inte riktigt är ikapp ännu efter värk och starka tabletter. De förstår att dagen får vara lite annorlunda de dagarna.
Dem finaste gör att jag ändå står ut när migränen drabbar mig i ett och ett halvt dygn som den gjorde i helgen. Det är tur att de finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar