Framme vid målsnöret eller bara början?

Nu har jag börjat jobba. Jag är prästvigd och ska ta ansvar för mig själv. Det känns extremt underligt. Jag har ingen aning just nu om vad det är tänkt att jag ska göra. Sitter vid min dator på mitt kontor och funderar. Jag har min egen dator med mailadress och telefon. Mitt stora mål för dagen är att ringa en dopfamilj och ett vigselpar. Jag ska även ta reda på om jag har en telefonsvarare eller inte. Måste kanske tala in något trevligt meddelande.
Allt känns nytt och lite läskigt men samtidigt underbart. Jag kan inte sluta le när jag tänker på att det äntligen är på riktigt. Det är jag som är prästen....
Jag övar in mig själv i rollen genom att ha krage på mig och att åka tunnelbana i den. Det är inte det lättaste alla dagar. Det känns som om jag måste vara glad och le mot dem jag träffar för annars kommer de att hata kyrkan i efterhand.
Men det här är en ny del av mitt liv, en fantastisk del, och jag ska njuta av att den är ny och underbar ett tag till!