Besviken

Ärtan och jag lyckades ta oss i högmässan idag. Det är verkligen inte alltid vi lyckas med det men det har blivit två gånger nu på ganska kort tid. Men just nu funderar jag på om det ska få vara de enda två gångerna på länge...
Vi satte oss som goda gudstjänstbesökare långt bak i närheten av barnbordet. Ärtan är ju lite för liten för att uppskatta barnbordet ännu. Till en början var han jättenöjd med att stå i bänken och titta på allt och alla. När han hörde orgeln och musiken utstötte han ett litet glädjetjut. Det mottogs med leenden. Men efter det var det inte bara leenden. Jag kände mig så oerhört mycket i vägen hela tiden. Den kyrkliga medarbetare som satt bredvid oss i bänken såg redigt besvärad ut. Ärtan och jag rörde oss därför till barnhörnan där han låg på golvet och lekte med dockorna. Han verkade ganska nöjd. Predikan verkade han tycka var onödigt lång, vilket han kan ha haft en poäng i, för då tjoade han lite.
Han gillar ju kyrkan än så länge och gillar verkligen musiken. Problemet är att jag är rädd att han kommer att sluta gilla den eftersom jag måste sychssa honom hela tiden. Jag tycker egentligen inte att det är något problem att han tjoar lite men det känns som om "alla" andra gör det. Vi är inte välkomna och vi är i vägen.... Det känns underligt i en kyrka som säger sig satsa på barnen. De är välkomna så länge de inte går i högmässan.... Underligt....

Synad i sömmarna

Ibland får man tillfälle att syna sig själv i sömmarna. Att få syn på sina egna fördomar. Idag var en sån dag. Min vän har en kusin från Thailand. Kusinen har träffat en sydafrikan och de ska bli föräldrar. Tjoho! Helt plötsligt kände jag att för att kunna föreställa mig detta par och detta barn behövde jag veta om mannen var vit eller inte. Det är ju inte helt säkert vilket eller om man är från Sydafrika. Jag vet inte vqrför jag behövde veta eller varför jag tänkte att det var bra för det framtida barnet att han är vit.
För mig blev blandningen thai och svart svår förståelig. Är det för att man aldrig får se den på tv? Att vi på något sätt föreställer oss vit som norm och att allt blandas bra med det. Hade mannen varit svart hade barnet blivit underbart och älskat och jag tror inte att det hade spelat in i beslutet att bli föräldrar.
Jag känner mig oerhört dum och rannsakar mig själv. Jag skäms över min fråga och mina tankar. Det är dags att syna mig själv i sömmarna...

Published with Blogger-droid v1.7.4

De första tecknen

Maken och jag har pratat om dolda handikapp de senaste dagarna av flera anledningar. Vi hoppas och jag ber att Ärtan inte ska ha något. Vi hoppas också att vi kommer kunna ge honom den hjälp han behöver.
Men sen är det ju det där med egna barn och andras ungar. Det är svårt att se problem nära en själv. Vi kanske inte ser om Ärtan är annorlunda mot andra barn. Det enda vi kan hoppas på är att snälla människor runt omkring oss berättar det för oss. Jag kan också bara hoppas och be att vi faktiskt lyssnar på dem.
Så jag ber er som läser detta och träffar vår Ärta ibland att vara våra ögon och öron om vi själva inte klarar det.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Trist

"Alla" andra på kontoret (typ alla utom kyrkoherden som är någon annanstans) är på projektsgruppsmöten i den andra kyrkan. Eftersom jag inte ska vara kvar så länge till har jag inte någon grupp. Jag behöver inte vara med. Alltså sitter jag själv kvar på kontoret. Känns väldigt ensamt och trist. Jag vill också vara en del. Det intressanta är att jag inser att många adjunkter har det så här hela sitt år. De får inte riktigt vara med, de är inte en del av församlingen. Jag har varit en del av församlingen hela tiden fram till nu. Det värmer. Jag hade avslutande samtal med kyrkoherden igår också och det kändes bra. Jag berättade om den konflikt jag haft med min kollega och vi diskuterade varför jag inte fått någon tjänst så nu känns allt bättre. Inte bra, för jag oroar mig lite fortfarande, men bättre i alla fall.
Nu är det enda molnet på min himmel att jag har massa mensvärk. Fast det finns ju en ganska enkel lösning på det, värktablett och godis. Skönt när problemen inte är värre än så!

Ett halvår

För ett halvår sedan låg jag helt slut men lycklig på SÖS. Vår fina fina Ärta hade bara några timmar tidigare kommit till världen. Jag minns knappt den kvällen, men jag minns känslan. Hur jag lyssnade efter vårt lilla livs ljud på natten. Hur det skar i hjärtat när jag inte kunde gå upp och ta honom. Jag minns också smärtan, även om jag mer upplevde den dagen efter. Den natten fick jag morfin och hade löjliga mängder endorfiner i kroppen.
Så mycket har förändrats på ett halvår. Mitt liv styrs inte längre av mig, mina önskemål är inte det viktigaste. Det finns något som är större än mig, större än maken, större än vår kärlek. Ärtan är det största beviset på vår kärlek och hans kärlek till oss är även det en reflexion av hur mycket vi älskar.
Det är fantastiskt att han redan är ett halvår. Att han är så stor. Att han kan så mycket, vill så mycket och är så mycket. Vår stora kärlek!!!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Här och nu

• Tycker jag att det är jättejobbigt att jobba. Jag vill bara åka hem.
  


• Känns det oerhört stressigt att inte veta vad som kommer.
  


• Längtar jag efter mina killar....
  


• Rör jag mig snabbare i sinnet än vad maken gör. Jag drar, han håller tillbaka. Mellantinget blir bra.
  


• Försöker jag utnyttja de få kontakter jag faktiskt har.
  


• Avskyr jag att ha en timme till jobbet kommunalt.
  


• Orkar jag inte ens se positivt på det hela.
  


• Vill jag bara vara hemma, inte ens hitta på bus och kul ute med vänner.
  


• Längtar jag efter lugn och ro.
  


• Känner jag mig uppenbarligen inte särskilt positiv. Behöver nog sudda bort min sura min.....