fredag 31 oktober 2008

Den första snön!!!

Igår såg jag den första snön för säsongen. Jag var i den lilla staden i söder och spankulerade omkring innan jobbet när det kalla regnet förvandlades till snöflingor. För mig är det som om hela världen förvandlas när snön kommer. Jag känner för att snurra runt runt med armarna utsträckta och tungan ute för att fånga de fina flingorna på min tunga. Det gjorde jag inte igår så nu väntar jag på att snön ska komma hit till storstan men jag pratade just med Lillebror som satt på tåget mot stan och där han var så snöade det så snart snart kanske... Och om den kommer ska jag ta pojkvännen i handen och snurra runt runt med honom.

onsdag 29 oktober 2008

Omogna pojkar

Efter ett samtal med en vän idag började jag fundera på det där med romantik. Ofta framställs det som om det är vi kvinnor som har en romantiserad bild av kärlek och vad den innebär. Jag har i mitt liv fått uppleva att pojkvänner har trott att kärlek är något konstant som alltid innebär att man svävar på små rosa moln och att det alltid ska plinga i ögonen och öronen när man ses. Vem är det som har inbillat dem det här??!?!?!? Deras mammor? (Jag har därför tagit det säkra före det osäkra och bett vännen med tre pojkar att genast förklara för dem att det inte funkar så...) Kärleken är inte alltid rolig, den är inte alltid ett rosa moln och den plingar inte alltid. Ibland måste man slåss, kämpa och bita sig fast. Ibland är man inte kär i ett förhållande och så är det bara, då pratar man om det och jobbar på det man bestämmer sig inte bara för att ge upp. Ibland kanske man inte vill kännas av den man valt att leva med men man kämpar ändå för man vet att där inne finns känslorna fortfarande kvar och de kommer tillbaka bara man kämpar....

måndag 27 oktober 2008

Ren i naturlig storlek

T jobbar som det heter inom detaljhandeln och där han jobbar har de börjat förbereda för julen. I förberedelserna ingår en ren i naturlig storlek. Denna ren är inte som vilken ren som helst, nej den är självlysande! Till renen finns även ett kid, eller babyren om man så vill. Den är tydligen också självlysande. Man kan införskaffa den stora vuxna renen till det facila priset av 19 000:- och babyrenen kan man få för vrakpriset 5000:-. Jag ställer mig då två frågor; 1. vem lägger så mycket pengar på något som detta? 2. var ska man ha dem?
Jag älskar julpynt och dylika saker och får stora nippran när julpyntet dyker upp i fönstren runt om i stan. Just nu har Indiska fått upp sitt pynt på vägen från gymmet till hemmet och det gör mig faktiskt helt lycklig trots att det är två månader kvar till jul. Jag har även i mitt sovrumsfönster mina stjärnor hängandes som förgyller min tillvaro (och nej detta är inte ett erkännande att de skulle vara julpynt det är bara ett konstaterande att många tror att de är julpynt!). Pappa och jag brukade fnittra i kapp när vi hängde upp vår girlang i trappan när jag var liten. Mamma hatade den trots att den var fint roströd och guldig och väääääldigt amerikansk.
Föräldrarna fick för ett par år sedan en självlysande tomte i present (inte av mig) och jag var nog den enda personen som faktiskt gillade den. Jag tycker det är något speciellt med allt sånt men, jag skulle aldrig lägga ut 24 000:- på två självlysande renar i naturlig storlek.


Hmmm.. Kanske ska släpa med mig pojkvännen till IKEA och attackera deras julavdelning.....

tisdag 21 oktober 2008

Lövhalka

Jag har drabbats av lövhalka!
I den här stan brukar tågen drabbas av lövhalka på hösten vilket gör att de inte kan köra i vanlig hastighet och man blir konstant sen... Men nu är det inte tågen som drabbar mig med sin lövhalka utan mina skor! Jag halkar fram på gatorna och går som en gammal tant. Jag stapplar och är livrädd för att ramla. Utan att jag minst anar det så drar benet iväg och jag drattar i backen. Finns det dobbar mot lövhalka???!?

måndag 20 oktober 2008

"Manuel"

I helgen var pojkvännen och jag ute och åt med goda vänner. Vi var på en restaurang av lite finare standard och vi hade alla klätt oss fina och kände att det skulle bli trevligt och roligt. Vi var tre par och de andra två paren har bebisar så det var två barnvagnar med men det hade restaurangen fått reda på i förväg så det hade vi blivit lovade att det skulle gå bra. Det var inte fullsatt utan ganska glest befolkat (kan det vara krisen??). Först kom en otroligt trevlig kvinna fram och gullade med bebisarna och såg till så att vi alla fick plats men sen kom "Manuel".... Han var som hämtad ur "Pang i Bygget". Vi var tre stycken som ville dela på en flaska rött och två som ville dela på en halvflaska vitt, den sjätte ville ha mineralvatten eftersom hon ammar. Först kom han in med en helflaska vitt och blev ytterst förvirrad över att det skulle vara en halv och att det bara var två som skulle ha den, sen undrade han storögt vem som skulle ha mineralvattnet. Tja, hon med den pyttepyttelilla bebisen kanske..... Efter ett tag undrade jag var rödvinet tagit vägen och frågade lite stillsamt vilket bara möttes av ett stort frågetecken men det dök upp efter en stund i alla fall. I samma ton fortsatte det middagen igenom. När vi frågade saker stirrade han på oss med stora ögon och svarade så att vi var tvugna att tolka svaren gemensamt. Vad ville karln egentligen? Allt kändes lätt farsartat och det var nästan så jag förväntade mig att det skulle dyka upp en kamera någonstans och ropa att vi var med på tv. Maten var i alla fall supergod och det är ju det som är huvudsaken.

torsdag 16 oktober 2008

Så det kan gå

Nu sitter jag här på jobbet i den gamla hemstaden. Jag sitter i min väns rum, hon är inte kvar längre, hon dog i somras. De första gångerna jag kom in här gjorde det så ont så ont och jag kunde knappt röra sakerna som fanns här inne. Nu är det annorlunda. Genom att sitta just i hennes rum känns det som om jag fortfarande arbetar med henne, att hennes arbete, vårt arbete går vidare. Vi jobbar sida vid sida men ändå inte... Det är betryggande på något sätt. Jag saknar henne i arbete, hennes glada uppmuntran och bara vetskapen om att hon fanns. Jag brukar fundera över hur hon skulle göra i vissa situationer och de svar jag får fungerar för det mesta.
När jag klev av tåget idag blev det så väldigt uppenbart att det här inte är mitt liv längre. Jag är så extremt nöjd med beslutet att flytta hem. Hela jag andas ut och trivs när jag är hemma. Jag går nästan runt och klappar på väggarna i min lägenhet för att förstå att jag verkligen är hemma. Jag är hel igen.

tisdag 14 oktober 2008

Så var det det där med självförtroende

Pojkvännen och jag satt häromdagen och tittade på Sverige - Portugal matchen. Det finns mycket man kan säga om den och det svenska landslaget men jag håller mig idag till ett enda ämne nämligen självförtroendet. För mig känns det nämligen som om laget spelar som om de inte har något självförtroende. Det är som om de inte tror att de kan vinna och alltså gör de inte det. Varför är det då så här kan man fråga sig.... Jag har funderat och funderat och har i mina funderingar kommit fram till att det handlar om... tamtaratam... kläderna!
När jag har på mig kläder som jag inte gillar känner jag mig obekväm och kan inte prestera så som jag borde. Det finns trots allt en anledning till att det skämtas mycket om att kvinnor frågar sina respektive om de ser tjocka ut i sina kläder. Jag mår som bäst när jag är snyggt klädd och känner mig rätt anpassad för det jag ska göra, om det så är att gå till skolan eller fika med vänner. Det är lika jobbigt att vara överklädd som underklädd (?). Jag tycker egentligen inte om att röra mig i bussförar kläder på stan om jag inte är direkt på väg till jobbet men ibland måste jag eftersom jag vill ha ett liv förutom att jobba. Det är nästan bäst att ha på sig kläderna med företagsnamnet för då förstår folk att det inte är mina kläder och att jag inte valt själv att inhandla dem. Jag förklarade det för pojkvännen häromdagen att det kändes som om det skulle dyka upp en arg piffig kvinna med ett tvteam och hojta att hon ska rädda mig från min egen dåliga stil när jag går runt i de kläderna.
Kläder är alltså väldigt viktiga för välbefinnandet och det tror jag att alla mer eller mindre tycker. Även vännen som påstår sig vara helt ointresserad av kläder har nu stora funderingar över hur hennes framtida kaftan och prästblusar (skjortor?) ska se ut. Allt för att hon ska kunna känna sig bekväm i sitt framtida yrkesliv.
Alltså har jag ett tips till Lagerbäck och laget; byt uniform, hitta kläder som ni trivs i och tro på att ni kan vinna!!!

Ps: Jag tror faktiskt det gäller oss alla....

måndag 13 oktober 2008

En väldigt underlig måndag

Måndagen började föga bra när jag insåg utanför min port att jag hade glömt nycklarna på jobbet. Bara det kan vara jobbigt i sig men när klockan är halv tre på natten och man suttit på jobbet och väntat på nattbussen i 45 minuter efter det att man slutat för att komma hem så känns det överjävligt för att vara helt ärlig. Jag gjorde det enda rätta, ringde och väckte föräldrarna, tog en taxi dit och sov mina 5,5 timmar där i stället.
På morgonen tog jag deras nyckel hem till mig och skyndade mig till stan för att byta kläder och sätta på mig ansiktet som mormor brukade säga. Jag gav mig av för att träffa T och A som var hemma på besök. Vi gick och tog en ståndsmässig frukost på ett av de mer anrika caféerna i stan och hade väldigt trevligt... tills.... Det kom in en kille i sjuttonårsåldern ungefär på caféet med en macka och en mörk choklad med vispgrädde. Han var klädd i kostym och pratade ganska högljött i sin mobil. När han rörde sin kavaj stannade A upp sin berättelse och sa "Han har en kniv". Vi försökte att inte titta men det gick bara inte. Efter ett visst fnitter och funderingar återgick vi till vårt pratande och hade väldigt trevligt... tills... Ovannämnda kille tog fram en pistol från innanför kavajen. Han höll upp den, pillade lite på den och la den på sitt bord. Därpå tog han fram kniven och började skruva i pistolen med kniven. Här var måttet rågat för oss och vi plockade ihop våra saker ganska raskt och begav oss därifrån. T sa till personalen som försvann raskt åt det håll där vi hade suttit.
Jag har då aldrig varit med om något liknande tidigare och jag hoppas att jag aldrig gör det igen. Det hela kändes extremt olustigt framförallt med det som hände i Finland nyligen. Jag har inte hört vad som hände efter det att vi gick men förhoppningsvis hände ingenting.... Nu hoppas jag bara att min underliga måndag snart är slut och att den håller sig ounderlig tills dess!

onsdag 8 oktober 2008

Vardagsbekymmer

Det finns vissa små saker i min vardag som verkligen stör mig. Ett av de stora "problemen" just nu är att det är lite knas med varmvattnet här hemma för tillfället. Man måste sätta igång vattnet en bra stund innan man vill hoppa in i duschen för att sprutta i gång värmen. Det var systers kompis som bor i samma hus som tipsade om detta. Pojkvännen och jag har duschat toksnabbt ett tag nu i stället. Jag gillar verkligen varmvatten när jag ska tvätta håret! Ett annat litet miniproblem är om affären inte har just den laktosfria mjölk som jag gillar. Laktosfrimjölk är överhuvudtaget en anledning till vardagsbekymmer med jämna mellanrum. Som när jag inte kan fika på de ställen jag vill för att de inte har mjölk jag kan dricka utan att få ont i magen. Att jag inte alla gånger passerar ett bra alternativ för att fixa mitt kaffe på väg till jobbet kan också störa mig. Jag vill gärna att min termos ska vara välfylld och rädda mig när det känns helt omöjligt att fortsätta. Termosen i sig orsakar också lite problem då den ibland får för sig att läcka... Det är INTE kul att få kaffe i hela ryggsäcken. Saker och ting blir så äckliga när de får kaffe över sig. Att det av någon underlig anledning luktar lite skumt i toppen av termosen är inte heller helt bra. Det hela började när jag på vännernas inrådan skruvade isär toppen för att skölja ur den ordentligt och nu.. ptja den luktar lite skumt. Som sagt, väldigt vardagliga små "icke"bekymmer som jag funderar över under mina dagar.

tisdag 7 oktober 2008

Starka tjejer

Igår spenderade jag min dag med tre starka tjejer. Jag började med att äta lunch med pojkvännens guddotter med mamma. Lilltjoppan charmade alla som dök upp i närheten av henne. Gubbarna som satt vid samma bord som oss och åt smälte när hon blinkade till dem med sina stora blåa ögon. För henne verkar världen te sig som ett stort äventyr även om det är tryggt att mamma finns i närheten. Hon var en glad liten skrutt största delen av förmiddagen trots att hon blev lite trött efter ett tag. Jag gick och vaggade med henne och sjöng bland annat "Trollmor" för henne. Hennes mamma blev väldigt förvånad att jag fick sjunga den eftersom det varit en icke-sång ett tag nu. Kanske var det att hon blev så paff att det var jag som sjöng den att hon stod ut med att höra den....
Efter det gick jag och grupparbetade lite med min kamrat från skolan. Det blev ungefär tio minuters grupparbete och ungefär tre och en halv timme livet. Tiden flög iväg och det var närmast en chock när vi insåg vad klockan var.
Alla dessa tre tjejer är kompetenta och starka tjejer men nu kan jag ändå inte sluta tänka på ett skämt pojkvännen hade hört på Norra brunn som Özz Nujen hade dragit. Han sa att i Kurdistan var kvinnor bara värda hälften av vad männen är medan att tjejer här i Sverige är värda hela 80% av vad en man är.

onsdag 1 oktober 2008

Vuxen?!?!?!

Vad innebär det egentligen att vara vuxen? När blir man vuxen och vad är det som gör att man blir vuxen? Inte är det ålder i alla fall... Jag är numera 26 år och lever i min ensamhet i min lägenhet och studerar fortfarande. Jag har ju i och för sig världens finaste pojkvän och är nöjd med min tillvaro men jag känner mig inte särskilt vuxen. Myrans förestående ankomst har fått mig att fundera på det här. Vissa månader måste jag fortfarande låna pengar av föräldrarna eller pojkvännen och jag kan spendera mina sista pengar på en latte eller en öl i stället för att pensionsspara. Jag har studielån och får inget kreditkort eftersom jag inte är kreditvärdig hos banken. Mitt konto skrattar man mer åt... Jag har i och för sig körkort med flera bokstäver på och egen lägenhet och väääääldigt många högskolepoäng. Men vad är det som gör att man blir vuxen? Myrans föräldrar har inte någon egen lägenhet just nu och jag misstänker att pensionssparandet kanske inte är så överdrivet aktivt (fast det vet jag inte!). Kusinen som har två barn innan hon hade pluggat klart och hennes sambo som precis börjat plugga under föräldraledigheten hyllas på något sätt av mamma samtidigt som jag inte är helt säker på att hon skulle motta ett bebisbesked från oss med helt lycklig inställning. Att en annan släkting köpt hus, hund och snart ska ha bebis är också bra "trots" att vi är jämn gamla..... Är det så att man blir vuxen när man blir förälder och hur är det då med dem som aldrig blir föräldrar? Eller blir man vuxen när man har fast jobb? Är då de som börjar jobba direkt efter gymnasiet mer vuxna än jag? Och de som har projekanställningar då????
Jag känner mig inte särskilt vuxen och den enda gång det stör mig är när jag tänker på att mamma gifte sig när hon var 26 och fick mig när hon var 28.....