tisdag 24 maj 2011

Jaha?

Hittade dessa avbrutna syrénkvistar liggande på trottoaren när Ärtan och jag var ute och gick. Inte bara på ett ställe utan på flera. Varför gör man så? Bryter av dem och sen slänger dem på marken? Nu står de hemma hos oss på bordet istället.


Published with Blogger-droid v1.6.5

Storslagna drömmar och verkligheten

Jag har alltid drömt storslaget. Innan vi flyttade till den lägenhet där vi bor nu drömde jag om nyproducerat med mycket trevliga tillval. Det har vi nu. Nu har jag fortsatt drömma. Jag ser mig omkring i lägenheten och känner mig instängd. Sedan Ärtan kom känns det trångt. Innan dess hade vi hans rum som avlastningsrum. Där inne stod mina böcker som nu är utrensade. Där ställde vi också allt annat som inte fick en naturlig plats i lägenheten. Så kan vi inte ha det nu. Nu inser jag makens kommentar om det dåliga förvaringsutrymmet i lägenheten. Alltså drömmer jag mig bort. Jag spanar på radhus och längtar.
I helgen hittade jag ett jag blev kär i. Massa smart förvaring, bra tomt och ett superbra område. Men verkligheten slår ofta tillbaka. Vi har inte råd med det just nu. Det funkar inte. Inte när jag är mammaledig och vi inte vet var och om jag har ett jobb efter jul....
Trist. Men jag fortsätter drömma. Kanske till och med ska drömma lite större. Snickarglädje och sekelskifte någon???

tisdag 17 maj 2011

Människovärde

Igår tittade jag min vana trogen på CSI. Jag gillar den sortens program men igår tog jag illa vid mig. De utredde ett mord i ett fängelse. När de skulle söka igenom fångarnas celler eller överhuvudtaget talade med dem gjorde de det med ett sådant förakt. De kastade omkring på deras saker och foton. De hotade med att sätta dit deras anhöriga och hotade till och med barn i deras omgivning. Jag tror inte att den attityden är hittepå. Jag tror att det är den inställningen många har till frihetsberövade personer.
Visst, man sitter i fängelse för att man har gjort något hemskt. Man förtjänar antagligen att sitta där. Det bestrider jag inte. Vad jag däremot hävdar är att alla har ett människovärde. Att vi inte ska tappa det även i dessa fall. Alla människor förtjänar att bli bemötta med respekt och sedda som de individer de är, inte bara som en del av ett ont kollektiv.
I Sverige talar vi om kriminalvård, att vi hoppas på att folk ska kunna vårdas till det bättre. Jag hoppas att det är sant. Att det faktiskt är den attityden som finns i våra svenska fängelser. Den dagen vi tappar tron till människovärdet är vi på en farlig väg nedåt.....

onsdag 11 maj 2011

Fortsättningen

På söndag ska vi ha konfirmanddag på jobbet. Tanken är att jag ska vara med. Jag har flera gånger försökt ta reda på vad dagen ska behandla. Utan lycka ska tilläggas. I söndags hade jag gudstjänst och frågade musikern eftersom han även ska vara med på söndag. Han visste bara att det skulle vara planeringsmöte i tisdags, som igår. Jag blev skitirriterad och mailade ett surt mail om det. På måndagen ringde han jag har problem med i alla fall upp. Han bad om ursäkt, han skulle ha ringt på fredagen. Lite sent det med kan jag tycka. Han tyckte inte jag behövde komma på mötet, det skulle bara vara ett kort ett. Men han skulle ringa eller maila mig efter mötet.
Så har självklart inte skett! Hade det varit någon annan hade jag inte brytt mig. Det är ju bara onsdag förmiddag. Men eftersom det är han blir jag vansinnig. Vi får se hur det går på söndag. Dessutom är jag nu tacksam att jag inte fick tjänsten.
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 3 maj 2011

Bin ladens död

Jag måste ju följa alla andras föredömme och blogga om gårdagens händelse. Bin laden är död. Jag känner mig inte tryggare. I och för sig var jag inte otrygg innan...
Tydligen begravdes han till havs. En text med religiös innerbörd lästes av någon som faktiskt kan arabiska. Enligt DN ses inte havsbegravningar med blida ögon inom islam. De är inte bra för själens efterlevnad. Nu har väl de flesta svårt att se att Bin Ladens själ kommer hamna på något bra ställe men ändå. Jag ogillar skarpt när man ignorerar folks religion eller övertygelser när de dött. Inför döden tycker jag ändå att man ska respekteras. Att skända en död är lågt. Det är ett sätt att skända en hel övertygelse.
När jag har begravningar måste jag nästan alltid säga att deras anhöriga blir respektabelt omhändertagna.
Nå, mannen är död och hans kropp sänkt till havs... Och jag vet inte vad jag ska tycka om det egentligen.
Published with Blogger-droid v1.6.5