onsdag 28 juli 2010

Det som äter dig

Det finns ett vidrigt program som går på tv just nu där en oerhört smal person och en oerhört tjock person byter mat. Jag har aldrig sett det men jag har sett reklamen. Det känns vidrigt (om någon sett det så meddela gärna mig hur det är) men det sägs en sak som jag ändå tycker är lite klok däri reklamen. Programledaren säger att det inte längre handlar om vad du äter utan vad som äter dig. Så tror jag absolut att det är.
I mina ätstörningar har jag aldrig varit supersjuktsmal. Jag har varit smal. Lite för smal. Men framförallt har det handlat om tankarna. Tankarna som hela tiden snurrar i huvudet. Hur fel jag är. Hur dålig jag är som ger efter för hungern. Hur dålig jag är som inte är smalare. Att jag inte ens klarar av att ha ätstörningar på ett ordentligt sätt. Att jag misslyckas även med det. Varje tugga förvandlas till ångest över att jag tar den och varje bit mat blir svår att njuta av. Kroppen känns som något som är främmande från en själv och som inte hör ihop med det riktiga jag. Någonstans därinne finns jag!
Maten är egentligen inte viktig utan bara ett uttryck för det som finns inuti. Ångesten och smärtan. Allt detta går att kontrollera genom maten. Att säga till mig att jag måste äta hjälper inte för det vet jag ju men om varje tugga och varje måltid är en inre kamp blir det inte lätt.
Nu när jag ändå fått hyfsat rätsida på mig själv kan dessa tankar drabba mig. Att jag äter för mycket, inte rör mig tillräckligt och att jag misslyckas varje gång jag äter godis. Eller så anser jag att jag misslyckas för att jag inte kan njuta av det jag äter. Mat är inte enbart något lustfyllt utan även något komplicerat och de tillfällen då den kan få vara bara lustfylld är tillfällen att ta vara på. De blir fler och fler men jag måste ändå värdesätta dem!

Bara ett litet tips.

Om ni ännu inte blivit tipsade av mig så kommer ett litet tips här: jag uppmanar er att snarast börja lyssna på Billie the vision and the dancers. I sin givmildhet kan man dessutom ladda ner deras musik gratis från deras hemsida. Jajomen. Lyssna och njut.

tisdag 27 juli 2010

Skrämmande

Igår var vi på Gröna Lund. Vi spelade fem kamp och jag kom i sedvanlig ordning sist. Det är tur att det är sambon som är tävlingsmänniskan i vårt förhållande för han vann. Jag var mest nöjd med att jag slog honom i pistolskytte. Ha!
Vi var där med lilla S hennes väldigt snart blivande man och en av hans vänner. Det var väldigt kul och trevligt. Den blivande mannen hade tydligen dödslängtan (hmm kalla fötter?!??!!) och skulle åka alla äckligheter. Han lyckades få med sig sambon i en del av dem. Lilla S och jag nöjde oss med Lustiga huset, flygande mattan därifrån tyckte vi var lagom läskig.
Men sen gick det överstyr. Då skulle Lilla S nödvändigtvis ha med oss alla in i Spökhuset. Jag avskyr spökhuset! Det är verkligen ingen överdrift. Jag ville helst rusa igenom och hålla för ögonen. Sambon lovade att gå bakom så ingen kunde ta i mig. Problemet var bara att han ville få valuta för pengarna och ville gå långsamt och sticka in händerna i dörröppningar och sådant dumt. Jag blev nästan arg på honom. De stackars spöken som kom för att ge sig på oss stirrade jag ut. Jag har ju fått lära mig att de inte får röra en så jag tänkte att om jag stirrar på dem tillräckligt länge så går de. Det gjorde dem. Min vinst. Jag var helt slut när vi kom ut. Har jag sagt att jag hatar spökhus???

Tidigare på dagen var vi med om en annan obehaglig sak. Vi satt och åt på ett trevligt libanesiskt ställe när sambon tittade över min axel och sa något som inte alls passade in i samtalet. Förvirrade vände sig jag och kamraten som satt bredvid oss om och där stod en stenad barfota man och stirrade på vår mat. Det kändes som om han dräglade! Efter en stund sa han att det såg gott ut (vilket det var) och frågade om han kunde få något. Mycket okristligt svarade jag nej! Min mat rör man inte innan jag har ätit klart. Basta! Han vimsade vidare bland sina ångor.

Lilla S blivande man verkade i alla fall nöjd med besöket i storstan, som han sa man får vara med om alla möjliga underliga saker här.

onsdag 21 juli 2010

Aldrig nöjd

Jag älskar att vara präst. Ingen tvekan om saken. Något jag inte älskar däremot är att inte ha någonting att göra. Jag vet att det bara är tillfälligt för nästa vecka är det dags att ta i ordentligt inför lägret. Men den här veckan är seg! Eftersom vi inte har någon direkt vigselkyrka har vi nästan inga vigslar eller liknande att förbereda. Jag hade en i helgen och det verkar vara den som var här den här månaden. Jag har en hel del begravningar men att bara skriva griftetal hela dagarna går bara inte. Alltså sitter jag här och funderar, surfar och gör mest ingenting. Från att ha haft en hektisk vecka till det här. Jag gillar hektiska veckor! Då håller jag uppe farten, nu blir det snarare tvärtom. Jag längtar efter att verksamheten ska komma igång igen och det blir mer fart och rörelse både i huset och i församlingen.
Trodde jag inte, att jag skulle beklaga mig för att jag har för LITE att göra. Men jag har en smygande misstanke om att det går över till hösten. Kanske egentligen borde lugna ner mig, ta dagen som den kommer och bygga depåer inför hösten.

måndag 19 juli 2010

Att definiera kön

Jag har mötts av många kommentarer angående yrkesval och mitt kön i mitt liv. Både som busschaufför och som präst. En del blir förvånade över att de överlever en resa med mig när jag kör buss och andra kommenterar att de tycker att det är så trevligt med en kvinnlig präst. Lustigt, jag som bara ser mig som präst. Men det må väl vara hänt.
Många gånger definieras vi av vårt kön på andra sätt. Pappor som är hemma med sina barn blir sedda som fantastiska medan mammor som gör samma sak gör det de ska enligt samhället. Att kvinnor som väljer att jobba eller studera medan mannen är hemma med barnen ses som sämre mammor är också oroväckande och obehagligt.
När vi anger våra personnummer kan det snabbt läsas ut om vi är män eller kvinnor om vårat utseende eller namn inte ger folk den informationen direkt.
Men jag har lärt mig att företag och institutioner som vill verka förstående och könsneutrala har börjat med hen och henom. Dessa två ord är alltså könsneutrala. Jag köper det till en viss gräns. Om jag fyller i ett papper hos, säg Försäkringskassan (jag vet inte om de har hen i sitt register ännu men vi tänker hypotetiskt) så fyller jag i regel i mitt personnummer. Genom det syns det att jag är kvinna. Om jag sen väljer att fylla i den lilla fyrkanten som varken står för man eller kvinna kommer de ju att se att jag inte definierar mig som kvinna. Så långt allting gott. Men hur hanteras då detta i verkligheten?
Jag tror att eventuell handläggare som ser mina papper skulle titta på dem och tänka "Aha, där är en kvinna som definierar sig som något annat". I deras ögon skulle jag fullt och fast vara en kvinna och min definition av det hela spelar ingen roll. Varför måste vi ens fylla i om vi är män eller kvinnor? Spelar det någon roll? Räcker det inte med personnumren? Jag förstår inte varför vi måste definieras som kön hela tiden.

Jag tänker som Austin Powers när han svara på frågan kön och han svarar "Ja tack".

torsdag 15 juli 2010

Ett mellanläge

Trots att jag just nyligt börjat på min arbetsplats finns hela tiden tanken att jag måste söka jobb i vår och försöka hitta en egen tjänst. Jag vet att jag inte borde tänka på det nu men eftersom församlingen har kvar sin gamla adjunkt som inte fått någon tjänst blir det hela mer aktuellt. Hon kommer att gå kvar parallellt med mig till jul om hon inte får någon tjänst. Det gör att det frågas mycket om hur det ser ut på vår arbetsmarknad och den är ju tyvärr inte så ljus. I Stockholm har vi trots allt arbetslösa präster.
Jag trivs oerhört bra här i min församling än så länge och det skulle ju vara skönt att veta att det är här jag ska vara de närmaste åren. De senaste åren har ju varit rätt hoppiga. Inget har känts riktigt permanent. När jag körde buss visste jag ju också att det bara var för tillfället.
Jag tittar i "Kyrkans tidning" om det verkar som om ruljansen kommit igång och tjänsterna flödar in men inte ännu. Detta trots att det stod i DN samma helg som jag vigdes att ungefär 60% av Svenska kyrkans 3000 präster kommer att gå i pension inom de närmaste tio åren. Vi får hoppas att de gör det också och inte jobbar till de är 72! Nej nu ska jag inte gräva ner mig utan ta emot det här året med glädje och göra mitt bästa. Visar jag bara framfötterna ska det nog gå!

Annars får jag väl köra buss igen!

tisdag 13 juli 2010

Jag säger emot mig själv

Nu vet jag att jag säger emot mig själv men sambon och jag funderade lite över det här med engagemang i helgen. Det hela kom sig av att vi lyssnade på P3 Sommarsession som var på besök i Hultsfred. Tydligen har en hel massa ungdomar kommit på att det är en bra idé att campa där trots att det inte blev någon festival. Det i sig är ju faktiskt lite rörande. Där vi fick problem med hela ekvationen var dock den del där de hyllade den unge man som hade sett till att det hela kunde gå av stapeln. Vad hade då den unge mannen gjort? Jo, han hade skapat en grupp på Facebook. En grupp som sade att man kunde åka dit i alla fall. Hade den unge mannen beställt bajamajor och dylikt till sina kamrater som dök upp? Skramlat pengar till denna fantastiska sak? Svar nej. En av de tjejer de intervjuade sa att det var störtskönt på campingen trots att folk bajsade i solen (direkt citat) och det låg blodiga bindor överallt (även detta direkt citat).(Jag finner det dessutom extremt ironiskt att sagda unga frökens föräldrar inte ville att hon skulle åka till Hultsfred eftersom de var oroliga för hennes säkerhet och välgång om hon var där. Så kan det gå) Jag är extremt skeptisk, eller så är jag gammal. Jag tänker att om han VERKLIGEN hade engagerat sig så hade han sett till att det fanns just dessa faciliteter och inte lämnat det hela till Hultsfreds kommun att ta hand om när de nu väl behagar att åka hem.

För mig blir det ungefär som Anton Abele som vann pris på MTV-awards för att han startade en grupp som säger att man inte ska slåss. Nu ska han tydligen in i riksdagen också.
Tankesmedjan (program i P3) har ett Anton Abele pris för dem som sparkar in öppna dörrar.
Vi kan alla starta grupper för att starta opinion men jag frågar mig om det hjälper bara i sig.

Själv gick jag med i gruppen som ville att Victoria och Daniel skulle gå in tillsammans i kyrkan. Det gjorde de ju inte och jag tror inte att gruppen i sig gjorde något utan att hon som startade gruppen även var aktiv på andra ställen och i andra forum. Jag tror inte heller att hon på detta sätt ser sig själv som en samhällsförändrare genom just detta steg. Grupperna är en fin del i ett engagemang men jag tror inte att de är den enda lösningen. Det kräver nog lite mer för att det ska bli ett ordentligt engagemang. Är det kanske för jobbigt eller är det vid grupperna som engagemanget tar slut?
Hur som haver tycker jag att Tankesmedjan ska dela ut Anton Abele priset till han som engagerade sig i Hultsfredscampingen.

torsdag 8 juli 2010

Skolexempel 1A?

Jag funderar över var alla dessa exempel som det pratades om i skolan är. De där enkla begravningarna där folk dör lugnt i sömnen efter 90 års leverne. Eller de vanliga dopen och vigslarna.
Min första begravning igår gick bra och var väl kanske hyfsat vanlig i alla fall. Lite yngre avliden än vanligt och lite fler anhöriga än vanligt. Som tur var var liljorna färre än vanligt. Jag kunde andas nästan hela tiden. Lite astmaspray bara. Svettas ihjäl gjorde jag nästan också.
Mitt första dop ska jag ha om någon vecka, på engelska ska det vara! Ett doptal på engelska ska det skrivas. Hepp! Tur att det finns handbok på flera språk i alla fall så jag slipper fundera på alla sådana viktiga formuleringar i alla fall.
Jag har även fått äran att få en förnyelse av vigsellöften. Det är roligt. Trevligt att folk känner att sånt är värt att fira. Min handledare har inte haft någon och jag har en min första riktiga "förrättningshelg".
Det är kul att vara präst men fy så trött jag är på kvällarna!

tisdag 6 juli 2010

Jag vill aldrig bliva stuuuur!

Jag har gått tillbaka i ålder de senaste åren sen jag träffade min fantastiske sambo. Anledningen till detta är att han vill göra såna roliga saker som jag också vill. Som att åka på festival. X:et var inte så pigg på sånt, inte heller att åka utomlands eller andra sådana roliga saker! Nu har sambon och jag i alla fall varit borta i nästan en vecka tillsammans med goda vänner. Vi levde sunk-liv fast i lightversion. Vi bodde trots allt på lugna campingen och i husvagn. Det var varmt utav bara HELVETE! Men det måste varit bättre än att sova i tält i alla fall. Vi blev inte blöta när det regnade eller fullt så kalla som de stackars tältarna blev. Husvagnen var sagd att vara för sex personer men det måste varit sex stycken pyttemänniskor. Varken sambon eller jag är särskilt små och J i det andra paret är en lång och ståtlig karl han med. Att han och H dessutom hade med sig Knoddas hjälpte nog inte. (Knoddas befinner sig i och för sig fortfarande inuti H men jag misstänker att hon fick det lite obekvämare än vad som kanske var önskvärt).
De av oss som kunde drack diverse drinkar, kidnappade Svamp-Bob Fyrkant och skrattade hysteriskt. Visst såg vi många fantastiska band också men någonstans är det ändå skratten och umgänget som gör semestern minnesvärd. Att sambon dessutom blev skändad av tre stycken sjutton-åringar med bläckpennor var hysteriskt roligt. De skrev fina ord över hela hans armar och ben när han låg i gräset och sov under en konsert. Ha!
Jag ser framemot denna sorts semestrar flera år framöver och jag tänker mig att det inte borde vara omöjligt att fortsätta åka även när vi blir ännu äldre och drar upp medelåldern till oanade höjder. Jag tror att festivaler är underskattade.