torsdag 29 december 2011

Myspys?!?!

En vän till mig skickade ett sms till mig där detta ord fanns med. Det fick mig att fundera över det där med myspys. Det var längesen vi ägnade oss åt myspys här hemma. Mycket tid går åt att hålla barnet glatt, få det att äta eller att somna. Myspys är liksom lagt på is. När barnet väl somnar är vi lika trötta som han. Speciellt nu när han har varit förkyld och vägrat sova. Vi sitter i soffan trötta och lite förvirrade och spelar spel på varsin mobil eller kollar varsitt twitterflöde. Ironiskt eftersom vi båda längtade efter att maken skulle sluta jobba natt så vi skulle ha kvällarna ihop.

Det här är väl grejen med att vara småbarnsförälder. Men jag har lite åldersnoja. Fast åt andra hållet, jag känner mig gammal för mina snart 30-år. Nå väl, det är väl en del av livet. Jag kanske borde logga ner och ägna mig åt myspys istället.

torsdag 22 december 2011

Skapa egna traditioner

Julen är en tid fylld av traditioner. Mina har sett olika ut sedan jag var liten. På ett sätt när mina föräldrar var gifta. Allt ändrades när mormor dog. Sen firade vi med nya familjen, alla tillsammans! Det höll tills alla småbarn blev lite större. Då blev det föräldrarna (den nya konstelationen) och syster. De senaste åren har jag åkt till svärföräldrarna sent på kvällen och gått på mässa. Förra året hade jag mässa. Så kommer årets variant. Jag jobbar på förmiddagen. Då är make och son hos farföräldrarna. Sen åker vi till morföräldrarna. Lite underligt att vi som har litet barn och jag som är den enda som jobbar jul ska härja runt.... Hur ska vi då skapa egna traditioner? Ska vi sitta hemma själva? Fira hos de olika föräldrarna vartannat år? Flänga? I övermorgon blir det som det blir men det här tåls att tänka på. Vad vill min lilla familj ha för traditioner? Det är dags att skapa egna.

onsdag 21 december 2011

Nötcréme och julefrid

Jag gillar inte nötkräm jag är mer av en jordnötssmörsperson. Åt massor av jordnötssmör när jag väntade Ärtan. Men nötcreme tänker jag ändå skriva om!
Jag vill göra min lilla lilla insats. Den här bloggposten är en del av den. Jag skriver detta eftersom alla barn inte har samma förutsättningar. Alla föräldrar kan inte ge sina barn det de behöver. När jag ser min hungrige lille kille smaska i sig maten vi ger honom värker det i mig när jag inser att andra mammor och pappor inte kan ge sina barn samma livsnödvändiga kost. Därför gör jag detta blogginlägg! Gör detsamma du!

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.




Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.



Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.



Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.



Notkram-575
Foto:Unicef

tisdag 20 december 2011

Då var jag inte så nöjd med min man

Jag är nästan alltid nöjd med min man. Han är världens finaste och han älskar mig precis som jag är. Därför känner jag att jag kan dela detta.
Sonen har de senaste veckorna återgått till att ha ett ganska konstigt dygnsschema. Han vaknar gärna på småtimmarna och partar runt några timmar innan han somnar igen. Han gjorde så när hans tänder där nere dök upp så jag antar att han besväras av lite tandvärk. Eller vad det nu kallas när tänderna är på väg. Så gjorde han även i helgen. Det leder till två ganska trötta föräldrar. Så när Ärtan somnade om i lördags förmiddag gick vi resolut och la oss igen. Vi skulle ju iväg på lillejul på kvällen sen så det gällde att vara på gott humör.
Efter en stund ringde min telefon. Jag tittade på den och såg ett nummer som jag misstänkte var min svärfars jobbnummer. Jag svarade inte, jag sov ju! Sekunden senare ringde min mans telefon och sen pep det från sms. Vi sov vidare. Ytterligare en stund senare ringde makens telefon igen. Vi ignorerade den med kraft. Döm då om vår förvåning när det ringde på ytterdörren. Maken förstod inte vad det var som lät men jag körde upp honom i alla fall. Jag misstänkte att det var svärfar som ringde på. Jag tänkte verkligen inte gå upp eftersom jag sov i bara trosorna. Så kul skulle vi inte ha det. Maken gick sömndrucket ut och öppnade och dör stod mycket riktigt svärfar som kommit förbi en sväng. Jag tänkte att det kanske vore en idé att gå upp för mig också. Saken var bara den att maken inte stängde sovrumsdörren när han lufsade iväg. Där låg alltså jag i bara trosor och funderade över hur jag skulle kunna gå upp och klä mig utan att blotta hela mig. Det gick efter lite akrobatik och jag kunde ta mig upp. Ärtan vaknade också ganska snart därpå.
Men då var jag inte så nöjd med min man. Jag tyckte han hade kunnat dra igen dörren i alla fall så jag slapp fundera över hur nära relation jag vill ha med min svärfar. Men jag har bestämt det nu i alla fall. Han behöver inte se mig naken......

torsdag 15 december 2011

Kära Elisabet.

Hej Kära vän.
Du har varit död i tre och ett halvt år. Ofattbart! Jag saknar dig varje dag och inspireras av dig.
Just nu sitter jag här och läser en bok om barn med överlappande diagnoser. Jag funderar över de diagnoser som finns och vilka jag har mött. Jag funderar över hur du skulle ha hanterat diagnoserna om du mött dem. Jag vet att du skulle mött dem som du gjorde med allt annat, med kärlek. Den oerhörda kärleken.
Jag ska till nästa läsår antagligen ha en konfirmandgrupp för ungdomar med neuropsykiatriska problem eller snarare en så kallad "särskolegrupp". Jag ser framemot det något oerhört. Samtidigt skrämmer det mig. Klarar jag av det själv? Utan dig? Jag kan ju inte ringa dig och fråga om råd!
Du har gett mig så mycket och jag bär dig med mig i hjärtat. Jag tänker på dina varma kramar och ditt tålamod dagligen. Du gav mig modet att ta mig an detta.
Jag tackar dig och jag saknar dig.
Käraste Elisabet, tack för att jag fick vara en del av ditt liv!

måndag 28 november 2011

Ibland blir det fel

Ibland när man vill rätt så blir det så fel. Jag trasslar in mig i relationer som jag borde hålla mig utanför. Som min goda vän Blivande prostinnan sa, ibland får man lite hybris. Framförallt när man tror att någon behöver en! Behöver just mig, i min yrkesroll. Då är det lätt att vandra i väg långt från sin egentliga markör för livet. När jag tror att det måste vara just jag som hjälper till. Men så är det ju sällan, eller rättare sagt, så är det ju nästan aldrig.
Jag har inte kunnat sova i helgen på grund av en sådan relation (att sonen har öroninflammation har inte heller hjälpt) och jag har haft riktigt ont i magen. Jag skulle träffat personen idag men var tvungen att ställa in eftersom sonen har öroninflammation och behövde gå till doktorn och maken också är sjuk. När jag ringde och meddelade detta insåg jag snabbt att det var jag som hade insisterat på att vi skulle ses. Personen i fråga lät inte alltför uppriven över att jag inte skulle komma och styra upp h*ns liv. Vi bestämde inte heller någon ny tid eller sa något om att vi skulle höras igen.
Kan det vara så att jag trodde att jag behövdes mer än vad jag faktiskt gör? Jag tror nog det. Kan det vara så att Gud ville visa min egen hybris för mig? Med all största sannolikhet var det så!
Hur som helst ska jag vara evigt tacksam om det visar sig att den här vändan tar slut här, då kom jag verkligen ut ur det hela med bara lite skadad självkänsla och en ordentlig läxa. Nu hoppas jag bara att jag minns detta nästa gång jag tror att jag måste rädda hela världen!

fredag 25 november 2011

Domen

Jag hade en beredelse i onsdags över domsöndagenstexter och jag tänkte att jag skulle lägga upp den.

En av mina favoritpsalmverser är vers sex av psalm 620. Det är Lasse Lucidor som har skrivit psalmen och alla verserna visar på ett ganska vanligt leverne men ett som inte porträtteras särskilt ofta i våra psalmer. En person som inser att han försummat Guds ord och kanske inte alltid levt på absolut bästa sätt. Men i sjätte versen hittar han verkligen trösten. Texten lyder så här.


”Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.”

Trösten kommer just från att det är Jesus som dömer. Jesus som har varit sann människa och vet hur det är att vara människa. Jesus som känner våra livsvillkor och inte vänder sig ifrån oss av någon anledning. Det mänskliga är en naturlig och fantastisk del av Jesus.

En fantastisk kvinna jag känner har precis kommit ut med en bok. Slutstation Rättspsyk heter den. Den handlar om självskadande unga personer, framförallt kvinnor, som i brist på bättre vård hamnar på Rättspsyk. Där ska de behandlas tillsammans med mördare, våldtäktsmän och svårt psykiskt sjuka människor. Behandlingsmetoderna de möter gränsar till tortyr och är förbjudna inom psykvården egentligen. De får på sig handskar och hockyhjälmar som behandling för sin ångest. De stängs in i stimulibefriade rum flera dagar i sträck för att de ska förstå att de inte får skada sig själva. Flera av dessa unga kvinnor är utdömda, de tros aldrig kunna bli friska igen. Andra och de själva har dömt ut dem. De kommer aldrig att duga någonting till och de kommer aldrig att bli säkra för sig själva. Ångesten som river i deras kroppar är för evigt, kärleken når inte in.

Evangelietexten i söndags handlar om hur den dåliga fisken ska rensas från den goda fisken. Dessa unga kvinnor som dömts ut av sig själva och av samhället till vilken korg tillhör de? Vilka är det som är de goda fiskarna? Är det de produktiva och duktiga människorna i världen? De som älskar sin nästa som sig själv? Men om man inte klarar av att älska sig själv? Är man en dålig fisk då? Om omgivningen får döma är det uppenbarligen dessa unga kvinnor som ska ner i korgen för dåliga fiskar. De har på sätt och vis redan hamnat där när de spärras in på Rättspsyk. Definitivt en korg för dåliga fiskar. De andra som sitter där är de som vi inte vill veta av i samhället, de som skadat andra människor på de värsta tänkbara sätt. De som vi utan att tveka skulle slänga i korgen för dåliga fiskar.

Men för att återkomma till Lasse Lucidor. Det är inte vi som dömer. Det är inte upp till oss vilka som ska hamna i vilken korg. Det är inte upp till oss att döma varken oss själva eller andra. Dessa fantastiska unga kvinnor där ångesten river och det verkar som om kärleken inte når in, de döms inte av sig själva eller av oss utan av Jesus. Och Jesus känner alla våra mänskliga förutsättningar. Jesus sänder kärlek och frikänner oss från skuld och skam. När han dog på korset tog han på sig allt det. Han dömer inte ut dessa kvinnor. Han ser deras potential och vill hålla deras händer och stryka dem över håret när ångesten river. För Jesus kommer de aldrig att hamna i den korgen som är för dålig fisk. Ett bevis för detta är de två fantastiska kvinnor som skrivit boken Slutstation Rättspsyk. De har varit där, de har dömt ut sig själva och de har blivit utdömda men de tog sig tillbaka.  Jesus kärlek bröt igenom. Jesus frikännande dom förlöste. Så låt oss vila i tryggheten att det inte är vi som dömer. Varken oss själva eller någon annan.

onsdag 23 november 2011

Det sekulära adventsfirandet

Numera får inte skolorna komma till kyrkan om det vi gör kan likna något konfessionellt. Det ställer till det på alla möjliga tillfällen. Skolavslutningar, allhelgonavandringar och inte minst nu till alla adventssamlingar. Märk väl att det heter adventssamlingar och inte adventsgudstjänster. Jag fick lite panik när jag läste detta. Hur skulle jag nu göra? Vad skulle jag prata om?!??!?!
Jag använde mig sagt och gjort av en adventsstjärna jag hängde på ambon, en smällkaramell och en pepparkaka. Vi sjöng psalmer trots allt och jag önskade dem en välsignad jul. Det blev lite halvdant måste jag erkänna. Det värkte lite i magen igår när jag gick hem. Under gårdagskvällen funderade jag lite. I morse tog jag en annan väg. Jag poängterade att jag tror på det jag säger eftersom att jag är kristen och att vi gör och tror vissa saker i kyrkan. Men jag läste i alla fall julevangeliet. De önskades fortfarande en välsignad jul istället för en vanlig välsignelse men det kändes mycket bättre.
Vi vill ju att skolorna ska komma till kyrkan. Oavsett om man tror på det vi säger eller inte så är det en del av vårt kulturarv men samtidigt blir det oerhört urvattnat om vi inte kan stå för det vi tror på. Oerhört knepigt. Jag misstänker att jag måste fundera vidare över innan sommaren kommer. Jag hade inga skolavslutningar i våras men vem vet, helt plötsligt händer det....
Vem vet, snart kanske alla våra högtider blir sekulära. Påsk, jul och allhelgona. Eller förresten, det kanske redan har hänt?

måndag 14 november 2011

Lyckligaste

Här för en liten stund sedan stod jag och plockade ut tvätten ur tvättmaskinen insåg jag att jag är så oerhört lycklig. Ironiskt kanske när jag har en tokförkyld liten bebis med feber att jag anser mig lycklig men jag kan inte hjälpa det. För jag har ju honom trots allt. Jag är gift med hans pappa som jag älskar och det känns inte som om vi kommer att bli det där ett av tre paren som skiljs inom året att bebisen föds.
Det hela fick mig att fundera lite på dem man har känt och framförallt dem man har älskat. Oavsett hur det slutade så hoppas jag att de har det som jag. Jag har två föredettingar som liksom är på riktigt och inte skolkärlekar. Den ene vet jag hur det går för. Han har precis fått en ny njure efter en lååååååång tids sjukdom och lever tillsammans med sin fästmö. De verkar lyckliga. Jag blir så oerhört glad när jag ser det på facebook. Vi skriver till varandra ibland. Han och jag var bästa vänner även efter det att det tog slut. När jag fick reda på att han var sjuk var jag arg på hela världen, Gud och orättvisorna. Han är en bra människa och har redan drabbats av mer skit än vad man behöver. Men nu, nu verkar det ju faktiskt bra....
Mitt andre ex har jag liksom ingen aning om hur han mår. Bra tror jag. Där blev det inte så bra efter slutet. Trots att vi bröt på hans initiativ kunde han inte riktigt hantera när jag träffade maken och fortsatte. Jag hoppas verkligen verkligen att han har det bra i alla fall.
Men det är lustigt det där, att personer som har varit så oerhört viktiga för en bara försvinner ut ur ens liv. Man har ingen aning om hur de mår, den person som har legat närmast ens eget hjärta. Underligt. Men å andra sidan, naturligt. Jag önskar dem bara all lycka och att de har det lika bra som jag har det.
För jag, jag är som lyckligast nu!

torsdag 3 november 2011

Återigen läskigt

Jag läser lite av SD:s twittrare. Jag följer de inte för jag tror inte att det skulle vara bra för mitt humör men de dyker ibland upp bland de andra jag följer. Oftast återtwittras deras inlägg för att visa på något underligt. Igår blev jag riktigt förbannad. Då fick jag se hur Linus Bylund hade twittrat efter massakern i Oslo och på Utöya. Att vi kunde ju börja älska muslimer när det inte låg döda norrmän på gatorna.
Anders Breivik var inte muslim mig veterligen, han betraktade sig likt mig som kristen. Jag tror inte att han och jag har mycket gemensamt i vår kristna tro.
På samma sätt tror jag inte att de flesta muslimer inte känner att de har något gemensamt med de fanatiker som dödar andra människor.
Gång på gång uttrycker diverse Sverigedemokrater galna, falska och läskiga åsikter och jag ser det som en av mina uppgifter här i livet att säga emot. Visa på den andra sidan och säga hur det faktiskt är. Deras sanning får aldrig bli hela sanningen. Därför kanske jag måste börja följa dem på twitter, trots att jag kanske kommer att sprängas av ilska. För om jag inte läser galenskaperna, berättar om dem och motsäger dem då kanske det bara är de som faktiskt ser den sanningen som sanning som gör det. Och hur ska det då sluta?

måndag 31 oktober 2011

Landet!

I det kontrakt jag jobbar finns det en församling som onekligen är en landsförsamling. De har två och en halv präst, en sekreterare är den administrativa personalen och barnverksamheten består av en kvinna som jobbar totalt åtta timmar i veckan.
Lite annorlunda mot oss där vi är elva präster och ett helt hav av administrativ personal och massa personal till barnverksamheten. Ute i den församlingen behövde de hjälp i helgen. Deras två präster var någon annanstans och de vände sig till oss för att höra om någon av oss kunde ta gudstjänsten. Jag gjorde det. Det är ju kul att prova något annat.
Vi firade söndagsgudstjänst som är en liten gudstjänst som vem som helst kan leda egentligen. Smart, i fall man inte får tag på någon extra präst. Det var jag, kantor, vaktmästare, kyrkvärd, sju besökare och kören. Det var tur att kören var med för annars hade det blivit väldigt tomt i bänkarna. Jag kommer ändå från en församling där det går runt 40 personer i kyrkan på en vanlig gudstjänst. Det var intressant. En av de som var där hade med sig flytväst. Han skulle antagligen ta båten tillbaka ut i skärgården när jag var klar. Det är lite skillnad det! Konfirmand var han också!
Jag tyckte att det var oerhört roligt att få prova på att tjänstgöra i en sådan församling samtidigt som jag är glad över att det inte är där jag jobbar jämt. Oerhört vackert men oerhört ensamt.
Lustigt att tänka att sådana församlingar finns så nära Stockholm och så oerhört nära där jag jobbar mitt i betongen.

onsdag 19 oktober 2011

Hyckleri!

Debatten rasar om de stackars kvinnor som Migrationsverket vill utvisa. Jag tycker verkligen att det är grovt inhumant. Är det verkligen så vi vill vara här i Sverige?
Nu är det helt plötsligt massa politiker som också tycker att lagstiftningen är fel. Varför gjorde de inget innan? Varför har de ställt sig positiva till den SD liknande politiken tidigare?

Jag har hitills röstat på partier med en önskan om en öppnare flyktingpolitik och kommer att fortsätta att göra det framöver också. Även om det är mycket jag inte håller med om i övrigt men just en humanare flyktingpolitik.

Men nu är vi där vid hyckleriet igen. Jag röstar som jag gör och hoppas på att det hjälper. Men gör det det? Vågar jag tro på det? När kommer nästa skandal?
Published with Blogger-droid v1.7.4

lördag 8 oktober 2011

Prioriteringar

Jag prioriterar annorlunda nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är okej att det är lite skit i hörnen (eller ja, ganska mycket faktiskt) och det är okej att vi inte hinner plocka undan allt som kommer fram. Det viktigaste för mig när jag kommer hem från jobbet är faktiskt att vara med Ärtan.
Han och jag busar, gosar och pussas när jag kommer hem. Inte dammsuger eller städar vi. Enkla saker som att slänga in en maskin tvätt går för sig eller diskmaskinen. Jag vill vara med min son helt enkelt.
Jobbet är också något som har fått flytta ner. Det är verkligen inte lika viktigt att göra extrem långa dagar längre. Jag ser till att gå hem efter åtta timmar. De senaste veckorna kanske det till och med blivit lite mindre eftersom det har varit mina sista veckor på gamla jobbet. Har ju inte haft något att göra.....
På tisdag börjar jag på nya jobbet, vi får se hur det blir. Hur bra som helst tror jag men det är ju viktigt att veta för mig själv var mina prioriteringar ligger. De ligger hos Ärtan, han och maken är viktigast. Att vi tre har det bra. Vad vore vi utan varandra???

söndag 25 september 2011

Besviken

Ärtan och jag lyckades ta oss i högmässan idag. Det är verkligen inte alltid vi lyckas med det men det har blivit två gånger nu på ganska kort tid. Men just nu funderar jag på om det ska få vara de enda två gångerna på länge...
Vi satte oss som goda gudstjänstbesökare långt bak i närheten av barnbordet. Ärtan är ju lite för liten för att uppskatta barnbordet ännu. Till en början var han jättenöjd med att stå i bänken och titta på allt och alla. När han hörde orgeln och musiken utstötte han ett litet glädjetjut. Det mottogs med leenden. Men efter det var det inte bara leenden. Jag kände mig så oerhört mycket i vägen hela tiden. Den kyrkliga medarbetare som satt bredvid oss i bänken såg redigt besvärad ut. Ärtan och jag rörde oss därför till barnhörnan där han låg på golvet och lekte med dockorna. Han verkade ganska nöjd. Predikan verkade han tycka var onödigt lång, vilket han kan ha haft en poäng i, för då tjoade han lite.
Han gillar ju kyrkan än så länge och gillar verkligen musiken. Problemet är att jag är rädd att han kommer att sluta gilla den eftersom jag måste sychssa honom hela tiden. Jag tycker egentligen inte att det är något problem att han tjoar lite men det känns som om "alla" andra gör det. Vi är inte välkomna och vi är i vägen.... Det känns underligt i en kyrka som säger sig satsa på barnen. De är välkomna så länge de inte går i högmässan.... Underligt....

söndag 11 september 2011

Synad i sömmarna

Ibland får man tillfälle att syna sig själv i sömmarna. Att få syn på sina egna fördomar. Idag var en sån dag. Min vän har en kusin från Thailand. Kusinen har träffat en sydafrikan och de ska bli föräldrar. Tjoho! Helt plötsligt kände jag att för att kunna föreställa mig detta par och detta barn behövde jag veta om mannen var vit eller inte. Det är ju inte helt säkert vilket eller om man är från Sydafrika. Jag vet inte vqrför jag behövde veta eller varför jag tänkte att det var bra för det framtida barnet att han är vit.
För mig blev blandningen thai och svart svår förståelig. Är det för att man aldrig får se den på tv? Att vi på något sätt föreställer oss vit som norm och att allt blandas bra med det. Hade mannen varit svart hade barnet blivit underbart och älskat och jag tror inte att det hade spelat in i beslutet att bli föräldrar.
Jag känner mig oerhört dum och rannsakar mig själv. Jag skäms över min fråga och mina tankar. Det är dags att syna mig själv i sömmarna...
Published with Blogger-droid v1.7.4

lördag 10 september 2011

De första tecknen

Maken och jag har pratat om dolda handikapp de senaste dagarna av flera anledningar. Vi hoppas och jag ber att Ärtan inte ska ha något. Vi hoppas också att vi kommer kunna ge honom den hjälp han behöver.
Men sen är det ju det där med egna barn och andras ungar. Det är svårt att se problem nära en själv. Vi kanske inte ser om Ärtan är annorlunda mot andra barn. Det enda vi kan hoppas på är att snälla människor runt omkring oss berättar det för oss. Jag kan också bara hoppas och be att vi faktiskt lyssnar på dem.
Så jag ber er som läser detta och träffar vår Ärta ibland att vara våra ögon och öron om vi själva inte klarar det.
Published with Blogger-droid v1.7.4

onsdag 7 september 2011

Trist

"Alla" andra på kontoret (typ alla utom kyrkoherden som är någon annanstans) är på projektsgruppsmöten i den andra kyrkan. Eftersom jag inte ska vara kvar så länge till har jag inte någon grupp. Jag behöver inte vara med. Alltså sitter jag själv kvar på kontoret. Känns väldigt ensamt och trist. Jag vill också vara en del. Det intressanta är att jag inser att många adjunkter har det så här hela sitt år. De får inte riktigt vara med, de är inte en del av församlingen. Jag har varit en del av församlingen hela tiden fram till nu. Det värmer. Jag hade avslutande samtal med kyrkoherden igår också och det kändes bra. Jag berättade om den konflikt jag haft med min kollega och vi diskuterade varför jag inte fått någon tjänst så nu känns allt bättre. Inte bra, för jag oroar mig lite fortfarande, men bättre i alla fall.
Nu är det enda molnet på min himmel att jag har massa mensvärk. Fast det finns ju en ganska enkel lösning på det, värktablett och godis. Skönt när problemen inte är värre än så!

måndag 5 september 2011

Ett halvår

För ett halvår sedan låg jag helt slut men lycklig på SÖS. Vår fina fina Ärta hade bara några timmar tidigare kommit till världen. Jag minns knappt den kvällen, men jag minns känslan. Hur jag lyssnade efter vårt lilla livs ljud på natten. Hur det skar i hjärtat när jag inte kunde gå upp och ta honom. Jag minns också smärtan, även om jag mer upplevde den dagen efter. Den natten fick jag morfin och hade löjliga mängder endorfiner i kroppen.
Så mycket har förändrats på ett halvår. Mitt liv styrs inte längre av mig, mina önskemål är inte det viktigaste. Det finns något som är större än mig, större än maken, större än vår kärlek. Ärtan är det största beviset på vår kärlek och hans kärlek till oss är även det en reflexion av hur mycket vi älskar.
Det är fantastiskt att han redan är ett halvår. Att han är så stor. Att han kan så mycket, vill så mycket och är så mycket. Vår stora kärlek!!!
Published with Blogger-droid v1.7.4

fredag 2 september 2011

Här och nu


  • Tycker jag att det är jättejobbigt att jobba. Jag vill bara åka hem.

  • Känns det oerhört stressigt att inte veta vad som kommer.

  • Längtar jag efter mina killar....

  • Rör jag mig snabbare i sinnet än vad maken gör. Jag drar, han håller tillbaka. Mellantinget blir bra.

  • Försöker jag utnyttja de få kontakter jag faktiskt har.

  • Avskyr jag att ha en timme till jobbet kommunalt.

  • Orkar jag inte ens se positivt på det hela.

  • Vill jag bara vara hemma, inte ens hitta på bus och kul ute med vänner.

  • Längtar jag efter lugn och ro.

  • Känner jag mig uppenbarligen inte särskilt positiv. Behöver nog sudda bort min sura min.....

onsdag 31 augusti 2011

Återigen det där med barnkläder

Surfade runt lite. Hittade unisex-dräkt till barn. Befriande tyckte jag tills jag klickade på bilderna. Det finns en tydligt "pojkig" bild och en "flickig" bild. Känner mig lite förvirrad och illamående.....
Här finns bilderna att kika på.






Tandläkaren

Jag var hos tandläkaren i måndags. Det var första gången på väldigt många år. När jag var student hade jag liksom inte råd. När jag gick därifrån insåg jag varför det var så många år sedan. Min mun värkte och jag blödde samtidigt som jag kände mig som världens sämsta människa. Tydligen borstar jag för hårt på sina ställen och för löst på andra. Hade jag inte förstått att tänderna är fyrkantiga?
När jag låg där i stolen och blev uppläxad för min idioti undrade jag om det var tvunget att vara så här. Jag förstår att man kanske tröttnar på att folk kommer med sönder frätta tänder som hade kunnat vara fina om man bara ansträngde sig eller att folk faktiskt mår lite illa av att komma till en. Det kan inte vara kul. Fast jag skulle kanske vara mer benägen att gå till tandläkaren om jag inte blev behandlad som en korkad tvååring. Jag vet att jag borde använda tandtråd varje dag, jag vet att det inte är bra att småäta. Varför jag inte gör som jag borde alla gånger? Ja, som Paulus säger, viljan är stark men köttet är svagt.....
Nu ska jag i alla fall tillbaka på måndag för att laga ett minihål (som han för övrigt sa att jag inte hade). Om han fortsätter att vara lika dryg kanske jag faktiskt ska ta mod till mig och be om en annan tandläkare. De tar ju trots allt sjukt mycket betalt. Jag skulle aldrig fortsätta gå till en så pass dyr frisör om den drygade sig så mot mig.
Upp till kamp för mig och mina tänder!

tisdag 30 augusti 2011

Ny start

Jaha, så var det dags att lämna föräldraledighetens trygga bubbla och börja jobba igen. När jag gick hem kändes denna dag oerhört avlägsen. Jag trodde jag skulle längta. Det gör jag inte. Jag önskar jag var hemma med min lille kille. Han kommer ha det hur bra som helst med sin pappa. De kommer få det superkul. Jag tror det är bra för dem. Men det är inte bra för mig.
Jag har gått från att vara en karriärstjej med stort intresse för att vara ute och dansa till att trivas som bäst hemma. Jag gillar att låta dagarna gå i sitt eget tempo och styras av den lille killens behov.
I natt flyttade han in i sitt rum och har sovit bättre där än hos oss. Vi har nog stört honom. Men jag saknade honom hela natten, hade svårt att sova. Nu när jag gick till jobbet hade han inte ens vaknat. Jag hade ju tänkt amma innan jag gick.
Det kommer bli en lång dag det här....
Published with Blogger-droid v1.7.4

söndag 28 augusti 2011

Egna barn andras ungar

Vi var i lekparken idag. Det är tydligen sånt man gör numera. Vi var där och hängdes tillsammans med Knoddas familj. Båda grabbarna somnade lagom tills det att vi kom till parken så vi gick och fikade. Det blev flera små avbrott för fika för oss föräldrars skull. När det var dags för sandlådehäng så insåg jag verkligen att det är egna barn andras ungar. Maken sa till några större barn som slängde sand omkring sig och deras pappa påminde dem när de försökte sig på lite mer slängande. Däremot var det ett annat barn som gick fram till oss, rev runt bland det Knoddas och Ärtan grävde i och slängde sand på våra små tellingar.
Ärtan fick sand överallt, bland annat i ögat. Vi var tvungna att torka bort med våtservett och han grät och grät. Gråten var ju visserligen bra eftersom då försvann sanden ut men jag blängde argt på barnets föräldrar.
Barnet vet ju inte bättre men som förälder måste man vara med lite när det är så många barn i samma sandlåda. Man kan inte sitta och fika lugnt på kanten. Självklart så kommer säkert Ärtan ge sig på något barn någon gång men då är det väl ändå min uppgift som mamma att stoppa honom och förklara för honom att man inte får göra så......

För övrigt börjar jag jobba igen på tisdag. Egentligen imorgon men jag har ju ledig dag på måndagar. Det känns verkligen så där. Det känns mer som början på slutet än något annat. Än så länge har jag inte fått något nytt jobb efter de här sex veckorna jag har kvar i min nuvarande församling.
Jag tror att det är Guds sätt att förklara för mig att jag behöver "bara" vara hemma med Ärtan. Inte jobba samtidigt utan fokusera all min energi på det lilla livet. Jag tror att det finns en tjänst som är tänkt just för mig och den kommer när den ska komma. Det är bara att fortsätta försöka ha tålamod, något som jag inte är särskilt bra på. Men men.

tisdag 23 augusti 2011

Just nu

Funderar jag kring nattvarden. Är det mer fromt att ta den om man inte celebrerat själv?
Hur gör man om man celebrerar mässa två gånger på en söndag och bara vill ta emot en gång per dag? Vilken gång avstår man?

Undrar jag varför Ärtan inte går med på det demokratiskt tagna beslutet att morgonen inte börjar förrän tidigast halv sex.

Längtar jag efter ett jobb. Ett riktigt där jag får stanna.

Lever vi i frustreringens tecken. Sonen kommer bakåt och runt men han vill framåt.

Vill jag ha tillbaka vår bil som varit på verkstan alldeles för länge.

Tittar jag på andra boenden och undrar om vi har råd.

Bävar jag lite för att börja jobba efter mammaledigheten om en vecka.

Njuter jag av de sista dagarna hemma den här omgången.
Published with Blogger-droid v1.7.4

måndag 22 augusti 2011

Könsneutrala kläder

Maken och jag bestämde när sonen föddes att hans kläder inte skulle definieras av att han fötts som pojke. Vi vill att han ska få ha alla färger och att han ska få vara färgglad. Det gick helt okej de första månaderna. Det är som att klädtillverkarna inser att de första storlekarna köps innan man vet om bebis är en pojke eller flicka, alltså ska båda kunna ha dem. Nu när sonen tagit sig upp till storleken 74 har läget däremot ändrats. 74 är tänkt för bebisar mellan 6-9 månader och då ska man minsann ha passande kläder för sitt kön. De kläder som är tänkta för Ärtan är i regel blå eller gröna. Lite brunt finns det också och jeans. För hans kompis Minna som är lika gammal så är kläderna rosa eller lila. De färger som kan räknas som könsneutrala är rött och grönt. De kan båda ha. Gult verkar bara finnas för pojkar på sommaren.
Jag blir så trött. För att få in lite färg i Ärtans garderob har jag köpt lite bodies med rosa i på "flickavdelningen". Vi har satt vår gräns vid att vi inte vill att han ska ha klänningar och kjol. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara ett problem i den här åldern men helt plötsligt är de bodies som är tänkta för tjejer mer som små klänningar än något annat. Puffärm och smock. Hittar man någon med hyfsat enkelt snitt står det gärna "Girlpower" eller "Girls team" eller nåt på. Visst, Ärtan är för girlpower men varför måste det stå något överhuvudtaget?!?!??!
Jag inser att det här kommer att bli ett större problem ju äldre han blir vilket stör mig. Varför kan det inte bara vara kläder? Varför måste de vara för pojkar eller flickor? Varför blir det så att trots att vi har en uttalad önskan om att han ska ha färgglatt och könsneutralt sitter med en liten kille i barnvagnen som är helt klädd i blå och gröna nyanser? *Suck*

söndag 14 augusti 2011

Den stora tröttheten

Efter lägret har den stora tröttheten drabbat mig. Det funkar så där med en liten glad kille här hemma. Han har däremot drabbats av separationsångest. Vill bara vara nära, helst sova hos oss också. Kan inte somna på dagarna om han inte ligger omsluten i famnen. Både hos farföräldrarna häromdagen och morföräldrarna igår skreks det ihärdigt. Det är bara hemma som är bra och det är riktigt bra.
Idag sov jag i omgångar fram till halv ett och hade lätt kunnat sova längre. När Ärtan vaknade vid halv sju var jag så trött att jag hade kunnat kräkas. Jag skulle gärna sova några dagar helt och hållet.
Med den vecka som ligger framför mig hoppas jag att den stora tröttheten ger med sig. Pigghet kom!
Published with Blogger-droid v1.7.4

fredag 12 augusti 2011

Äntligen hemma!

Igår kom vi så hem från lägret. Det var oerhört skönt. Än skönare var att mina föräldrar hade kommit hit och gjort middag, tänt ljus och faktiskt städat. Vilken lyx! Vi fick fantastiskt god mat och kunde bara slappna av. Det behövdes eftersom vi i vår sommaryra dök upp i Stockholm mitt under rusningstid och stackars Ärtan skrek sista timmen hem. Den längsta timmen tidsmässigt men den kortaste distansmässigt. Hela familjen var helt slut när vi steg innanför dörren. Han sken i alla fall upp när han såg mormor och morfar och alla de presenter de hade köpt på sina resor i södra Sverige. Bland annat en lisebergskaninkeps och tonvis med kläder från Ullared.
Vinteroverallen från Ullared får mig att fundera. Ska han verkligen bli så stor? Han är på väg ut ur storlek 68 med en rasande fart. Det är några kläder som funkar men det mesta ser ut som om katten har dött som Blivande Prostinnan så fint uttrycker det. Dags att rensa igen alltså. Eftersom han fått så mycket och vi fyndat på Blocket står jag nu i valet och kvalet att rensa undan allt i storlek 68 för att ta fram 74 eller behålla några som typ funkar fortfarande.
Det är ganska skönt att jag inte har värre saker att fundera över en dag som denna för min hjärna är fortfarande ganska efter lägret trött. Skulle nog kunna sova en vecka!
Som tur var blev det bättre mellan mig och min kollega allt efter lägret gick. Vi insåg nog att den andre har massa dåliga sidor men det har vi också. Stämningen blev till och med riktigt kamratlig och hjärtlig på slutet. Inte helt fel det heller.
Nu ska vi ta hand om vårat berg med tvätt och återgå till de djupa funderingarna kring storlekarna. Det passar mig utmärkt.

onsdag 3 augusti 2011

Läger.

Vi är på läger. Hela lilla familjen. Jag jobbar och grabbarna hänger. De plockar cacher och tittar på naturen. De tittar på mammas jobb och konfirmanderna också. Konfirmanderna kikar tillbaka.
Jag behöver deras stöd. Jag kämpar med min kollega och vårt icke-existerande samarbete. Det tär. Jag kämpar och gruffar. Men framåt går det och snart behöver jag inte samarbeta mer med honom! Ha!

tisdag 26 juli 2011

Min barndomssomrar

Jag har varit på semester. Vi åkte ut i skärgården hela klanen. Föräldrarna, kusinerna, kusinbarn, faster och farbror och alla respektive utom min man.
Ärtan var med. Vi bodde i samma hus som jag bodde i med min mamma, pappa och kusin för en herrans massa år sedan. Det finns på film. Maken och jag såg filmen ganska nyligen. Det är den enda film som finns på min pappa. Jag kunde återigen höra hans röst. Det var konstigt. Han lät inte som jag mindes honom.
Men när vi var ute på ön var det som om han var med mig hela tiden. Han fanns där när Ärtan badade i havet för första gången. Han fanns där när jag visade Ärtan blåbär. Han fanns där. Han finns alltid där men det blev så påtagligt när jag var på ett ställe jag inte varit på sedan mina barndomssomrar.
Jag känner att jag måste åka dit igen om några år när Ärtan är större. När jag kan prata med honom om mammas pappa och han kanske förstår.

måndag 11 juli 2011

Gift, skild, annat

Jag vill bara börja med att skriva att maken och jag inte tänker skilja oss. Lite längre än ett halvår ska vi nog klara av, vi siktar på en evighet.
Nåväl.
Jag har flera vänner som är skilda. Det började med att de var gifta. De flesta trivdes till en början bra med att vara gifta och trivs nu väldigt bra som skilda. Men jag kan tycka att det inte är skilsmässan som definierar dem.
När man ska fylla i papper och dylikt från myndigheter ska man allt som oftast fylla i social status. Lite som på facebook. Bland alla dessa papper finns alternativen gift, skild, singel. Det står också på ens personbevis om man begär ut ett.
Är det verkligen så att ens skilsmässa kan beskriva vem man är resten av livet? Hade man varit sambos och separerat hade det aldrig märkts. Jag har separerat från två sambos i mitt liv och det har aldrig dykt upp på något personbevis. Det har i myndighetsvärlden gått obemärkt förbi.
Innan mamma gifte om sig stod det skild på hennes personbevis. Kunde hon inte fått gå tillbaka till singel där efter ett tag? Det blir ju som att det krossade äktenskapet mellan henne och pappa blir det viktiga.
Jag förstår inte riktigt. Den enda gången det är viktigt att man faktiskt är skild är väl när man ska gifta om sig. Det kanske borde finnas en preskriberingstid på skilsmässor. Att man efter fem år går från skild till singel igen. För så tror jag de flesta känner sig.

tisdag 5 juli 2011

Det gör det bara värre

Jag pratade med min nuvarande kyrkoherde igår. Hon hade strukit mig från höstens alla gudstjänster för hon var så övertygad om att jag skulle få den ena av tjänsterna. De hade nästan sagt det till henne när de pratades vid. Men vi vet ju att så inte blev fallet. Hon var uppriktigt förvånad. Vår enda lösning på varför det blev som det blev är att jag inte kan tillträda just när de behövde. De hade frågat henne om de kunde få flytta min adjunktstid till dem och hon sa ja. Jag hade också sagt ja. Då är det bara stiftet som kan ha sagt nej.
Kan det verkligen vara så? Tycker de att de resterande sex veckorna det handlar om är så viktiga att de förnekar mig en tjänst? En tjänst där jag skulle passa sjukt bra? Det enda det betyder är ju att de får lov att betala min lön ytterligare lite längre.
Man skulle kunna tro att denna känsla av att jag verkligen var bland de sista inför den tjänsten skulle göra att jag kände mig lite bättre till mods men så är verkligen inte fallet. Jag känner mig bara oerhört snuvad på tjänsten och uppriktigt sagt lite orättvist behandlad.
Tur att mina föräldrar sagt till mig sedan jag var liten att livet är orättvist!

tisdag 28 juni 2011

Tankar man inte får ha

Jag söker jobb. Jag söker allt möjligt och nästan allt omöjligt (även jag har mina gränser..). Trots detta får jag inget jobb. Jag får gå på intervju och tycker att jag gör ett gott intryck. Mina referenter har blivit uppringda och fått höra att jag är bland ett fåtal kvar. Men ändå får jag inget jobb.
Det tär på självförtroendet. Är jag för mycket? Vad gör jag för fel? Varför vill de inte ha mig? Det absolut värsta är när man får höra vem som har fått jobbet och jag tänker att jag faktiskt är bättre. Att jag skulle gjort jobbet bättre än den som fått jobbet. Jag får lite ont i magen. Funderar på vilka höga hästar jag har satt mig på och varför.
Men lite ont i hjärtat och själen gör det i alla fall. Min självbild får sig en törn. Jag trodde inte att jag skulle vara en sådan som inte får något jobb.
Men jag är ju bättre! Får man tänka så?

onsdag 15 juni 2011

Tycker synd om mig själv.

Jag är hemma sjuk. Det gör ont precis överallt och näsan är igenkläggad. Jag hostar och fräser. Inte alls kul. Jag skulle egentligen varit på personaldagar i skärgården med spännande föreläsningar och konferensboende. Istället är jag hemma och ligger mest i sängen eller soffan och tycker synd om mig själv. Orkar inte röra mig. Orkar inte äta. Orkar inte....
Tur i oturen är att maken ändå är hemma eftersom jag skulle ha jobbat. Han får hänga med Ärtan och vara föräldraledig på riktigt. Just nu är de på hemligt uppdrag och letar födelsedagspresent till den ämliga mamman som fyller år på lördag.
Jag hoppas de har det roligare än vad jag har det. Jag hoppas också att jag mår bättre imorgon eftersom jag ska på en arbetsintervju då. Måste ju i alla fall kunna svara hyfsat vettigt på frågor. Suck....
Så det är bara att dricka saft med sugrör och bli omhändertagen av make och son.

tisdag 7 juni 2011

Semigröna fingrar!

Förra året skickade en fin vän frön till mig för att pigga upp mig. Jag fick aldrig ner dem i jorden men nu så! Jag planterade dem så gott jag kunde här för ett tag sen. Tänkte att med min tur kommer de väl aldrig växa. Men tji fick jag! Så här fina har de blivit. Det är basilika och thaibasilika. De flyttar in och ut från balkongen beroende på värmen. Just nu bor de självklart ute...
Maken är väldigt stolt över mig och det är jag också. Nu blir det mycket mat med just dessa kryddor. Heja mig!
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 24 maj 2011

Jaha?

Hittade dessa avbrutna syrénkvistar liggande på trottoaren när Ärtan och jag var ute och gick. Inte bara på ett ställe utan på flera. Varför gör man så? Bryter av dem och sen slänger dem på marken? Nu står de hemma hos oss på bordet istället.


Published with Blogger-droid v1.6.5

Storslagna drömmar och verkligheten

Jag har alltid drömt storslaget. Innan vi flyttade till den lägenhet där vi bor nu drömde jag om nyproducerat med mycket trevliga tillval. Det har vi nu. Nu har jag fortsatt drömma. Jag ser mig omkring i lägenheten och känner mig instängd. Sedan Ärtan kom känns det trångt. Innan dess hade vi hans rum som avlastningsrum. Där inne stod mina böcker som nu är utrensade. Där ställde vi också allt annat som inte fick en naturlig plats i lägenheten. Så kan vi inte ha det nu. Nu inser jag makens kommentar om det dåliga förvaringsutrymmet i lägenheten. Alltså drömmer jag mig bort. Jag spanar på radhus och längtar.
I helgen hittade jag ett jag blev kär i. Massa smart förvaring, bra tomt och ett superbra område. Men verkligheten slår ofta tillbaka. Vi har inte råd med det just nu. Det funkar inte. Inte när jag är mammaledig och vi inte vet var och om jag har ett jobb efter jul....
Trist. Men jag fortsätter drömma. Kanske till och med ska drömma lite större. Snickarglädje och sekelskifte någon???

tisdag 17 maj 2011

Människovärde

Igår tittade jag min vana trogen på CSI. Jag gillar den sortens program men igår tog jag illa vid mig. De utredde ett mord i ett fängelse. När de skulle söka igenom fångarnas celler eller överhuvudtaget talade med dem gjorde de det med ett sådant förakt. De kastade omkring på deras saker och foton. De hotade med att sätta dit deras anhöriga och hotade till och med barn i deras omgivning. Jag tror inte att den attityden är hittepå. Jag tror att det är den inställningen många har till frihetsberövade personer.
Visst, man sitter i fängelse för att man har gjort något hemskt. Man förtjänar antagligen att sitta där. Det bestrider jag inte. Vad jag däremot hävdar är att alla har ett människovärde. Att vi inte ska tappa det även i dessa fall. Alla människor förtjänar att bli bemötta med respekt och sedda som de individer de är, inte bara som en del av ett ont kollektiv.
I Sverige talar vi om kriminalvård, att vi hoppas på att folk ska kunna vårdas till det bättre. Jag hoppas att det är sant. Att det faktiskt är den attityden som finns i våra svenska fängelser. Den dagen vi tappar tron till människovärdet är vi på en farlig väg nedåt.....

onsdag 11 maj 2011

Fortsättningen

På söndag ska vi ha konfirmanddag på jobbet. Tanken är att jag ska vara med. Jag har flera gånger försökt ta reda på vad dagen ska behandla. Utan lycka ska tilläggas. I söndags hade jag gudstjänst och frågade musikern eftersom han även ska vara med på söndag. Han visste bara att det skulle vara planeringsmöte i tisdags, som igår. Jag blev skitirriterad och mailade ett surt mail om det. På måndagen ringde han jag har problem med i alla fall upp. Han bad om ursäkt, han skulle ha ringt på fredagen. Lite sent det med kan jag tycka. Han tyckte inte jag behövde komma på mötet, det skulle bara vara ett kort ett. Men han skulle ringa eller maila mig efter mötet.
Så har självklart inte skett! Hade det varit någon annan hade jag inte brytt mig. Det är ju bara onsdag förmiddag. Men eftersom det är han blir jag vansinnig. Vi får se hur det går på söndag. Dessutom är jag nu tacksam att jag inte fick tjänsten.
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 3 maj 2011

Bin ladens död

Jag måste ju följa alla andras föredömme och blogga om gårdagens händelse. Bin laden är död. Jag känner mig inte tryggare. I och för sig var jag inte otrygg innan...
Tydligen begravdes han till havs. En text med religiös innerbörd lästes av någon som faktiskt kan arabiska. Enligt DN ses inte havsbegravningar med blida ögon inom islam. De är inte bra för själens efterlevnad. Nu har väl de flesta svårt att se att Bin Ladens själ kommer hamna på något bra ställe men ändå. Jag ogillar skarpt när man ignorerar folks religion eller övertygelser när de dött. Inför döden tycker jag ändå att man ska respekteras. Att skända en död är lågt. Det är ett sätt att skända en hel övertygelse.
När jag har begravningar måste jag nästan alltid säga att deras anhöriga blir respektabelt omhändertagna.
Nå, mannen är död och hans kropp sänkt till havs... Och jag vet inte vad jag ska tycka om det egentligen.
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 27 april 2011

Mina icke gröna fingrar

Som varje år inspireras jag att göra något fint på balkongen så här års. Jag får för mig att jag kommer att lyckas just det här året. Förra året gick det väl så där måste jag erkänna. Mina jordgubbar är nog mitt största misslyckande. Först torkade de ut och sen dog de av allt regn som föll. Nu står de tragiska resterna av dem i en stor kruka på en av balkongerna. Jag orkar inte riktigt lyfta den för att tömma den. Maken ska få hjälpa mig någon dag.
Nu har jag i alla fall återigen fått för mig att jag kan det där med balkongpiffning. Jag fick frön från en fin vän förra året som aldrig kom ner i jorden men nu jäklar! Jag ska läsa på hur jag ska göra för att inte döda dem.
Igår var jag också på Plantagen och spanade lite. Det fanns massa fina blommor. Det blev bara några påskliljor. De ska ställas i några krukor så kan vi låtsas att jag har koll på det där med blommor. Sen gör det inget när de dör eftersom påsken är slut och det är meningen att de ska dö. (Jag vet att man kan göra något med lökarna till nästa år men jag tror inte det....)
Jag önskar i alla fall att jag vore lika bra som Thérèse att ta hand om balkongen men jag får läsa hennes blogg i stället och inspireras.
Kanske lyckas jag den här gången!!!

måndag 25 april 2011

Det är inte barnens fel

Det är ju aldrig barns fel att de är som de är. Det är alltid någon vuxen bakom dem som har misslyckats i sin roll som vuxen. Därför blir det extra tragiskt när man inte gillar ett barn. Vi har några barn här i huset som varken maken eller jag gillar. Vi kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att de bestämde sig för att spela kula på vår filt där vi satt med Ärtan. Kanske för att de ränner runt utan hänsyn eller att de slår på räckena i trapphuset.
Fast allt det här kanske skulle kännas mer okej om det fanns en vuxen bakom som sa åt dem vad man får och inte får göra. Jag har bara sett dem tillsammans med föräldrar när de kommer hem från dagis på dagarna. Aldrig tillsammans ute på gården eller liknande.
Resten av gården är full av barn och föräldrar medan dessa barn är där själva. Idag kom de fram till oss och bad om nyckeln till cykelförrådet för att kunna få ut sin cykel. Maken såg till att cykel kom ut och hjälm kom på. Jag kan tycka att det kanske borde funnits en förälder där för att hjälpa till med detta.
Jag är väl trångsynt och jag är inte förälder till ett så pass stort barn ännu. Jag har ingen aning om varför det är som det är eller vad orsaken till att föräldrarna aldrig är med ute. Men jag vet att det aldrig är barnens fel....

onsdag 20 april 2011

Suck...

Gubbigheten har nått nya höjder. Jag vet inte ens om jag orkar skriva något eftersom det är så tröttsamt. Vad är det för fel på folk...
Anledningen till min resignation kan ni läsa här.

tisdag 19 april 2011

Knas? Knas!!

Det är nu ungefär sex och en halv vecka sedan jag födde barn. Jag har gått ner stora delar av den vikt jag la på mig under graviditeten. Jag stör mig dock på de kilon som sitter kvar. Under tiden jag var gravid åt jag en hel del choklad, framförallt på slutet. Det har gjort mig sockerberoende igen. Lätt hänt. Jag har tidigare varit beroende av socker och det kräver lite arbete för att bli av med det. Jag måste sluta helt med socker i några veckor innan jag ens kan fundera över att äta lite godis igen. Under de veckorna är jag inte den roligaste att umgås med kanske...
Detta är min plan för veckorna efter påsk!
Jag vill inte känna mig som slav under sockret längre. Jag vill känna mig snygg i sommar också. Förra sommaren mådde jag ju bara illa och jag blev större och större ju längre sommaren gick.
Knasigt? Antagligen men samtidigt nyttigt.
Ska bara äta lite mer socker över påsk....

torsdag 14 april 2011

Skoldebatten

Jag har försökt läsa Maciej Zarembas artiklar i DN de senaste veckorna om skolan. Jag förfasas över det jag läser (trots att jag vet att Zaremba ofta är ganska vinklad). Det känns som om årskurserna efter det att jag tog studenten för numera tio år sedan (JAG ÄR GAMMAL!) bara ägnat sig åt att grupparbeta.
Jag avskyr Jan Björklund vilket gör att jag stör mig ännu mer på att jag faktiskt också tycker att det verkar vara en flumskola. Men vi har inte riktigt samma lösning på problemen.
Jag tror trots allt på lite katederundervisning. Ibland vill man få en bra föreläsning. Så är det trots allt på universitetet. Självklart måste man få lära sig att leta information själv men jag tror att det finns en risk att många då bara letar på Wikipedia och inte förstår varför de blir anklagade för plagiat när de söker sig till högre studier. Wikipedia är superbra för att få en snabb insikt om ett visst ämne. Jag använde mig rätt mycket av det när jag läste grekiska eftersom jag är så dålig på grammatik och då fick lära mig vad pluskvamperfekt och annat lika kul är.
Man kan fråga sig varför jag inte kunde det innan....
Jag är ingen lärare eller pedagog på den nivån men jag undrar hur det ska bli om man inte i skolan får lära sig att plugga. Hur ska vi kunna stå emot rent konkurrensmässigt med andra länder?
Ärtan får börja råplugga nu!

måndag 11 april 2011

Rekommenderar

Jag har de senaste dagarna gjort två nya fantastiska upptäckter. En ätbar och en drickbar upptäckt.
Jag börjar med den drickbara. Efter en rekommendation i en tidning provade jag i helgen en ny alkoholfri öl. Den är lite mörkare än vad de flesta andra jag har provat är vilket jag uppskattar. Jag gillar ju mörk öl. Nanny state heter denna fantastiska öl. Det bästa är ju egentligen att man kan köpa den på typ ICA eller COOP. Man behöver inte bry sig om Systemets tider! Som ammande mamma får man ju i och för sig dricka öl och vin men det känns ändå väldigt bra att kunna njuta av öl och samtidigt veta att bebis inte kommer att påverkas och att jag kan köra bilen hem om det behövs. HURRA!


Jag har också hittat en ny laktosfriglass. Den kommer från SIAglass och är oerhört god och krämig. Den smakar som "vanlig" glass. Vi äter oftast sorbet och det är ju gott men ibland vill man ha vanlig glass med lite krämighet. Vi njöt av denna glass igår i smaken Smultron jordgubb. Det finns även glass i smakerna vanilj, citron och krossad choklad. Alla ni som likt oss vill njuta av god glass utan att få ont i magen, prova denna!!!
Några rekommendationer. Hoppas ni tycker lika mycket om dem som jag gjort.

måndag 4 april 2011

Ett ode till försäkringskassan

Jag har gjort bort mig. Ordentligt och på riktigt. Jag har tappat bort ett utbetalningskort från försäkringskassan. Hela den lilla summan pengar som det är tänkt att jag eller rättare sagt vi, ska leva på resten av månaden. Jag har anmält mitt kontonummer flera gånger men jag måste ha gjort fel så jag får dessa förbenade utbetalningskort.
Med mycket ångest ringde jag till försäkringskassan i morse. Jag bävade för att de skulle säga till mig att det skulle ta flera år att få pengarna eller att jag inte skulle få dem alls.
Men icke! Den tredje personen jag fick prata med lät alldeles bedrövad när jag berättade vad jag hade gjort. Hon tyckte verkligen inte att jag skulle behöva vänta flera år på mina pengar. Hon mailade helt enkelt handläggaren för att säga till dem att leta efter min utbetalning (som gått tillbaka på något vis) och skicka ut en ny avi. Hon hjälpte mig också att ytterligare en gång fylla i att jag vill ha mina pengar på kontot.
Hurra för henne!
Nu hoppas jag bara på att pengarna verkligen kommer snart. Hoppas hoppas...

söndag 3 april 2011

Knepigt...

Tjänsten jag sökt är väl sökt. Ungefär 15 personer har sökt den. Jag vet inte hur många vi är som får komma på intervju. Jag ska dit på tisdag i alla fall. En av mina vänner jag läst med blev inte kallad. En annan av dem blev det. Hon ska på intervju på måndag.
Jag tycker det här är jättetufft och knepigt. Jag gillar inte att så uppenbart tävla med folk jag känner och faktiskt tycker om.
Vad som tröstar mig i just det här fallet är att hon och jag är oerhört olika personer. Om hon får jobbet vet jag att jag verkligen inte är rätt person.
Jag antar att jag måste vänja mig vid det här. Vi är inte så många och jobben ännu färre. Men kenpigt är det.
Published with Blogger-droid v1.6.5

fredag 25 mars 2011

Vårgarderoben

På radio idag pratade de om hur man ska uppdatera sin vårgarderob, det nya heta. Jag har faktiskt uppdaterat min garderob de senaste dagarna. Igår köpte jag tre amningstoppar för att slippa visa magen när jag ammar och idag köpte jag två kjolar. Samma modell men en svart och en röd. Underbara Clara tipsade om den modellen häromdagen. Perfekt begravningskjol! Blir snyggt när jag inte vill eller kan ha kaftanen.
Imorgon kommer mamma över och hjälper mig med resten av garderoben. I höstas öste jag upp nästan alla kläder på vinden när gravidmagen blev för stor och nu har de kläderna kommit ner igen. Problemet är bara att jag inte gick igenom kläderna innan jag la upp dem. Idag har jag tvättat det mesta och inser att mycket kommer jag nog inte bära igen av olika skäl.
I blandningen ligger de grå byxorna jag köpte när jag var fjorton som alltid suttit som ett andra skin och som jag då och då kommer i igen. Där ligger också jeansen i storlek 29, jag är inte så smal längre. Tröjan som slutar i midjan från Irland ligger också där. Den som är snygg men aldrig värmt särskilt bra.
Alla dessa plagg kommer nog rensas ut i morgon. Tillsammans med en hel massa annat. Allt för att få plats med mina nya fynd!
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 22 mars 2011

Perceptiv

Ha! Vi var på banken, igen, igår och återigen hörde jag denne Ville (eller vad han nu heter) omtalas i kulisserna. Återigen verkade hans kollegor irriterade. Maken som likt mig gillar att spana på folk roades av att jag hade satt huvudet på spiken gällande denna arbetsplatskonflikt. Lite roligt var det för oss i alla fall. Maken tyckte att det är tur att jag har det yrke jag har eftersom jag är så oerhört perceptiv.
Jaha då, här kan bedömas folk!

Nu kanske jag bara ska ta tag i min egen "lilla" konflikt eftersom jag ska på intervju för ett riktigt jobb där jag kommer jobba tillsammans med honom om två veckor. Mod Lunkentussen, mod!

fredag 18 mars 2011

Arbetsplatskonflikter

Häromdagen var maken och jag på banken. Vi fixade lite med vår gemensamma ekonomi. När vi var där bevittnade vi delar av vad jag tror var en arbetsplatskonflikt. Den tjejen som vi satt med frågade sin kollega om inte Maja (eller vad kan ha hetat) skulle komma ner och hjälpa till. Jo svarade kollegan. Sen kom det. Hon fortsatte med att säga "Fast hon kanske inte vet att Ville (eller vad han nu hette) har gått ut."
"Jasså" svarade vår tjej, "han gick bara utan att säga något". "Japp" svarade kollegan. Sen kom en talande tystnad.
Jag misstänker att denne Ville ofta gör detta och att kvinnorna tröttnat på det. Deras konversation sa egentligen mycket mycket mer än de ord som faktiskt sas.
Det fick mig att fundera över de konflikter som faktiskt finns på min arbetsplats. Ibland kommer det små kommentarer och tankar även när det är obehöriga i närheten. Vi tänker kanske att det inte märks men precis som jag såg den tysta konversationen hos bankkvinnorna kan nog de flesta se igenom våra konversationer.
Vilket intryck ger det våra besökare och frivilliga? Jag deltar inte så aktivt i fastan i år tyvärr för fokus ligger helt på bebis, men jag tänker att detta ska nog bli min fasta ändå. En lite mer långtgående fasta. Försöka att hålla mig fortsatt utanför våra arbetsplatskonflikter och försöka att inte prata om det inför folk, eller helst inte alls!

fredag 11 mars 2011

Man tager vad man haver.

Jag är nyfiken på sossarnas nye partiledare. Han känns verkligen som ett kvart i tre ragg. Inget man egentligen vill ha men det man tar för att inte gå hem själv...
Är det någon som vet vad han vill? Vet han det själv?
Nu när jag börjat söka jobb tänker jag att det viktiga är att de väljer mig för den jag är och det jag kan. Inte för att jag är det minst sämsta alternativet... Undrar hur Juholt känner det.
Published with Blogger-droid v1.6.5

söndag 6 mars 2011

Underbart!

Jag har lyckats reta Sverigedemokraterna! Jag är lycklig. Ha! Läs alltså gärna kommentaren på inlägget nedan.
Min lycka är gjord.

torsdag 3 mars 2011

Ja, de är idioter....

Återigen är det bevisat. Sverigedemokraterna har ungefär tre hjärnceller gemensamt. Jimmie Åkesson har kanske en och en halv själv...
Det senaste med Björn Söder gör mig bara förbannad. Hur man kan peka ut flera oskyldiga barn som våldtäktsmän så att de får utstå ytterligare trauman.
Det hela har sin upprinnelse i händelser som utspelats på Husbybadet i Stockholm. Enligt polisen handlar det inte om våldtäkt men ett par personer är tydligen anmälda för sexuellt ofredande. I alla fall lät det så i Rapport i går. Däremot stod det i DN på morgonen att så inte var fallet. Hur som haver är det tragiskt. Inget barn (flickorna som blivit utsatt är i elvaårsåldern) ska behöva vara med om det ena eller det andra. Men att sen som flera av SD:s politiker bloggat och försökt visa på att alla ungdomar på boendet för ensamkommande flyktingbarn är våldtäktsmän är oerhört oansvarigt och förkastligt.
De hävdar dessutom att de bara vill visa hur världen egentligen ser ut. Den verkliga verkligheten på något vis. De menar också att deras källkritik visst är bra, trots att de bara länkar till diverse Twitterartiklar. Enligt dem är det samma sak som när de stora kanalerna använder sig av Expo (tidningen som Stieg Larsson arbetade för) för att skildra främlingsfientligheten i Sverige.
Nu är kanske inte Expo direkt opartisk men det är i alla fall en seriös journalistisk publikation. Jag blir så beklämd återigen.
Jag vill inte tro att 6,2% av mina medmänniskor i det här landet är helt dumma i huvudet men när jag inser vad de som de röstat fram till riksdagen tycker och tänker (Återigen för att vara ärlig) så blir jag mörkädd.
När ska förnuftet få fäste i vårt land igen?

onsdag 2 mars 2011

Husjakt

Vi tittar inte på hus, det skulle kännas lite hysteriskt, vi flyttade ju ganska nyss. Men nu när jag är hemma en del tittar jag på roliga program om husjakter. De utspelar sig i och för sig i England men det gör det hela ännu roligare. Deras hus är verkligen helt annorlunda än de vi har här hemma. Jag skulle aldrig köpa de flesta av dessa hus! Dessutom verkar de ha ett helt annat perspektiv på budgivning än vad vi har här. De bjuder alltid under det pris som säljaren vill ha. Underligt.

Igår aktualiserades detta eftersom vi hade mäklaren här för att omvärdera vår lägenhet. Vi funderar på att ta ut ett lite större lån för att kunna köpa en lite större, lite modernare bil. Vi får se vad hon har att säga och hoppas på det bästa.
Hon hade med sig en liten mapp med två av hennes objekt hon har till salu, sneaky bastard. Ha! Jag fastnade verkligen för det ena objektet. Det var ett superfint radhus här i närheten. Modernt och fräscht för inte särskilt mycket pengar heller. Jag satt här och suktade lite efter det igår med makens vakande ögon på mig.
I natt kom jag på det, H och J letar ju efter större. Hittills har det tittat på andra sidan av stan och det känns långt från oss. Så idag när jag träffade H försökte jag sälja på henne huset. Hon såg definitivt lite små intresserad ut... Vem vet, jag kanske har fått dem att flytta till vår sida av stan. Då får jag i alla fall hänga i detta fina radhus. Sen kanske det dyker upp ett åt oss också om några år... Hoppas...

fredag 25 februari 2011

Karriärval

Flera av mina vänner står liksom jag inför karriärval nu. De som prästvigdes tillsammans med mig börjar söka tjänster och det är flera andra som också funderar över att byta väg här i livet. Det är inte alltid lätt. Ska man våga ta steget om man faktiskt redan har en fast tjänst? Vad händer om ens kollegor får veta att man sökt en annan tjänst och att man inte fått den? Hur reagerar de? Hur reagerar man själv?
Det är lite knepigt. Jag har inget val utan måste söka tjänster snart. Jag är ju bara anställd av stiftet för 18 månader som längst men helst bara 12 månader. Nu kommer i och för sig en föräldraledighet mitt i alltihopa men det är ändå läge att börja sondera terrängen. Jag tror att det är bra på sätt och vis att tvingas ut i det hela. Jag kan inte bara stagnera utan måste ta aktiva beslut. Sen hur de besluten ser ut är det ingen som riktigt vet ännu. Jag kanske väljer att söka tjänster som är helt annorlunda än den jag har nu eller en som är ganska lik. Antagligen måste jag söka alla tjänster som dyker upp eftersom de inte är så många men man kan ju önska.
Känslan av maktlöshet när man står där inför valmöjligheten är kanske ännu större än när man inte ens har något val. De flesta andra val man gör i livet kan man påverka på något sätt men när man söker jobb ligger det verkligen utanför ens egen kontroll. Jag kan göra mitt bästa för att visa upp en bra sida och visa mig som en fantastisk person men jag kanske ändå inte är det de letar efter. Min person kanske inte smälter in. Även om jag tycker det. Känslan av avvisande är ungefär som den när man öppnar sitt hjärta för någon som sedan avböjer ens hjärta.
Så jag är lite rädd. Men nog ska jag våga. Klart jag vågar!

torsdag 24 februari 2011

Baka baka liten kaka

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska vara huslig. Då bakar jag. På sistone har jag gjort det lite mer än vad jag brukar. Jag har ju trots allt varit hemma på ett helt annat sätt de två senaste veckorna än vad jag varit på väldigt länge.
Häromdagen bakade jag bullar. Dels med mandelmassa och dels med kanel. Anledningen till denna uppdelning är att jag egentligen inte är så förtjust i kanelbullar, därför fick det bli mandelmassebullar också.
Idag har jag bakat Jordgubbsgrottor. En variant till Hallongrottor eftersom vi har jordgubbssylt och inte hallonsylt hemma.
Det finns även mandelmassa kvar hemma så nu funderar jag på vad jag ska göra med den. Vilka kakor ska bakas? Maken köpte också extra jäst när han handlade till mina bullar. Den jästen är för vanlig deg och inte söt deg men jag antar att det går bra det med.
Dessa funderingar är nog alla bevis på hur ovan jag egentligen är vid att baka. Jag vet inte riktigt hur man gör. Men jag tycker det är roligt. Nästan jämt i alla fall... Jag blir riktigt irriterad när våra överambitiösa brandlarm sätter igång bara jag tittar på ugnen.
Nu väntar jag hem maken från jobbet som hävdade på telefon att han skulle äta upp alla mina Jordgubbsgrottor. Vi får väl se hur det blir med den saken!

tisdag 22 februari 2011

Stockholmsmössor och det egna ansvaret

Fenomenet "Stockholmsmössan" (klicka på länken för bild) har slutligen nått även mitt sinne. Jag hade inte insett att det fanns just en Stockholmsmössa. Grejen med själva mössan är ju att den blev känd genom att olika bloggare fick den gratis och började prisa den på sina bloggar. Tydligen har även Pernilla Wahlgren, prinsessorna samt Silvia varsinn mössa.
Det hela är en stickad kreation med en boll på toppen. Själva problemet med mössan och det som har skapat debatt är att bollen inte är av garn utan av silverräv. Silverräv får bara födas upp i Finland och tyvärr är förhållandena ganska avskyvärda. De avlivas dessutom med att få en elstav i rumpan och en i munnen för att sedan få en ordentlig stöt. Avskyvärt.
Allt för att folk ska få små bollar på sina mössor.
En ung tjej som blev intervjuad på nyheterna ansåg att det var affärens ansvar att ta reda på om rävarna hade det bra eller inte innan de blev mössa. De sålde ju faktiskt saker som folk tyckte var snygga.
Först tyckte jag att hon bara var dum i huvudet (det har inte ändrats helt) men sen funderade jag lite.
Jag köper kläder i affärer för att jag tycker de är snygga. Affärer som HM, Gina Tricot, Stadium och så vidare. I mitt stilla sinne anser jag att det är affären som är ansvarig för att se till att kläderna tillverkas på humana sätt. Men samtidigt inser jag att det inte är möjligt för mig att köpa en ny kjol på 149:- samtidigt som den som har tillverkat kjolen får en vettig lön. Det går helt enkelt inte ihop! Där borde jag ha mitt ansvar på samma sätt som tofsbärarna har sitt ansvar.
Jag väljer att inte köpa päls för att jag tycker det är förkastligt men jag köper mer än gärna billiga kläder. Hur kommer det sig?
Vilka fler stenar kastar jag i mitt glashus?

torsdag 17 februari 2011

Alternativt universum

För lite över tre år sedan gick jag och såg en dålig film. Det gjorde att jag träffade maken. Men det var flera saker så klart som spelade in den kvällen. Andra planer som sprack och inte blev av. Tur var väl det!
Men ibland funderar jag på livets små krökar och omvägar. Det finns så många tänk om. Jag är överlycklig att livet tog den vägen det gjorde den kvällen. Just nu lever jag min dröm.
Men sliding doors har ändå sattt sin prägel på mig. Vad händer i de alternativa världarna? Finns de? Hur mår jag där?
Maken och jag pratade om det häromdagen. Frågan om vi hade träffats i alla fall. Jag vill tro det. Jag tror att Gud ville att vi skulle träffas och hade sett till att det hände. Jag tror att det finns en större plan ändå.
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 16 februari 2011

Var ska man fira gudstjänst?

Jag har två kollegor på jobbet som nästan alltid firar gudstjänst i den församlingen där vi tjänstgör. Ingen av dem bor i församlingen utan åker dit enkom för att gå på gudstjänst. Det gör inte jag. Dels tror jag för att jag har dubbelt så långt som de har men också för att jag varit fruktansvärt dålig på att fira gudstjänst på senaste tiden. Jag sover och sover istället när jag har haft möjligheten. Nu när jag kan göra det i veckorna kanske det blir bättre.
Men jag tänker nog inte åka till jobbet i alla fall. Inte när vår församlingskyrka ligger på spaningsavstånd från köksfönstret. Jag kan mer eller mindre gå när de börjar ringa (i alla fall tidigare när jag kunde gå). Dessutom tycker jag att det finns en poäng med att gå i kyrkan där vi bor. Jag tycker också om att jag kan komma på gudstjänsten hälsa lite på folk och sen pipa hem igen så snabbt jag kan och faktiskt vara hemma så pass snabbt att dagen fortfarande finns kvar. Lite av anonymiteten är ju det jag uppskattar!
Jag hade egentligen velat att vi skulle gifta oss i hemförsamlingen också men det blev inte så på grund av massa orsaker. Men det blir lite förvirrande att ha en församling där man känner sig hemma för att jag jobbar där och en som jag vill ska vara hemförsamlingen! Sen finns ju mitt andliga hem som faktiskt fortfarande är Domkyrkan i gamla hemstaden. Det är lite småknepigt. Hemförsamlingen liknar nog mer Domkyrkan än vad min jobbförsamling gör.
Nu när jag inte ska jobba på ett tag kanske jag kommer igång med att gå på gudstjänst i min hemförsamling igen. Men knepigt är det.

måndag 14 februari 2011

Kult

Vi har fått hem lite hemstickade kläder från svärföräldrarna. Bland många andra coola saker fanns dessa två tröjor. Alf och Bamse! Jag är återigen fantastiskt imponerad. Det är min svärmor som stickat dessa till maken och svågern en gång i tiden. Hon säger att hon glömt hur man gör men jag ska nog locka fram det. Jag önskar att jag på egen hand kunde ta mig från att sticka rakt fram i form av halsdukar och minifiltar men jag behöver vägledning!
Maken önskar sig en liknande tröja fast i hans storlek... Kanske med Dundermusen. (Minns ni honom?) Om jag börjar nu kanske jag är klar om fyra år.
Published with Blogger-droid v1.6.5

lördag 12 februari 2011

Lite bak

Eftersom jag hade sista hela dagen innan föräldraledigheten igår bestämde jag mig för att baka. Lotten föll på semlor. Fast jag insåg snabbt att jag inte visste hur många som skulle vara på jobbet. Dessutom är det inte fantastiskt kul att göra semelbullar. Därför bestämde jag mig för att göra en jättesemla.
Det blev väldigt bra och uppskattat! Grädden blandades med mandelmassan när jag vispade. Jag borde haft lite mer vanligt vispad grädde att blanda ihop det med bara för den pös ihop lite. När jag vispade mer blev det nästan lite mer smet än grädde.
Men nu vet jag hur jag gör och har den fantastiska ingrediensen hjorthornssalt hemma. Alltså kanske jag kan ta mig för att baka mer semlor någon dag...
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 9 februari 2011

Dagdrömmar

Trots att jag alltid bott i lägenhet dagdrömmer jag ofta om att bo i hus. Lustigt egentligen, jag som är så mörkrädd. Jag vet vilket sorts hus jag skulle vilja ha. Ett med brutet tak och lite snickarglädje. Sekelskifte, öppen spis och lagom lummig trädgård. I vår lokaltidning fanns två sådana hus ute för försäljning nu. Nyfiket tittade jag på priset. Tänkte att sen om några år kanske. Det ena hade ett utgångspris på lite över 6 miljoner. Det andra låg på lite över 7,7....
Jag tror att mina dagdrömmar kommer att få fortsätta vara drömmar. Det är fantasisummor för oss här hemma.
Men drömma ska man ju!
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 8 februari 2011

Same same but different?







Om man lyssnar på dessa två sånger tycker jag man hör en ganska klar likhet. Eller?

måndag 7 februari 2011

Idiot förpackning!

Jag beställde en mjuklift till Ärtans barnvagn för ett tag sen. Idag hämtade jag den på posten. Jag antog att den inte skulle vara så tung, den ska ju gå att enkelt bära på. Döm om min förvåning när mannen på det som förut var posten kom ut med detta paket. Helt gigantiskt!!
Hur tänkte de där? Själva liften låg mitt i och behövde verkligen inte två uppsprättade flyttkartonger.... Vem är logistik ansvarig på företaget? Betalar de för vikt eller skrymmande paket? Helt fruktansvärt idiotiskt. Just nu står jättekartongen i hallen i väntan på att vi ska ta den till återvinningsstationen... Om jag inte behöver ett segel eller liknande innan dess. Puckon.
Published with Blogger-droid v1.6.5

torsdag 3 februari 2011

En ny bekantskap

Jag har på senare månader lärt känna en ny bekantskap. En bra vän med spännande syn på världen, nämligen DN värld som kommer med jämna mellanrum. Jag har inte riktigt förstått med vilken intervall...
Nu senaste numret bjöd på reportage från hotellen i Egypten, fånglägret Guantanamo samt en intervju med Keiko Fujimora som är dotter till Perus förre ledare.
Förutom det finns det krönikor från olika korrespondenter i hela världen. Det är verkligen ett bra magasin. Jag lär mig massa och känner att lite fler saker än barnsängar och förvärkar faktiskt får plats i mitt huvud. Min värld som i och med att jag är mer och mer hemma blir mindre får möjlighet att utökas igen.
Om ni inte haft möjlighet att läsa detta magasin uppmanar jag er att göra det.
Till nästa gång hoppas jag att det kommer ett reportage om varför Katri Linna blev sparkad för det har jag helt missat i min bubbla. Någon som vet? Någon som kan förklara?
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 1 februari 2011

Ändå lite betryggande

Jag hörde en tragisk nyhet på radio i morse. Polisen har skjutit ihjäl en ung man i Eskilstuna i natt. Han hade antagligen dödat sin mamma innan med en kniv. När polisen kom viftade han med kniven och vägrade lägga den i från sig, då sköt de honom. Tyvärr så illa att han dog.
Hela händelsen är tragisk. Jag vet inte men man kan ju misstänka missbruk, mentala problem eller liknande som orsak till detta familjedrama. Oavsett orsaken är det tragiskt. Det jag ändå någonstans finner betryggande är att radion rapporterar om detta. Att det anses vara en tillräckligt stor nyhet att rapportera om. Att vi inte är så pass blase att en person som dör vid ett polisingripande är vardag. Det är fortfarande oerhört ovanligt. Det är betryggande enligt mig.
Published with Blogger-droid v1.6.5

lördag 29 januari 2011

Jag blir lite äcklad

Innan jul samlade Musikhjälpen in tolv miljoner för att motarbeta barnslaveri. En fantastisk summa enligt mig. De gjorde ett svinbra jobb och trots att jag bara bidrog med ett litet önskemål känner jag mig delaktig. Jag gillar Musikhjälpen. Hela konceptet.
Idag när jag sitter och bläddrar i gårdagens DN bostad hittar jag en lägenhetsannons som fångar mitt intresse. En 4,5 på Kungsholmen. Utgångspriset är tolv miljoner... Samma summa som fantastiska Musikhjälpen samlade in på en vecka. Det äcklar mig lite. Hur har man råd att köpa den lägenheten? Hur lever man? Och kanske framförallt, känner de sig delaktiga under insamlingen till Musikhjälpen? Ser man behovet? Jag hoppas verkligen det men min cyniska sida är skeptisk.
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 25 januari 2011

Kvällsnöje

Jag har ett intressant kvällsnöje ikväll. Mina papper för att få ett nytt körkort har kommit. Det är bra med ett idkort där namnet stämmer med personnumret. Speciellt om man ska föda barn tydligen. Det ska stämma när man kommer in. Därför sitter jag nu och övar på att skriva mitt nya efternamn. Det är väldigt annorlunda än mitt gamla. Det nya har en massa konsonanter som ska in. Ett Ö till exempel. Mycket knepigt. Öva öva...


Efter en klok kommentar från T måste jag erkänna att gravidhjärnan och tröttheten tog över. Ö är ju en vokal. Övar på någon annan bokstav istället. Typ T...

Jasså tänka sig...

Många äldre präster, kanske framförallt min handledare, visar ofta på hur deras erfarenhet och rutin slår de nya prästerna med hästlängder. Det kan jag inte annat än att hålla med om. Det är svårt att ha fått rutin om man inte har varit präst så länge. Vi får lov att hålla i manuskript till griftetal och vigseltal eller be innantill ur handbok på begravningar. Det är något som underlättar för oss och kanske till och med är nödvändigt. En del saker sitter som rinnande vatten redan för mig (fridslysningen över kistan på begravningen och välsignelsen) och en del kanske kommer så småningom. Jag har ingen brådska.

Nu har min handledare dock varit på begravning. Där hade de en ung präst som officiant. Visserligen hade hon haft ett kort griftetal och visserligen hade hon tittat i handboken men hon hade förmedlat värme! Så pass... Det kanske inte är helt fel det heller.

Att göra saker på rutin är inte alltid helt hundra.

måndag 24 januari 2011

Maktstrukturer

Jag har för första gången i mitt liv har jag nästan låtit mig knäckas av maktstrukturer som riktats mot mig. En av kollegorna använder sig av osynliggörande. Jag har börjat ifrågasätta min egen kompetens och min egen kunskap. Det är inte riktigt något jag brukar göra. Jag vet ju att jag är bra på det jag gör och att jag är uppskattad men det är nästan som att jag skulle vilja lämna vissa delar av yrket därhän. Tyvärr är det ju dessutom mina favoritdelar, de jag innan visste att jag verkligen är bra på. Barn och ungdom. Det är ju det jag vill arbeta med i framtiden och nu har han fått mig att tro att jag nog egentligen inte är så bra på det.
Och jag har på något sätt låtit honom göra det. Hade jag satt ner foten på en gång hade jag kanske inte tagit så illa vid mig. Nu har jag reflekterat och tjurat lite tillsammans med maken och H vilket hjälpt. Båda två har förklarat för mig att jag faktiskt kan. Att jag inte ska låta honom vinna. Jag förtjänar bättre, både från honom och från mig själv.
Nu när jag insett vad han gör tror jag att jag kan möta det lättare.
Let the battle begin!!!

fredag 21 januari 2011

Vuxen pigg

När jag var yngre var mamma alltid uppe före mig och gick och la sig efter mig. Jag tror inte det förändrades förrän jag var kanske sexton sjutton. Hon verkade inte behöva lika mycket sömn som jag. Dessutom sa hon att vuxna inte behöver lika mycket sömn som barn. Jag såg fram emot det när jag var yngre. Att jag skulle bli pigg jag med.
Jag är i och för sig piggare på sommaren än vintern men jag är inte ens i närheten av min mor. När vi pratar i telefon på kvällarna är jag på väg att sova och hon ska se på tv eller göra något vettigt. Sen går hon upp typ en timme innan jag och det är tidigt!
När ska min vuxen pigghet dyka upp? Var är den? Hallå? Jag efterlyser den!
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 19 januari 2011

Hur funkar det?

Jag har haft ganska många olika jobb genom åren. Jag har varit cafebiträde, servitrislight, garderobiär och det mesta annat man kan göra inom restaurang utan att behöva kunna något. Riktig servitris, sommelier och dylikt lämnar jag åt dem som faktiskt kan. Jag jobbade ett tag på Skansen (ganska länge faktiskt) och Stadsteatern mest för att jag varit så nyfiken på hur det funkar bakom kulisserna.
Jag har även jobbat på ett varuhus för att förstå det. Jag är bra på att sälja kan jag meddela! Det senaste jag gjorde i min nyfikenhet var att bli busschaufför. Nu vet jag hur det är att köra tungt, något jag drömt om sedan jag var liten. Jag vet också varför kisspauserna är viktiga!
Det jag funderar på hur det funkar just nu är tunnelbanechaufförer. Jag misstänker att det är ungefär samma visa som att köra buss men jag skulle gärna vilja veta. Tror ni man kan få praoa som vuxen???
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 18 januari 2011

Pysslighet

Jag brukar inte känna mig särskilt pysslig. Jag fick nog en överdos inför bröllopet när det skulle pysslas inbjudningar, program, bordsplaceringar och en massa annat. Jag tyckte det var kul i ungefär en kvart, sedan tröttnade jag. Däremot imponeras jag av mina kamrater som pysslar. Som Mia, hon gör en massa fina saker som jag önskar att jag kunde göra. Framförallt är jag imponerad bortom mig själv av hennes små virkade djur och den virkade krubba hon gjorde i somras.
Förra våren hade jag som ambition att piffa våra balkonger, det gick så där. Eller jag köpte en massa fina blommor, blomlådor och möbler men sen tog det liksom stopp. Att ta hand om allt det där ligger inte riktigt för mig eller för maken.
Jag fick till och med fröpåsar skickade till mig av en fantastisk vän för att pigga upp mig. De kom aldrig ner i jorden... Jag har insett att jag inte riktigt har det i mig att skapa en prunkande balkong men i vår SKA de ner i jorden.
Nu ska bara exempelvis min mor förstå var mina ambitioner ligger. Hon sa något om att sy mina egna gardiner häromdagen... När ska hon lära sig? Jag har ju lärt mig!

fredag 14 januari 2011

En ny värld

Jag har fått tillbaka min telefon som varit på lagning och hittat en bloggapp. Denna måste självklart testas! Gud så mycket jag kommer blogga på tunnelbanan. Så mycket snabbare tiden kommer gå. Tjoho!
Published with Blogger-droid v1.6.5

torsdag 13 januari 2011

Får man vara så här lycklig?

På den här bloggen har det varit många svåra ord och svåra känslor. Men just nu är det på andra sidan av skalan. Bröllopet har gett vårt förhållande en nytändning. Bara det att få kalla maken för make gör att fjärilarna snurrar runt i magen. Att minnas vår fantastiska dag och minnas hur lyckans tårar nästan gjorde det omöjligt för mig att uttala löftena.
Nu när vi boar här hemma inför Ärtans ankomst flätas vi också mer och mer samman. Jag lever i nuet och känner efter hur glädjen rusar genom min kropp. Det här vill jag minnas jämt och evigt!!!

tisdag 11 januari 2011

Saker faller på plats

Vi har bott i vår lägenhet i lite över ett år. Det mesta hade vi köpt innan vi flyttade in eller så kom det ganska raskt efteråt. Vi bytte soffa, säng och köpte nytt soffbord. I det stora hela har vi varit supernöjda med vår inredning. Men en del saker har fattats. Till exempel en vardagsrumslampa. I höstas hängde vi upp en kräftlampa ovanpå den löjliga lilla glödlampan och sen blev den kvar. Kanske inte det snyggaste som finns men ändå bättre än en naken glödlampa. I helgen var vi på IKEA med mamma och kollade på saker till barnrummet. Dit behövdes det en lampa så vi hamnade på lampavdelningen. Där var maken så trött på IKEA att han sa ja till det mesta. Alltså har vi nu en ny vardagsrumslampa. Medan jag sov häromdagen satte maken dessutom upp den. En vit boll hänger nu ovanför vardagsrumsbordet. Vi plockade även på oss en lampa till hallen. Den har vi inte fått upp ännu men den är i alla fall inköpt!!
Vi har också pratat om att vi behöver en sänggavel så att vi inte förstör tapeten i sovrummet. Båda har vi märkt att tapeten vid våra huvuden tar skada. Funderingarna har gått fram och tillbaka. Vi ville egentligen ha en sådan sänggavel som H och J har. Det är en MDF-skiva som är klädd med tyg och har sänglamporna infällda i själva sänggaveln. Problemet är bara att de har byggt den själva och vi började väl inse att det inte skulle ske i det här hemmet på ett bra tag. Därför slog vi till när vi insåg att man kan köpa Malm-huvudänden separat på IKEA. Att det stod att det var en utgående vara skyndade nog på beslutet.
Ovanför sängen har nu ÄNTLIGEN den affisch som jag fick av min dansanta vän i födelsedagspresent innan vi flyttade in. Jag har om och om igen tänkt att jag ska köpa en ram när vi varit på IKEA men glömt det. I lördags kom jag ihåg!
Det känns nu ännu mer ombonat i sovrummet och vardagsrummet.
Det blir nog ännu bättre det här än vad det var innan.

torsdag 6 januari 2011

Magiskt

Det skulle vara så oerhört svårt för mig att beskriva det senaste året. Det har varit magiskt. I januari förra året förlovade vi oss, kanske inte helt otippat. Jag har sällan känt mig så fin som när jag fick på mig min ny-gamla förlovningsring som jag ärvt av mormor. Några dagar efteråt fick jag stolt visa upp den på årets första, men inte sista, bröllop. Snön gnistrade och det var som i en saga.
Sen försvann våren i stormsteg med fantastiska resor bland annat till Berlin, Bryssel och Rom. Snart var det dags för prästvigningen. Det var onekligen en fantastisk dag. Jag grät av lycka och känsla av stordåd. Att äntligen vara i mål! Eller kanske snarare, att äntligen vara framme vid startlinjen!
Bara några få dagar efter vigningen, på min födelsedag, gjorde vi testet. Se där, ett efterlängtat och önskat plus. Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid och att all stress kring vigningen skulle ha intet gjort det men icke.
Sommaren insåg jag igår att jag sovit bort. Jag var dödstrött eftersom jag börjat på nytt jobb och dödstrött eftersom jag var nygravid. Men jag har en svävande bild av att det var varmt. I alla fall när vi var i Borlänge.
Sen var det två fantastiska bröllop i slutet av sommaren, ett där jag var toastmadame och ett där jag var officiant. Det var fint, fantastiskt och magiskt.
Hösten och jobbet gjorde att tiden flög förbi. Magen växte och snart började jag känna av att någon bökade runt där inne.Visa saker trivs han med, andra inte.
I novembermörkret blev saker och ting mycket ljusare när Knoddas föddes. Han var pytteliten och underbar. Att ha följt honom från fröet i magen gör allting mycket större och hans ankomst så oerhört mycket viktigare på något sätt.
Sen kom julen med allt vad det innebär för en präst. Att få fira julnattsmässan var onekligen en välsignelse. Jag älskad det! Även om jag hade svårt att vara vaken.
Bara veckan efter, på nyårsafton, avslutades året på bästa tänkbara sätt. Sambon gick från att vara sambo till min äkte make! Det var oerhört fantastiskt och magiskt. Hela dagen blev som vi hade önskat. Vi var omtumlade och lyckliga dagen efter och lyckan är som tur är inget som ger med sig. Den är kvar och förgyller vår tillvaro.
Maken frågade mig för ett tag sen vad vi ska göra nu. Vi har ju "gjort allt" året som gick. Fast det är ju nu, snart, som det börjar. Vårt nya liv, vårt liv som föräldrar. Jag tror att nästa år kommer att vara magiskt också. Fast på ett tröttare och helt annat sätt.