tisdag 25 november 2008

Utmärkelse

Jag har fått en jättefin utmärkelse av Emelie. Vet bara inte om jag lyckas med uppdraget som följer med den... Fortsättning följer.

Musik

När jag är ute och kör lyssnar jag mycket på radio och därmed mycket musik. Jag har alltid gillat musik och lyssnar nästan för det mesta, när jag är ute och går, är hemma, ja som sagt nästan hela tiden. Det här gör att jag har många minnen och tankar som jag förknippar med olika sorters musik. Jag har en del minnen som bara ploppar upp när jag hör vissa låtar. Jag tänker bland annat på boken "Alis med is" när jag hör vissa Rod Stewart låtar. Jag tänker även på alla Harry Potter böckerna när jag lyssnar på Lopptroops "Modern day city symphonie". Listan kan göras lång. Hemma hos pojkvännen hittade jag någon slags "Best of"-skiva från sent 90-tal som tydligen hör ihop med hans lumpartid, så även han har konstiga minnen till konstig musik. Jag har även lite Blur som passar ihop min konfirmationstid. Sen finns det vissa sånger som är förknippade med vissa personer eller vissa tillfällen. När jag hör Gyllene tider blir det nästan automatiskt första kärleken. U2 och vissa Cardigan låtar är första riktiga pojkvännen. Exet blir det Ghostbusters och när det tog slut fanns det en låt på radio med texten "That that doesn't kill me will only make me stronger". Tänk så rätt så rätt. Förra hösten har påverkats mycket av Shout out louds och Florence Valentine. Men tänker ni nu, pojkvännen då??? Jaaa, han är ett kapitel för sig. När vi träffades insåg vi ganska snabbt att vi har ganska olika musiksmak, vi är båda lite tveksamma till att den andres musik kan räknas som musik men vi enas omkring Winnerbäck. När vi träffades lyssnade jag också mycket på Governor Andy och den musiken får mig alltid att tänka på honom och tunnelbanan mellan hans boende och mina föräldrars. Sen kan man ju faktiskt säga att all musik som handlar om kärlek och hur mycket man tycker om någon. Nuff said.

fredag 21 november 2008

Kristen förälder eller kristen + förälder

Härom kvällen när jag slösurfade runt lite på mina favvobloggar och forum hittade jag en blogg som heter livet som kristen förälder. Bloggen är länkad till en sida som heter just Kristen förälder. Det här fick mig att fundera. Jag är ju kristen, men ännu inte förälder. Kommer jag att bli kristen förälder eller kristen och förälder? Är det någon skillnad?? Jag brukar tänka människa först sedan kristen även om det i de flesta fall är tätt sammanknutet. Jag tänker också på mina kamrater som har barn. Några av dem är uttalat kristna (ska bli präster likt mig) medan andra inte har en uttalad tro. Jag ser inte någon skillnad mellan dem. De är fantastiska föräldrar allihopa som sätter sina små underverk först. Skulle de göra olika bara för att några av dem räknar sig som kristna? Jag kan se de små praktiska detaljerna som att en förälder som själv inte går i kyrkan kanske inte skulle komma på tanken att be med sitt barn eller gå i söndagsskola. Fast man vet aldrig, min mamma bad med mig när jag var liten.... Pojkvännen och jag har faktiskt pratat lite om det här, fast hittills mest på skoj eftersom det inte funnits behov för allvarligare diskussioner (nej det gör det inte nu heller.) och jag har gett mig på en punkt för att vinna på en annan. Våra eventuella barn kommer tyvärr att uppfostras i den gulsvarta andan och tillhöra det där huliganlaget där borta i väst men det var den kompromissen jag var tvungen att göra för att få föra in lite bra saker som bön och söndagsskola. Frågan är om han och jag kommer att vara olika som föräldrar för att jag är kristen och han inte är det eller för att vi är olika som personer? Jag tror nog faktiskt att det har mer med personlighet att göra än tro just där även om det kan påverka.... Men som sagt människa, eller förälder först, och sen kristen.

onsdag 19 november 2008

Steg

Jag har fått för mig att jag ska använda en stegräknare för att få lite koll på om jag rör på mig tillräckligt i vardagen förutom träningen. Det problem jag nu har upptäckt att den inte mäter alla mina steg, framförallt om jag har kjol på mig. Men trots detta tycker jag nog att resultatet är okej. Man kan alltid röra sig mer.... Detta är ett så kallat I-landsproblem.
Jag har fått hem den senaste "Röda korset"tidningen och där står det om något som jag verkligen inte tycker är ett I-landsproblem, eller kanske är det det???? För att bli av med malaria är det väldigt väldigt enkelt att ge folk impregnerade myggnät så sjunker döden i malaria radikalt. Det känns som ett väldigt enkelt sätt att bli av med en så hemsk sjukdom så jag tycker att det vore ganska enkelt för oss att göra något åt saken. Det finns ganska många enkla små saker man kan göra för att göra världen bättre, ett litet steg i taget. Ett sätt att göra det här som T och jag har pratat om är att köpa lite mer medvetna julklappar. Typ smycken mot trafficking eller saker från UNICEF. Jag har därmed ett tips att ge er alla. Gå in på www.godhandling.se och se om ni inte där kan hitta både en bra organisation att skänka till och en websida som passar att köpa julklappar ifrån. (Jag kan rekomendera bluebox).
Ett litet steg i taget som sagt....

söndag 16 november 2008

Åka bil

Pojkvännen och jag har åkt bil idag. Eller han körde bil och jag åkte. Det upplägget hade absolut ingen könsbunden orsak utan den enkla att rent lagligt var det nog säkrast att han körde. Vi har varit söder över och träffat vänner i det ännu mindre samhället. Jag jobbade först i flera dagar med vårt stora projekt "Releaseparty" som gick av stapeln i lördags och det blev riktigt lyckat. Gårdagens kalas var också väldigt lyckat. God mat, gott vin och väldigt väldigt trevligt sällskap! Hemfärden idag var lite jobbig på så sätt att jag kanske inte var så pigg som jag velat men vi hade chansen att prata ordentligt. Inget jobbigt prat utan mysigt prat som man kanske inte hinner med så mycket annars eftersom "livet" kommer ivägen. När vi pratar påminns jag hela tiden om varför jag är så kär i honom. Det är underbart att byta idéer med honom! Nu är han ute och jobbar och jag ligger framför tv:n med mina popcorn och vårdar mitt huvud som fortfarande värker..... Fast det är nog mest synd om honom.

tisdag 11 november 2008

Reflex

Jag vill bara börja med att uppmana alla de stackare som läser detta att ta på sig reflexer. Det är skitläskigt att komma körande i mörkret och alldeles alldeles för nära inse att det är en människa på vägen eller på busshållplatsen. För allas trevnad så släng på er en reflex, även om man kanske känner sig som en stor nörd när man knallar runt mitt i stan med den.
Jag har också funderat över hur vi reflekterar oss i andra människor. Det är lättare att komma ihåg de elaka kommentarerna än de snälla. En hel arbetsdag kan förstöras för att det på sista turen dyker upp ett pucko när alla andra den kvällen varit snälla och trevliga mot en. Ett tack och ett leende ger så mycket men tyvärr påverkas i alla fall jag mer av de elaka orden som ibland dyker upp. Det känns ibland som om det är en liten liten sten som gräver sig in i min själ och gör ett hål som blir större och större och fylls med misstro och bitterhet gentemot mina medmänniskor. Så vill jag inte vara.....
Min mamma brukar ibland följa med en sväng på bussen eller komma med macka och kaffe när jag är där föräldrarna bor. Så gjorde hon även för någon vecka sedan och när hon steg av inför alla de påstigande sa hon som vanligt några förmanande ord om att jag skulle vara försiktig och ta det lugnt. Helt plötsligt blev det en attityd förändring hos de som stod och väntade på att få gå på. De hälsade glatt och log mot mig, det var som om de insåg att jag var en människa. Någons dotter och en älskad person. Mammas omtanke reflekterades vidare i mina passagerare och mammas bild av vem jag är blev för den resan den rådande.
Jag har tidigare försökt förklara det där med treenigheten för förvirrade tonåringar men har mer och mer insett att den lättaste förklaringen är just den att liksom vi är olika personer (reflektioner) beroende på vem vi är med så är också Gud olika personer, fast samma, i Fadern, Sonen och Anden. Beroende på var vi är och vad vi reflekterar får vi se olika reflektioner och personligheter från Gud.....

onsdag 5 november 2008

Deg

Idag har det degats här hemma, jag har bakat. (Hmmm undrar om jag umgåtts för mycket med pojkvännen och Cliff...) Nu känns det bra att kunna titta på de små förpackningarna med delade limpor färdiga att lägga in i frysen, undrar bara om det finns någon plats???
Bakandet var en del i att ignorera att det inte gått så bra att plugga idag som var önskvärt. Gamla skolan har kommit fram till vem det är som ska handleda min uppsats nu och det vore kanske bra om det skickades iväg något till honom snart. Om det bara fanns lite mer att skicka....
Ytterligare ett led i mitt ignorerande var att jag gick och tränade. Det blev två jätteroliga pass eftersom jag inte hann med yogan som jag hade tänkt. Först dansade jag och sen slogs jag, bra blandning men nu känns benen som stockar. Åt en dagobertsmörgås när jag kom hem eftersom stockigheten även drabbat orken att laga mat. Det enda som återstår av kvällen nu är att glida ner i soffan med datorn på magen och titta på senaste avsnittet av min nya favvoserie "True blood". Jag har blivit helt beroende och sett ungefär tre timmar per kväll men nu är det bara ett avsnitt kvar att se eftersom jag är ikapp sändningarna i USA. Som tur är har jag två avsnitt av "Heroes" att titta på om jag skulle känna mer seriesug. Eller så skulle jag kunna vara en smart tjej och krypa till sängs hyfsat tidigt för att komma upp och plugga det jag borde pluggat idag imorgon i stället.....
Men nu, nu ska jag i alla fall dega!!! (det avgör saken! jag är alldeles för influerad av pojkvännen och Cliff, attans!)

söndag 2 november 2008

Ånger

Pappa sa till mig att man ska aldrig skämmas över det någon annan gör, för man kan aldrig vara ansvarig för någon annan än sig själv. Han fortsatte med att man inte ska skämmas eller ångra något man gjort utan bara göra saker som man kan stå för i efterhand eller i alla fall ta konsekvenserna av sitt agerande. Jag har försökt att leva efter detta men ibland, ibland kommer ångern smygande. Samma sekund som jag har gjort något så tänker jag "Varför gjorde jag det där?". Handlingen lämnar en sur eftersmak i mitt medvetande och jag kan inte hjälpa att älta det lite ett tag. Det är inte alltid stora saker utan små ganska meningslösa saker som etsar sig fast i mitt medvetande. Jag ångrar de gånger jag har sårat folk med min obetänksamhet, mest eftersom det inte varit med mening utan bara att jag inte tänkt hela vägen fram, men de sakerna kan man ju oftast be om ursäkt för. Nej, det är som sagt helt andra saker jag ångrar, onödiga telefonsamtal där en onödig kommentar lämnar min mun. Ingen blir lycklig, inte jag och inte den jag pratat med.....
När jag var singel bestämde jag mig för att leva som det kallas, ett ganska vidlyftigt liv. Jag gjorde mitt bästa för att vara tydlig i mina singnaler och det blev nog nästan löjligt burdust ibland men det är nog i många fall det bästa sättet för att ingen ska bli sårad. Jag gjorde som jag ville och levde som en tonåring innan jag träffade pojkvännen och insåg att det faktiskt var honom jag ville ha! (himla tur att han kände likadant) Fast första kvällen vi träffades var jag fortfarande inne på den burdusa ärligheten och förklarade för honom att det inte var någon idé att han blev kär i mig för det hade han ingenting för! (tur att han inte brydde sig om mitt dravel). Någonstans i det här burdusa låg ändå ett skydd, det var ingen som kunde anklaga mig för att ha fört dem bakom ljuset eller gett dem antydningar som inte stämmer så nu, så här ett år senare kan jag se tillbaka på den tiden och ändå tänka att ja, jag ångrar ingenting.