Det som äter dig

Det finns ett vidrigt program som går på tv just nu där en oerhört smal person och en oerhört tjock person byter mat. Jag har aldrig sett det men jag har sett reklamen. Det känns vidrigt (om någon sett det så meddela gärna mig hur det är) men det sägs en sak som jag ändå tycker är lite klok däri reklamen. Programledaren säger att det inte längre handlar om vad du äter utan vad som äter dig. Så tror jag absolut att det är.
I mina ätstörningar har jag aldrig varit supersjuktsmal. Jag har varit smal. Lite för smal. Men framförallt har det handlat om tankarna. Tankarna som hela tiden snurrar i huvudet. Hur fel jag är. Hur dålig jag är som ger efter för hungern. Hur dålig jag är som inte är smalare. Att jag inte ens klarar av att ha ätstörningar på ett ordentligt sätt. Att jag misslyckas även med det. Varje tugga förvandlas till ångest över att jag tar den och varje bit mat blir svår att njuta av. Kroppen känns som något som är främmande från en själv och som inte hör ihop med det riktiga jag. Någonstans därinne finns jag!
Maten är egentligen inte viktig utan bara ett uttryck för det som finns inuti. Ångesten och smärtan. Allt detta går att kontrollera genom maten. Att säga till mig att jag måste äta hjälper inte för det vet jag ju men om varje tugga och varje måltid är en inre kamp blir det inte lätt.
Nu när jag ändå fått hyfsat rätsida på mig själv kan dessa tankar drabba mig. Att jag äter för mycket, inte rör mig tillräckligt och att jag misslyckas varje gång jag äter godis. Eller så anser jag att jag misslyckas för att jag inte kan njuta av det jag äter. Mat är inte enbart något lustfyllt utan även något komplicerat och de tillfällen då den kan få vara bara lustfylld är tillfällen att ta vara på. De blir fler och fler men jag måste ändå värdesätta dem!