Hoppas

Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan, vad får man då hoppas på? Är det "tillåtet" att hoppas på allt? Får man hoppas på bra betyg på tentan om man samtidigt som man hoppas på att någon annan ska få dåligt betyg? Är det okej att hoppas på att man kommer "hinna före" en del personer med viktiga livsbeslut som familj och barn? Är inte det småsint? Får man hoppas att någon av ens vänner gör slut med sin partner bara för att man tror att det finns någon som är bättre lämpad för vännen där ute? Får man bara hoppas på bra saker eller får man hoppas på dåliga också? Som att man ska bli sjuk vid ett visst tillfälle för att man bara inte orkar jobba eller plugga mer just då. Ibland hoppas jag på att de som är snäsiga mot mig ska få någon som är snäsiga mot dem som hämnd, men är det något man "får" hoppas på?
Jag kanske helt enkelt bara ska nöja mig med att hoppas på bra saker för mig och de runt omkring mig. Säkrast så.

Vad har min granne fått i julklapp?????

Nu sitter jag här så där dagen efter julafton och bara mår bra. Förvånansvärt skönt. Pojkvännen är hos sina föräldrar igen och träffar några släktingar och jag ska snart bege mig till T för vårt vanliga julfirande. Det är tradition sen några år att sitta hemma hos T på juldagen och göra absolut ingenting. Men jag har lite tvätt som håller på att torka innan jag går. Jag har sett sista avsnittet av "True blood" som jag inte haft tid att se innan och lyssnat på min nya CD-skiva. MYS! Gårdagen var väldigt bra och jag lyckades påminna mig själv om att de runt omkring mig är inte ansvariga för min sorg och jag kan heller inte låta den äta upp mig nu. Att sitta och mysa med systerdöttrarna hjälpte också. Att se en 1,5 åring dansa runt i glädje och visa alla sina julklappar om och om igen kan inte annat än göra en på bra humör.
Den stora frågan just nu är alltså, vad fick min granne i julklapp? Det har bankats och sågats sen vi vaknade i morse. Vem sågar så mycket i en hyreslägenhet? Det kan ju inte vara något från IKEA i alla fall. Pojkvännen och jag funderade över om det kunde tänkas vara en platsbyggd loftsäng eller något sådant men vem vet. Det är i alla fall ett ganska irriterande ljud samtidigt som jag blir extremt nyfiken! Jag fick då inga saker som kräver att det varken spikas, borras eller sågas och det är jag glad över!

Julkänsla

I min familj har julen alltid varit en högtid med en massa blandade känslor. Min morfar dog när mamma var 14 dagen innan julafton efter det att hon och han hade bråkat kvällen innan som det så lätt blir så där dagarna innan jul. Hon har alltså mått lite småtaskigt dagarna innan jul och på samma sätt har min mormor inte heller haft någon riktig julkänsla. En av våra jultraditioner när jag var liten var att vi på kvällen den 23 åkte till morfars grav och pratade lite med honom. För mig var det länge ett riktigt tecken på att det snart var julafton. I år har jag lovat mamma att jag ska ta med henne till graven så att vi kan prata lite med morfar och numera även mormor. Styvpappan har sagt att han ska skjutsa oss. För mig blev julen annorlunda när mina föräldrar skilde sig. Jag firade alla jular utom en med mamma för det var där kusinerna och mormor fortfarande fanns och jag som så många andra skilsmässobarn hade dåligt samvete för att jag inte var med pappa. Jag var alltid lite rädd att han skulle vara själv, även om han intygade att det inte var någon fara med honom, han jobbade ju ändå! För åtta år sedan hade jag nog den jobbigaste julen hittills. Pappa hade varit död i ungefär två månader och jag hade varit hemma i ungefär en månad. Såren i mitt inre var stora och blödande och jag klarade inte riktigt av att ta hand om mig själv eller någonting omkring mig. Det året var alla förstående men att känslan håller i sig i många många år är det inte alltid många som tänker på. Flera år har jag bråkat för fullt med mina föräldrar dagen innan julafton eller på själva julafton som ett sätt att släppa ut lite av den sorg och saknad som legat och pyrt i mitt inre. Stackars styvpappan är van vid julpippror som systrarna har medan mamma och jag ibland mer kan jämföras med två tårdränkta zombies när julen väl infinner sig. Imorgon kommer jag att få vakna med pojkvännen och mysa med honom, något som känns så välsignat och underbart. Vi åker sedan till våra respektive familjer och gravar för att sedan mötas upp igen på kvällen. Jag hoppas att jag genom att faktiskt ha insett varför jag blir så sur på julen (sorg) att jag kan ta mig förbi det och fira den som sig bör. Bara vetskapen om att julnattsmässan väntar mig i slutet av dagen bär mig vidare och gör mig starkare. Även om det alltid är någon som fattas.... (Pappa jag älskar dig och saknar dig!)

God jul!

Jul jul strålande jul???

Idag har jag gjort något jag en gång lovade mig själv att inte göra, jag shoppade mina julklappar med alla andra i sista minuten. Så kan det gå när man bara jobbar och egentligen inte har några pengar. Jag hade i alla fall en lista! Ett av de större problemen är att jag häromdagen fick en dålig latte på McDonalds som gav mig magsjuka (tips från coachen, drick inte latte som smakar disktrasa...) och magsjukan gav mig feber. Så japp, jag har alltså rusat runt på stan med feber.... Höjdpunkten på dagen var i alla fall att jag träffade vännen från Södern. Hon flyttade från stan för sex år sedan hävdar hon och jag har lovat sedan dess att jag ska komma och hälsa på, vilket jag inte har gjort. Så nu har jag i alla fall fått fika med henne och hennes pojkvän och hon fått träffa pojkvännen. Dagens lågpunkt inföll lite senare då jag med alla mina kassar stressade längs gatan till kvällens sista affär och en otäck brunn hoppade upp och överraskade mig. Med händerna fulla och huvudet fullt av feber fanns det ingen räddning. Jag föll som en fura rakt fram! Paketen flög åt alla håll och knäna slog hårt mot marken. Nu har jag alltså ett stort argt blåmärke som blöder lite på ena knät och ett väldigt argt sår i handen. Den andra sidan klarade sig bättre.... Jag tycker alltså väldigt synd om mig själv och vill bara krypa upp i soffan, äta popcorn och göra ingenting mer ikväll. Ska bara slå in alla paket först........

Tacksam

Jag känner mig fantastiskt tacksam just nu. Jag har haft tid att vara tacksam och bara det är en sak att vara tacksam över! De senaste tre dagarna har jag inte jobbat och kunnat ta det lite lugnt och känna efter om vem jag är egentligen. I måndags tittade H och jag på "Sex and the city" filmen. Vi åt middag (som H lagade, bara en sån sak), drack te och åt popcorn. Mmmm! Hela kvällen var mmmmm. Ikväll var en annan vän här och vi gjorde ungefär samma sak fast vi såg "Tokyo Godfathers". (Mycket intressant film, mysig fast ändå inte) Under tisdagen satt eller låg jag på T:s soffa och tittade på när julklapparna slogs in. Vi åt lite hämtmat och hann prata mer än vad vi gjort på länge. Jag har inte haft tid eller möjlighet att kunna träffa mina vänner så här mycket på lång lång tid. Mina vänner är en del av den jag är och det är nästan som att jag förlorar en del av mig själv när jag inte får träffa dem. Jag förklarade för en ny förmåga i mitt liv att vara vän med mig är att som att få ett virus, det är inte enkelt att bli av med! Det är heller inte helt lätt när man som jag har bott en annan stad och har några av favoriterna där, de är alldeles för långt borta för min smak. Men men man får vara tacksam för det man har och det är jag. Alltså är jag tacksam.
Tack alla er för att ni är mina vänner!

Vem är jag att döma?

När jag åkte tunnelbana igår kom det in en man i vagnen. Han ställde sig i närheten av mig och började prata. Jag tog ut mina hörlurar en snabbis och hörde att han sa sitt namn och att han var hemlös och ville ha pengar. Huh! Tänkte jag först, icke sa nicke, vi har tak över huvudetgaranti i den här staden! Men sen ändrade jag mig. Var skulle jag behöva befinna mig i mitt liv för att kunna gå in i en tunnelbana och lämna ut mig själv för en massa människor? Berätta för dem hur mitt liv ser ut just nu. Vad skulle det göra med min självkänsla och mitt människovärde? Jag bestämde mig alltså för att ge honom pengar, pojkvännen hade ju just sponsrat min tillvaro. Jag var den enda i min del av vagnen som gav honom pengar och jag tror verkligen inte att jag var den i vagnen som har mest pengar.
Senare när jag och bussen kom in till stan igen såg jag två män ramla av bussen framför mig. De var vääääldigt fulla och ragglade runt bredvid bussarna och jag var lätt bekymrad över att de skulle raggla rakt in i bussen eller ännu värre, framför bussen! Det hela gick bra men när jag körde fram för att få på min passagerare kom de ragglande. Åh nej var min enda reaktion. Jag ville verkligen inte ha på dem men de förklarade att den ena av dem skulle en bit på vägen men inte hade någon biljett. Han hade missat att byta buss tidigare och det var därför de kommit hela vägen in till stan. Jag suckade och lät honom följa med. På vägen pratade han med mig och berättade allt möjligt för mig. Till en början svarade jag bara lite pliktskyldigt men sen började jag faktiskt lyssna och när vi kom fram tog han mig i handen och tackade för att jag lyssnat. Han ragglade hemåt och bad att jag skulle hälsa på honom nästa gång han åker med mig för han kommer inte att komma ihåg mig eftersom han var så full. Han var verkligen riktigt rar trots att jag inte trodde att jag skulle orka ha med honom. Jag vet inte varför han var full eller hur det kom sig att han var där just då, men vem är jag att döma?

Tillit

Litar du inte på mig??? En vän frågade mig det häromdagen och jag skrattade fram ett nej. Nu var situationen inte så allvarlig utan det gällde om jag trodde att han skulle ta emot mig när han "dippade" mig på dansgolvet men det fick mig att tänka.
Vilka litar vi egentligen på? Vågar vi ge vår tillit till de runt omkring oss?
Idag när jag lyssnade på P3 var det en ung man som berättade om varför han bodde i dolt boende. Hans familj kunde av religiösa och kulturella skäl inte acceptera att han är bög. Han sa att det enda sätt han trodde att han hade påverkats av detta var att han hade svårt att lita på folk. Jag tror inte att han är ensam om det. Vi behöver inte ha blivit förskjutna av våra familjer eller slagna av våra medmänniskor för att tappa vår tillit men någonstans går den ofta förlorad. När jag ser pojkvännens guddotter så är hon så full av tillit, hon litar på att vi bara ska göra henne gott. Vi vill henne alla gott och att alla andra ska vilja henne gott men vi kommer även att försöka göra henne mindre tillitsfull. Hon kommer få förmaningar om att man inte ska följa med främmande människor även om de verkar snälla och har godis och valpar.
Jag funderar även över vilka jag litar på. Litar man någonsin helt och fullt på någon? Finns det en möjlighet att vara totalt tillitsfull? Litar jag ens på mig själv?

Välja och dö

Välja och dö, det är de två måstena som finns här i livet. En vän till mig sa det till mig någon gång för längesen och det följer liksom med i livet. Jag kan alltid välja och jag måste dö någon gång, så är det. Jag har hittills alltid valt att livet och allt som följer där med. Jag tar små små beslut dagligen och jag vill att de alla ska peka på livet. Vissa av de beslut jag tar dagligen kommer att påverkar hur mitt fortsatta liv ser ut och hur jag kommer att må medan jag lever det medan andra val inte är lika stora och viktiga. Vissa val kanske verkar små och obetydliga men egentligen är det dem som är de livsviktiga. Jag har vänner som varje dag väljer livet på olika sätt och de som verkligen verkligen kämpar med sina beslut men ändå väljer livet.
Sen finns det de enklare besluten och valen. Jag kan välja att vara trevlig mot mina medmänniskor eller att inte vara det. Jag kan välja att ta åt mig personligt när någon skäller på mig eller så kan jag se det som om det är de som har en dålig dag. Jag kan välja att berätta allt som hände på personalfesten eller så kan jag välja att inte göra det....

Face your fears!

Jag är rädd för lite konstiga saker, zombies som en del av er kanske kommer ihåg men även gräsklippare som man sitter på, snöröjningsmaskiner samt alla varianter av bobcats. Jag kan knalla hem genom en tyst och övergiven stad genom natten och bryr mig inte så mycket men kommer det en gräsklippare, ja då är det kört! Jag vet inte riktigt varför men jag har alltid varit skeptisk gentemot denna typ av maskiner. När jag var liten kunde jag stå i mitt fönster och spana ut på mannen som klippte gräset där utanför, jag vägrade gå ut om han var där. Ondskans maskin! Just nu på jobbet håller de på att bygga om på en av våra terminaler. De gräver och fixar och har sig, det hela är lite diffust. Jag har fått den underliga uppgiften att stå där och glo på dem och hjälpa eventuella chaufförer och passagerar till rätta om de skulle råka gräva på en hållplats. Ett väldigt ostimulerande jobb men lätta pengar. För att skapa dessa hål använder de sig av bobcats och häromdagen började en av dem att backa (!) mot mig till min skräck. Jag var tvungen att gömma mig en liten stund innan jag kom fram igen. Min medarbetare utmanade mig då att röra vid en av maskinerna och någon dag senare vågade jag faktiskt det! I och för sig bara med en fingertopp men ändå! Jag var mycket nöjd. Jag är fortfarande inte helt bekväm med att de och jag arbetar på samma ställen men så är det nu och jag vågade i alla fall möta min rädsla.
Jag vill med detta uppmana er alla att utmana en av era mer irrationella rädslor, som bobcats. Lycka till!


(Jag kan också avslöja att jag är rädd för myror men det går också bättre och bättre.)

Utmärkelse

Jag har fått en jättefin utmärkelse av Emelie. Vet bara inte om jag lyckas med uppdraget som följer med den... Fortsättning följer.

Musik

När jag är ute och kör lyssnar jag mycket på radio och därmed mycket musik. Jag har alltid gillat musik och lyssnar nästan för det mesta, när jag är ute och går, är hemma, ja som sagt nästan hela tiden. Det här gör att jag har många minnen och tankar som jag förknippar med olika sorters musik. Jag har en del minnen som bara ploppar upp när jag hör vissa låtar. Jag tänker bland annat på boken "Alis med is" när jag hör vissa Rod Stewart låtar. Jag tänker även på alla Harry Potter böckerna när jag lyssnar på Lopptroops "Modern day city symphonie". Listan kan göras lång. Hemma hos pojkvännen hittade jag någon slags "Best of"-skiva från sent 90-tal som tydligen hör ihop med hans lumpartid, så även han har konstiga minnen till konstig musik. Jag har även lite Blur som passar ihop min konfirmationstid. Sen finns det vissa sånger som är förknippade med vissa personer eller vissa tillfällen. När jag hör Gyllene tider blir det nästan automatiskt första kärleken. U2 och vissa Cardigan låtar är första riktiga pojkvännen. Exet blir det Ghostbusters och när det tog slut fanns det en låt på radio med texten "That that doesn't kill me will only make me stronger". Tänk så rätt så rätt. Förra hösten har påverkats mycket av Shout out louds och Florence Valentine. Men tänker ni nu, pojkvännen då??? Jaaa, han är ett kapitel för sig. När vi träffades insåg vi ganska snabbt att vi har ganska olika musiksmak, vi är båda lite tveksamma till att den andres musik kan räknas som musik men vi enas omkring Winnerbäck. När vi träffades lyssnade jag också mycket på Governor Andy och den musiken får mig alltid att tänka på honom och tunnelbanan mellan hans boende och mina föräldrars. Sen kan man ju faktiskt säga att all musik som handlar om kärlek och hur mycket man tycker om någon. Nuff said.

Kristen förälder eller kristen + förälder

Härom kvällen när jag slösurfade runt lite på mina favvobloggar och forum hittade jag en blogg som heter livet som kristen förälder. Bloggen är länkad till en sida som heter just Kristen förälder. Det här fick mig att fundera. Jag är ju kristen, men ännu inte förälder. Kommer jag att bli kristen förälder eller kristen och förälder? Är det någon skillnad?? Jag brukar tänka människa först sedan kristen även om det i de flesta fall är tätt sammanknutet. Jag tänker också på mina kamrater som har barn. Några av dem är uttalat kristna (ska bli präster likt mig) medan andra inte har en uttalad tro. Jag ser inte någon skillnad mellan dem. De är fantastiska föräldrar allihopa som sätter sina små underverk först. Skulle de göra olika bara för att några av dem räknar sig som kristna? Jag kan se de små praktiska detaljerna som att en förälder som själv inte går i kyrkan kanske inte skulle komma på tanken att be med sitt barn eller gå i söndagsskola. Fast man vet aldrig, min mamma bad med mig när jag var liten.... Pojkvännen och jag har faktiskt pratat lite om det här, fast hittills mest på skoj eftersom det inte funnits behov för allvarligare diskussioner (nej det gör det inte nu heller.) och jag har gett mig på en punkt för att vinna på en annan. Våra eventuella barn kommer tyvärr att uppfostras i den gulsvarta andan och tillhöra det där huliganlaget där borta i väst men det var den kompromissen jag var tvungen att göra för att få föra in lite bra saker som bön och söndagsskola. Frågan är om han och jag kommer att vara olika som föräldrar för att jag är kristen och han inte är det eller för att vi är olika som personer? Jag tror nog faktiskt att det har mer med personlighet att göra än tro just där även om det kan påverka.... Men som sagt människa, eller förälder först, och sen kristen.

Steg

Jag har fått för mig att jag ska använda en stegräknare för att få lite koll på om jag rör på mig tillräckligt i vardagen förutom träningen. Det problem jag nu har upptäckt att den inte mäter alla mina steg, framförallt om jag har kjol på mig. Men trots detta tycker jag nog att resultatet är okej. Man kan alltid röra sig mer.... Detta är ett så kallat I-landsproblem.
Jag har fått hem den senaste "Röda korset"tidningen och där står det om något som jag verkligen inte tycker är ett I-landsproblem, eller kanske är det det???? För att bli av med malaria är det väldigt väldigt enkelt att ge folk impregnerade myggnät så sjunker döden i malaria radikalt. Det känns som ett väldigt enkelt sätt att bli av med en så hemsk sjukdom så jag tycker att det vore ganska enkelt för oss att göra något åt saken. Det finns ganska många enkla små saker man kan göra för att göra världen bättre, ett litet steg i taget. Ett sätt att göra det här som T och jag har pratat om är att köpa lite mer medvetna julklappar. Typ smycken mot trafficking eller saker från UNICEF. Jag har därmed ett tips att ge er alla. Gå in på www.godhandling.se och se om ni inte där kan hitta både en bra organisation att skänka till och en websida som passar att köpa julklappar ifrån. (Jag kan rekomendera bluebox).
Ett litet steg i taget som sagt....

Åka bil

Pojkvännen och jag har åkt bil idag. Eller han körde bil och jag åkte. Det upplägget hade absolut ingen könsbunden orsak utan den enkla att rent lagligt var det nog säkrast att han körde. Vi har varit söder över och träffat vänner i det ännu mindre samhället. Jag jobbade först i flera dagar med vårt stora projekt "Releaseparty" som gick av stapeln i lördags och det blev riktigt lyckat. Gårdagens kalas var också väldigt lyckat. God mat, gott vin och väldigt väldigt trevligt sällskap! Hemfärden idag var lite jobbig på så sätt att jag kanske inte var så pigg som jag velat men vi hade chansen att prata ordentligt. Inget jobbigt prat utan mysigt prat som man kanske inte hinner med så mycket annars eftersom "livet" kommer ivägen. När vi pratar påminns jag hela tiden om varför jag är så kär i honom. Det är underbart att byta idéer med honom! Nu är han ute och jobbar och jag ligger framför tv:n med mina popcorn och vårdar mitt huvud som fortfarande värker..... Fast det är nog mest synd om honom.

Reflex

Jag vill bara börja med att uppmana alla de stackare som läser detta att ta på sig reflexer. Det är skitläskigt att komma körande i mörkret och alldeles alldeles för nära inse att det är en människa på vägen eller på busshållplatsen. För allas trevnad så släng på er en reflex, även om man kanske känner sig som en stor nörd när man knallar runt mitt i stan med den.
Jag har också funderat över hur vi reflekterar oss i andra människor. Det är lättare att komma ihåg de elaka kommentarerna än de snälla. En hel arbetsdag kan förstöras för att det på sista turen dyker upp ett pucko när alla andra den kvällen varit snälla och trevliga mot en. Ett tack och ett leende ger så mycket men tyvärr påverkas i alla fall jag mer av de elaka orden som ibland dyker upp. Det känns ibland som om det är en liten liten sten som gräver sig in i min själ och gör ett hål som blir större och större och fylls med misstro och bitterhet gentemot mina medmänniskor. Så vill jag inte vara.....
Min mamma brukar ibland följa med en sväng på bussen eller komma med macka och kaffe när jag är där föräldrarna bor. Så gjorde hon även för någon vecka sedan och när hon steg av inför alla de påstigande sa hon som vanligt några förmanande ord om att jag skulle vara försiktig och ta det lugnt. Helt plötsligt blev det en attityd förändring hos de som stod och väntade på att få gå på. De hälsade glatt och log mot mig, det var som om de insåg att jag var en människa. Någons dotter och en älskad person. Mammas omtanke reflekterades vidare i mina passagerare och mammas bild av vem jag är blev för den resan den rådande.
Jag har tidigare försökt förklara det där med treenigheten för förvirrade tonåringar men har mer och mer insett att den lättaste förklaringen är just den att liksom vi är olika personer (reflektioner) beroende på vem vi är med så är också Gud olika personer, fast samma, i Fadern, Sonen och Anden. Beroende på var vi är och vad vi reflekterar får vi se olika reflektioner och personligheter från Gud.....

Deg

Idag har det degats här hemma, jag har bakat. (Hmmm undrar om jag umgåtts för mycket med pojkvännen och Cliff...) Nu känns det bra att kunna titta på de små förpackningarna med delade limpor färdiga att lägga in i frysen, undrar bara om det finns någon plats???
Bakandet var en del i att ignorera att det inte gått så bra att plugga idag som var önskvärt. Gamla skolan har kommit fram till vem det är som ska handleda min uppsats nu och det vore kanske bra om det skickades iväg något till honom snart. Om det bara fanns lite mer att skicka....
Ytterligare ett led i mitt ignorerande var att jag gick och tränade. Det blev två jätteroliga pass eftersom jag inte hann med yogan som jag hade tänkt. Först dansade jag och sen slogs jag, bra blandning men nu känns benen som stockar. Åt en dagobertsmörgås när jag kom hem eftersom stockigheten även drabbat orken att laga mat. Det enda som återstår av kvällen nu är att glida ner i soffan med datorn på magen och titta på senaste avsnittet av min nya favvoserie "True blood". Jag har blivit helt beroende och sett ungefär tre timmar per kväll men nu är det bara ett avsnitt kvar att se eftersom jag är ikapp sändningarna i USA. Som tur är har jag två avsnitt av "Heroes" att titta på om jag skulle känna mer seriesug. Eller så skulle jag kunna vara en smart tjej och krypa till sängs hyfsat tidigt för att komma upp och plugga det jag borde pluggat idag imorgon i stället.....
Men nu, nu ska jag i alla fall dega!!! (det avgör saken! jag är alldeles för influerad av pojkvännen och Cliff, attans!)

Ånger

Pappa sa till mig att man ska aldrig skämmas över det någon annan gör, för man kan aldrig vara ansvarig för någon annan än sig själv. Han fortsatte med att man inte ska skämmas eller ångra något man gjort utan bara göra saker som man kan stå för i efterhand eller i alla fall ta konsekvenserna av sitt agerande. Jag har försökt att leva efter detta men ibland, ibland kommer ångern smygande. Samma sekund som jag har gjort något så tänker jag "Varför gjorde jag det där?". Handlingen lämnar en sur eftersmak i mitt medvetande och jag kan inte hjälpa att älta det lite ett tag. Det är inte alltid stora saker utan små ganska meningslösa saker som etsar sig fast i mitt medvetande. Jag ångrar de gånger jag har sårat folk med min obetänksamhet, mest eftersom det inte varit med mening utan bara att jag inte tänkt hela vägen fram, men de sakerna kan man ju oftast be om ursäkt för. Nej, det är som sagt helt andra saker jag ångrar, onödiga telefonsamtal där en onödig kommentar lämnar min mun. Ingen blir lycklig, inte jag och inte den jag pratat med.....
När jag var singel bestämde jag mig för att leva som det kallas, ett ganska vidlyftigt liv. Jag gjorde mitt bästa för att vara tydlig i mina singnaler och det blev nog nästan löjligt burdust ibland men det är nog i många fall det bästa sättet för att ingen ska bli sårad. Jag gjorde som jag ville och levde som en tonåring innan jag träffade pojkvännen och insåg att det faktiskt var honom jag ville ha! (himla tur att han kände likadant) Fast första kvällen vi träffades var jag fortfarande inne på den burdusa ärligheten och förklarade för honom att det inte var någon idé att han blev kär i mig för det hade han ingenting för! (tur att han inte brydde sig om mitt dravel). Någonstans i det här burdusa låg ändå ett skydd, det var ingen som kunde anklaga mig för att ha fört dem bakom ljuset eller gett dem antydningar som inte stämmer så nu, så här ett år senare kan jag se tillbaka på den tiden och ändå tänka att ja, jag ångrar ingenting.

Den första snön!!!

Igår såg jag den första snön för säsongen. Jag var i den lilla staden i söder och spankulerade omkring innan jobbet när det kalla regnet förvandlades till snöflingor. För mig är det som om hela världen förvandlas när snön kommer. Jag känner för att snurra runt runt med armarna utsträckta och tungan ute för att fånga de fina flingorna på min tunga. Det gjorde jag inte igår så nu väntar jag på att snön ska komma hit till storstan men jag pratade just med Lillebror som satt på tåget mot stan och där han var så snöade det så snart snart kanske... Och om den kommer ska jag ta pojkvännen i handen och snurra runt runt med honom.

Omogna pojkar

Efter ett samtal med en vän idag började jag fundera på det där med romantik. Ofta framställs det som om det är vi kvinnor som har en romantiserad bild av kärlek och vad den innebär. Jag har i mitt liv fått uppleva att pojkvänner har trott att kärlek är något konstant som alltid innebär att man svävar på små rosa moln och att det alltid ska plinga i ögonen och öronen när man ses. Vem är det som har inbillat dem det här??!?!?!? Deras mammor? (Jag har därför tagit det säkra före det osäkra och bett vännen med tre pojkar att genast förklara för dem att det inte funkar så...) Kärleken är inte alltid rolig, den är inte alltid ett rosa moln och den plingar inte alltid. Ibland måste man slåss, kämpa och bita sig fast. Ibland är man inte kär i ett förhållande och så är det bara, då pratar man om det och jobbar på det man bestämmer sig inte bara för att ge upp. Ibland kanske man inte vill kännas av den man valt att leva med men man kämpar ändå för man vet att där inne finns känslorna fortfarande kvar och de kommer tillbaka bara man kämpar....

Ren i naturlig storlek

T jobbar som det heter inom detaljhandeln och där han jobbar har de börjat förbereda för julen. I förberedelserna ingår en ren i naturlig storlek. Denna ren är inte som vilken ren som helst, nej den är självlysande! Till renen finns även ett kid, eller babyren om man så vill. Den är tydligen också självlysande. Man kan införskaffa den stora vuxna renen till det facila priset av 19 000:- och babyrenen kan man få för vrakpriset 5000:-. Jag ställer mig då två frågor; 1. vem lägger så mycket pengar på något som detta? 2. var ska man ha dem?
Jag älskar julpynt och dylika saker och får stora nippran när julpyntet dyker upp i fönstren runt om i stan. Just nu har Indiska fått upp sitt pynt på vägen från gymmet till hemmet och det gör mig faktiskt helt lycklig trots att det är två månader kvar till jul. Jag har även i mitt sovrumsfönster mina stjärnor hängandes som förgyller min tillvaro (och nej detta är inte ett erkännande att de skulle vara julpynt det är bara ett konstaterande att många tror att de är julpynt!). Pappa och jag brukade fnittra i kapp när vi hängde upp vår girlang i trappan när jag var liten. Mamma hatade den trots att den var fint roströd och guldig och väääääldigt amerikansk.
Föräldrarna fick för ett par år sedan en självlysande tomte i present (inte av mig) och jag var nog den enda personen som faktiskt gillade den. Jag tycker det är något speciellt med allt sånt men, jag skulle aldrig lägga ut 24 000:- på två självlysande renar i naturlig storlek.


Hmmm.. Kanske ska släpa med mig pojkvännen till IKEA och attackera deras julavdelning.....

Lövhalka

Jag har drabbats av lövhalka!
I den här stan brukar tågen drabbas av lövhalka på hösten vilket gör att de inte kan köra i vanlig hastighet och man blir konstant sen... Men nu är det inte tågen som drabbar mig med sin lövhalka utan mina skor! Jag halkar fram på gatorna och går som en gammal tant. Jag stapplar och är livrädd för att ramla. Utan att jag minst anar det så drar benet iväg och jag drattar i backen. Finns det dobbar mot lövhalka???!?

"Manuel"

I helgen var pojkvännen och jag ute och åt med goda vänner. Vi var på en restaurang av lite finare standard och vi hade alla klätt oss fina och kände att det skulle bli trevligt och roligt. Vi var tre par och de andra två paren har bebisar så det var två barnvagnar med men det hade restaurangen fått reda på i förväg så det hade vi blivit lovade att det skulle gå bra. Det var inte fullsatt utan ganska glest befolkat (kan det vara krisen??). Först kom en otroligt trevlig kvinna fram och gullade med bebisarna och såg till så att vi alla fick plats men sen kom "Manuel".... Han var som hämtad ur "Pang i Bygget". Vi var tre stycken som ville dela på en flaska rött och två som ville dela på en halvflaska vitt, den sjätte ville ha mineralvatten eftersom hon ammar. Först kom han in med en helflaska vitt och blev ytterst förvirrad över att det skulle vara en halv och att det bara var två som skulle ha den, sen undrade han storögt vem som skulle ha mineralvattnet. Tja, hon med den pyttepyttelilla bebisen kanske..... Efter ett tag undrade jag var rödvinet tagit vägen och frågade lite stillsamt vilket bara möttes av ett stort frågetecken men det dök upp efter en stund i alla fall. I samma ton fortsatte det middagen igenom. När vi frågade saker stirrade han på oss med stora ögon och svarade så att vi var tvugna att tolka svaren gemensamt. Vad ville karln egentligen? Allt kändes lätt farsartat och det var nästan så jag förväntade mig att det skulle dyka upp en kamera någonstans och ropa att vi var med på tv. Maten var i alla fall supergod och det är ju det som är huvudsaken.

Så det kan gå

Nu sitter jag här på jobbet i den gamla hemstaden. Jag sitter i min väns rum, hon är inte kvar längre, hon dog i somras. De första gångerna jag kom in här gjorde det så ont så ont och jag kunde knappt röra sakerna som fanns här inne. Nu är det annorlunda. Genom att sitta just i hennes rum känns det som om jag fortfarande arbetar med henne, att hennes arbete, vårt arbete går vidare. Vi jobbar sida vid sida men ändå inte... Det är betryggande på något sätt. Jag saknar henne i arbete, hennes glada uppmuntran och bara vetskapen om att hon fanns. Jag brukar fundera över hur hon skulle göra i vissa situationer och de svar jag får fungerar för det mesta.
När jag klev av tåget idag blev det så väldigt uppenbart att det här inte är mitt liv längre. Jag är så extremt nöjd med beslutet att flytta hem. Hela jag andas ut och trivs när jag är hemma. Jag går nästan runt och klappar på väggarna i min lägenhet för att förstå att jag verkligen är hemma. Jag är hel igen.

Så var det det där med självförtroende

Pojkvännen och jag satt häromdagen och tittade på Sverige - Portugal matchen. Det finns mycket man kan säga om den och det svenska landslaget men jag håller mig idag till ett enda ämne nämligen självförtroendet. För mig känns det nämligen som om laget spelar som om de inte har något självförtroende. Det är som om de inte tror att de kan vinna och alltså gör de inte det. Varför är det då så här kan man fråga sig.... Jag har funderat och funderat och har i mina funderingar kommit fram till att det handlar om... tamtaratam... kläderna!
När jag har på mig kläder som jag inte gillar känner jag mig obekväm och kan inte prestera så som jag borde. Det finns trots allt en anledning till att det skämtas mycket om att kvinnor frågar sina respektive om de ser tjocka ut i sina kläder. Jag mår som bäst när jag är snyggt klädd och känner mig rätt anpassad för det jag ska göra, om det så är att gå till skolan eller fika med vänner. Det är lika jobbigt att vara överklädd som underklädd (?). Jag tycker egentligen inte om att röra mig i bussförar kläder på stan om jag inte är direkt på väg till jobbet men ibland måste jag eftersom jag vill ha ett liv förutom att jobba. Det är nästan bäst att ha på sig kläderna med företagsnamnet för då förstår folk att det inte är mina kläder och att jag inte valt själv att inhandla dem. Jag förklarade det för pojkvännen häromdagen att det kändes som om det skulle dyka upp en arg piffig kvinna med ett tvteam och hojta att hon ska rädda mig från min egen dåliga stil när jag går runt i de kläderna.
Kläder är alltså väldigt viktiga för välbefinnandet och det tror jag att alla mer eller mindre tycker. Även vännen som påstår sig vara helt ointresserad av kläder har nu stora funderingar över hur hennes framtida kaftan och prästblusar (skjortor?) ska se ut. Allt för att hon ska kunna känna sig bekväm i sitt framtida yrkesliv.
Alltså har jag ett tips till Lagerbäck och laget; byt uniform, hitta kläder som ni trivs i och tro på att ni kan vinna!!!

Ps: Jag tror faktiskt det gäller oss alla....

En väldigt underlig måndag

Måndagen började föga bra när jag insåg utanför min port att jag hade glömt nycklarna på jobbet. Bara det kan vara jobbigt i sig men när klockan är halv tre på natten och man suttit på jobbet och väntat på nattbussen i 45 minuter efter det att man slutat för att komma hem så känns det överjävligt för att vara helt ärlig. Jag gjorde det enda rätta, ringde och väckte föräldrarna, tog en taxi dit och sov mina 5,5 timmar där i stället.
På morgonen tog jag deras nyckel hem till mig och skyndade mig till stan för att byta kläder och sätta på mig ansiktet som mormor brukade säga. Jag gav mig av för att träffa T och A som var hemma på besök. Vi gick och tog en ståndsmässig frukost på ett av de mer anrika caféerna i stan och hade väldigt trevligt... tills.... Det kom in en kille i sjuttonårsåldern ungefär på caféet med en macka och en mörk choklad med vispgrädde. Han var klädd i kostym och pratade ganska högljött i sin mobil. När han rörde sin kavaj stannade A upp sin berättelse och sa "Han har en kniv". Vi försökte att inte titta men det gick bara inte. Efter ett visst fnitter och funderingar återgick vi till vårt pratande och hade väldigt trevligt... tills... Ovannämnda kille tog fram en pistol från innanför kavajen. Han höll upp den, pillade lite på den och la den på sitt bord. Därpå tog han fram kniven och började skruva i pistolen med kniven. Här var måttet rågat för oss och vi plockade ihop våra saker ganska raskt och begav oss därifrån. T sa till personalen som försvann raskt åt det håll där vi hade suttit.
Jag har då aldrig varit med om något liknande tidigare och jag hoppas att jag aldrig gör det igen. Det hela kändes extremt olustigt framförallt med det som hände i Finland nyligen. Jag har inte hört vad som hände efter det att vi gick men förhoppningsvis hände ingenting.... Nu hoppas jag bara att min underliga måndag snart är slut och att den håller sig ounderlig tills dess!

Vardagsbekymmer

Det finns vissa små saker i min vardag som verkligen stör mig. Ett av de stora "problemen" just nu är att det är lite knas med varmvattnet här hemma för tillfället. Man måste sätta igång vattnet en bra stund innan man vill hoppa in i duschen för att sprutta i gång värmen. Det var systers kompis som bor i samma hus som tipsade om detta. Pojkvännen och jag har duschat toksnabbt ett tag nu i stället. Jag gillar verkligen varmvatten när jag ska tvätta håret! Ett annat litet miniproblem är om affären inte har just den laktosfria mjölk som jag gillar. Laktosfrimjölk är överhuvudtaget en anledning till vardagsbekymmer med jämna mellanrum. Som när jag inte kan fika på de ställen jag vill för att de inte har mjölk jag kan dricka utan att få ont i magen. Att jag inte alla gånger passerar ett bra alternativ för att fixa mitt kaffe på väg till jobbet kan också störa mig. Jag vill gärna att min termos ska vara välfylld och rädda mig när det känns helt omöjligt att fortsätta. Termosen i sig orsakar också lite problem då den ibland får för sig att läcka... Det är INTE kul att få kaffe i hela ryggsäcken. Saker och ting blir så äckliga när de får kaffe över sig. Att det av någon underlig anledning luktar lite skumt i toppen av termosen är inte heller helt bra. Det hela började när jag på vännernas inrådan skruvade isär toppen för att skölja ur den ordentligt och nu.. ptja den luktar lite skumt. Som sagt, väldigt vardagliga små "icke"bekymmer som jag funderar över under mina dagar.

Starka tjejer

Igår spenderade jag min dag med tre starka tjejer. Jag började med att äta lunch med pojkvännens guddotter med mamma. Lilltjoppan charmade alla som dök upp i närheten av henne. Gubbarna som satt vid samma bord som oss och åt smälte när hon blinkade till dem med sina stora blåa ögon. För henne verkar världen te sig som ett stort äventyr även om det är tryggt att mamma finns i närheten. Hon var en glad liten skrutt största delen av förmiddagen trots att hon blev lite trött efter ett tag. Jag gick och vaggade med henne och sjöng bland annat "Trollmor" för henne. Hennes mamma blev väldigt förvånad att jag fick sjunga den eftersom det varit en icke-sång ett tag nu. Kanske var det att hon blev så paff att det var jag som sjöng den att hon stod ut med att höra den....
Efter det gick jag och grupparbetade lite med min kamrat från skolan. Det blev ungefär tio minuters grupparbete och ungefär tre och en halv timme livet. Tiden flög iväg och det var närmast en chock när vi insåg vad klockan var.
Alla dessa tre tjejer är kompetenta och starka tjejer men nu kan jag ändå inte sluta tänka på ett skämt pojkvännen hade hört på Norra brunn som Özz Nujen hade dragit. Han sa att i Kurdistan var kvinnor bara värda hälften av vad männen är medan att tjejer här i Sverige är värda hela 80% av vad en man är.

Vuxen?!?!?!

Vad innebär det egentligen att vara vuxen? När blir man vuxen och vad är det som gör att man blir vuxen? Inte är det ålder i alla fall... Jag är numera 26 år och lever i min ensamhet i min lägenhet och studerar fortfarande. Jag har ju i och för sig världens finaste pojkvän och är nöjd med min tillvaro men jag känner mig inte särskilt vuxen. Myrans förestående ankomst har fått mig att fundera på det här. Vissa månader måste jag fortfarande låna pengar av föräldrarna eller pojkvännen och jag kan spendera mina sista pengar på en latte eller en öl i stället för att pensionsspara. Jag har studielån och får inget kreditkort eftersom jag inte är kreditvärdig hos banken. Mitt konto skrattar man mer åt... Jag har i och för sig körkort med flera bokstäver på och egen lägenhet och väääääldigt många högskolepoäng. Men vad är det som gör att man blir vuxen? Myrans föräldrar har inte någon egen lägenhet just nu och jag misstänker att pensionssparandet kanske inte är så överdrivet aktivt (fast det vet jag inte!). Kusinen som har två barn innan hon hade pluggat klart och hennes sambo som precis börjat plugga under föräldraledigheten hyllas på något sätt av mamma samtidigt som jag inte är helt säker på att hon skulle motta ett bebisbesked från oss med helt lycklig inställning. Att en annan släkting köpt hus, hund och snart ska ha bebis är också bra "trots" att vi är jämn gamla..... Är det så att man blir vuxen när man blir förälder och hur är det då med dem som aldrig blir föräldrar? Eller blir man vuxen när man har fast jobb? Är då de som börjar jobba direkt efter gymnasiet mer vuxna än jag? Och de som har projekanställningar då????
Jag känner mig inte särskilt vuxen och den enda gång det stör mig är när jag tänker på att mamma gifte sig när hon var 26 och fick mig när hon var 28.....

Jag gillar...

*min pojkvän
*min familj
*mina vänner
*godis
*popcorn
*avocado
*vin
*kyrkan
*böcker
*massa andra saker!


Jag tycker alltså att jag för det mesta borde vara nöjd och glad men ibland är det de små sakerna som dyker upp som jag inte gillar. Typ bussar som piper.... Piper av ingen anledning alls i flera timmar och irriterar mig till bitar. Just nu piper det av någon underlig anledning i huvudet.....

Diplomat

Jag är numera diplomat eller diplomerad som det egentligen heter. Jag blev för ett tag sedan inbjuden till diplomeringscermoni på Södertörns högskola där jag började min högskolekarriär för si så där sju år sedan. Jag tog examen därifrån för ett par år sedan och nu hade de kommit på att det vore trevligt att diplomera oss som gjort det. Vi var ungefär 5o stycken diplomander där från alla olika årgångar som börjat på programmet. Min årgång var den största (måste bara påpeka att pojkvännen precis läste över min axel och tyckte att jag hade för många sedan i inlägget, något jag här med ber om ursäkt för...) men det var ändå inte någon där som jag kände. Det hela kändes faktiskt ganska löjligt för att vara ärlig men ändå. Den största anledningen till att jag gick var för att som H och jag diskuterat ganska många gånger så har det känts som om folk (läs framförallt familjen och pojkvänner) inte har förstått vad jag gjorde där och att det periodvis var ganska jobbigt och slitigt. Det här såg jag som en chans att visa i alla fall för mamma som var med att andra värdesätter vad jag gjort. För att fira (eller ptja det var bestämt sen innan) gick pojkvännen och jag med pojkvännens vän (kanske lite min också numera) på Norra brunn och skrattade. Det var en bra avslutning på en annars ganska meningslös diplomering. Men nu har jag i alla fall ett diplom att hänga upp på väggen i ett eventuellt framtida arbetsrum! Kan vara bra att komma ihåg sen när prästvigningen blir av.

Farorna med träning!

Jag gillar att träna. Jag anser nog, kanske ganska tragiskt, att det är en av mina hobbies.... Just nu tränar jag "bara" för att det är roligt och för att må bra. Jag har inga direkta mål eller fantasier om vad jag ska uppnå med min träning. Jag har insett att beach 2008 gick mig raskt förbi och beach 2009 vet jag inte om jag vågar satsa på, jag ska bara motarbeta busschaufförsmage!
Men det finns flera olika faror med att träna. Man blir svettig, rödmosig och flåsar ganska oattraktivt medan man håller på. Men igår lyckades jag med en av de andra farorna med träning. Jag studsade runt på den aerobicsklass jag var på och försökte verkligen att göra mitt bästa eftersom vi bara var tre personer på passet och jag tyckte lite synd om hon som ledde passet. I allt studsande (ja, man studsar i regel när man kör aerobics) så lyckades jag studsa fel. Hela foten veck sig åt fel håll och det gjorde apont. Men jag är ju en ganska tuff tjej så jag fortsatte en stund i alla fall. I en liten vattenpaus höll jag dock på att kräkas för att det gjorde ont så då insåg jag att det var dags att lägga av. Mycket bedrövad haltade jag hem, la foten i högläge och tröståt godis. Nu efter en natt med högläge har den typ återgått till normal storlek och gör bara lite ont. Jag känner mig lite ömklig i alla fall och funderar på hur länge man får tröstäta godis....

Det man inte har i huvudet...

.. får man ha, ja var då någonstans?!?!?!?!
Jag drabbas med jämna mellanrum av totala hjärnsläpp och kommer inte ihåg någonting av det jag har lovat eller det jag har tänkt att jag ska göra. Att svara på ett mail eller ett sms kan ta löjligt lång tid och tyvärr är det ofta så att andra drabbas av min glömska. Jag känner mig rätt så korkad varje gång det händer. Trots mina ganska idoga försök att hålla allt i huvudet och i kalenderar fallerar det gång på gång. Tyvärr är det ju så att det inte alltid hjälper att ha det i benen som ordspråket lyder utan jag måste ha det någonannanstans. Frågan är bara var när det inte hjälper med kalendrar, post-it lappar eller kom ihåg signaler på mobilen..... Alla kreativa och bra tips mottages tacksamt!!!!

Får man göra så?!??!?!

Just nu lider jag av en viss panik sedan min mail valt att radera all tidigare korrespondens.... Alla mail jag fått och alla mail jag skickat är borta. Detta är väldigt olyckligt med tanke på att jag inför morgondagens lektion ska ha läst två personers pm och kommentera på dem. Jag har dessutom förlorat alla mail som handlar om jobbet. Jag har nu mailat till de som har hand om mailen och klagat eftersom det hela beror på att de har designat om och gjort något med själva sidan under helgen. Men man kan ju tycka att om de planerar att radera allt man tidigare har skrivit kan det vara bra att vara VÄLDIGT tydliga med det. Jag hoppas på att de kan hitta mina saker i cyberrymden och lösa problemet pronto!
Men detta samt att min telefon har varit konstant trasig under våren har fått mig att inse hur mycket viktiga saker jag har i diverse tekniska prylar som jag faktiskt inte har stenkontroll över själv. Jag lämnar inte bara över mitt liv i Guds händer utan även i någon slags cybervärldshänder. Spooky....

Barnkalas!

Jag har varit på en massa kalas i helgen, det är trevligt. Igår var det Myrans pappas kalas. Det var väldigt trevligt och fantastiskt bra mat! Vi hade väldigt kul och pojkvännen fick chansen att träffa vissa av vännerna lite mer än vad han gjort tidigare. Jag undersökte även om det faktiskt är så att man blir mindre bakis om man dricker genomskinlig sprit. Undersökningen gick bra och resultatet var över förväntan! Jag mådde riktigt bra i morse, jag var till och med piggare än pojkvännen när klockan ringde.
Idag var det dags för en annan slags kalas. Stora systerdottern fyllde sex år och firades av familjen. Av oss fick hon "Stora varför boken" och lite kläder. Kläder var det genomgående temat för presenterna. Hon har ju börjat på sexårs nu och då är det väääääldigt viktigt att man har rätt saker, annars kan man tydligen bli retad. Man får inte ha strumpor med mönster på för det är löjligt, man kan inte vara för flickig eller ha för pojkaktiga saker heller. Jag tycker att det är ganska tragiskt att hon ska behöva börja tänka på sånt redan nu. Hon har även tittat på min syster och förklarat för henne att mamma inte förstår någonting och att pojkar i 14-års åldern med häng på byxorna är coola. Ska hon verkligen tycka det?!??!? Eller veta det?!??!?! Jag är skeptisk......

Längtan

Lustigt, jag har sällan längtat efter att plugga så mycket! Idag hade jag "ledig dag" från jobbet vilket innebär att jag ska ägna mig åt det som egentligen är min huvudsyssla, nämligen skolan. Sagt och gjort. Jag såg verkligen fram emot det också. Men.... När man har ledig dag måste man även göra andra saker. Alltså tvättade jag, bakade jag och lagade mat så att jag har nu de närmaste dagarna när jag faktiskt jobbar. Jag hann med att plugga en hel del i alla fall. Jag började skriva på mitt PM om Luther och "En kristen människas frihet" och det var verkligen roligt. Det var längesen jag hade en sådan lust att plugga. Jag längtar efter en dag när jag inte har NÅGOT annat att göra. Begrava mig i böckerna och bara insupa kunskap. Käre värld vad jag är nördig!!! Tur att jag redan visste om det....


PS. Cliff Hanger; inget trasigt ännu i år! revansch!!!

Rak i ryggen

Jag övar just nu på att sträcka på mig. Jag vill inte bli puckelrygg, jag petar även pojkvännen mellan skulderbladen för att han ska sträcka på hela den långa kroppen. In med magen, fram med höfterna och bak med axlarna. Se till att du inte får gamnacke också!
Jag övar mig även på att rent själsligt sträcka på ryggen. Jag har kommit fram till under de kvällar och nätter jag har jobbat nu att jag nog aldrig kommer att vänja mig vid att bli kallad fitta och hora. En del verkar tydligen tycka att det är okej att kalla en vad som helst. Igår funkade inte "plingknappen" där bak i en av mina bussar varpå jag inte märkte att folk skulle gå av. Det var inget problem för de flesta men i slutet av kvällen var det några grabbar som tyckte att det var skäl nog att kalla mig för en det ena och en det andra.... När de väl gått av var det några andra småungar som bestämde sig för att moona mig. Jag förstår för det första inte varför de känner behovet av det och jag förstår inte heller hur de kan anse sig ha rätten till det! Jag vet att jag inte borde ta åt mig men det känns som att varje gång det händer måste jag hävda mig och upprätta mig för att fortsätta kunna gå rak i ryggen.

Konsert!

Ikväll ska jag på konsert i Örebro. Riktig amerikansk gospel ska jag på. Jag misstänker att det kommer att bli ganska mycket "Halleluja" och "Praise the Lord" så jag ska öva mig på min fromhet. Jag gillar verkligen Kirk Franklin (som ska uppträda) men jag har ju lite svårt för fromheten men som sagt det är bra att öva. Jag tror att det kan bli en väldigt speciell känsla i alla fall att vara i en stor konsertbyggnad med (antagligen) en massa andra kristna som likt mig kan Kirks texter och sjunger med. Jag har hört vissa av hans liveinspelningar och de ger mig rysningar, på ett bra sätt inte zombierysningar. Jag ser alltså fram emot konserten och försöker peppa mig själv bäst det går för jag har egentligen verkligen ingen lust att ge mig ut i det väldigt äckliga vädret som spridit sig över min vackra stad. Det är ju tokkallt och jag ska faktiskt leta reda på mina vantar.

Halleluja!

Skolstart

Snart, om ungefär en timme, börjar jag skolan för terminen. Jag hade nästan glömt bort det men nu är det alltså dags. Som vanligt i god tid, hmm, gav jag mig ut idag på kurslitteratur jakt. Jag har lyckats låna tre böcker, tagit upp fyra från magasin, fjärrlånat två och plockat upp två hos Kungliga biblioteket. Det tog bara hela förmiddagen.... Jag har även införskaffat mig ett nytt fint block med djungelmotiv för att liva upp Lutherkursen. Den ska ju bli intressant men jag tror inte att den är så party. Lite nervös är jag för att träffa nya klassen för de jag känner på skolan sedan tidigare läste kursen förra hösten. Men det blir nog bra, jag är ju inte känd för att vara en blyg viol direkt....

Zombies

Jag har en ganska morbid fascination av zombies och idag när jag var ledig så styrde syster och jag kosan mot videobutiken. Planen var inte att hyra en zombiefilm men så blev det. Vi gick från romcom till anime och slutade på zombiefilm. Vi hyrde "REC", en spansk film så det var ju bra, då kunde jag mellan panikskräcken öva mig på spanskan. Filmen vat faktiskt riktigt bra men jag blir ju mest irriterad på dem för VET de inte att man ska antingen hugga huvudet av zombies eller skjuta dem i huvudet?!??!?! Allt sitter i huvudet! Dessutom är det viktigt att spärra in de som blivit bitna så snabbt som möjligt så att de inte sprider smittan vidare för det är så man smittas, genom att bli biten. Det var verkligen en enorm tur att jag innan träffen med syster spenderat en stund på Akademibokhandeln och där köpt mig ett exemplar av "The Zombie survuval guide. Complete protection from the living dead". Den ska nu lusläsas så att Lillebror (som också är stolt ägare av ett exemplar av boken) och jag kan försvara er alla när Zombiesarna attackerar. Glöm inte att allt sitter i huvudet! (Kanske även om hos mig....)

Ekorrhjul

Jag har gått från att vara hyfsat arbetslös och rätt desperat till trippelarbetande. Jag är busschaffis, ungdomsledare och numera hotellpersonal. Jajomen. Samtidigt är det ju liksom tänkt att jag ska kunna plugga också. Vi får se hur det går men jag tar en dag i taget och jag får väl göra mig av med hotelljobbet om det skulle vara så. Idag har jag varit hyfsat effektiv och hunnit rensa avloppet i badrummet innan jobbet (och jag har ju inte bott här så himla länge så jag misstänker att allt äckel jag drog upp inte kom från mig...), jobbat, umgåtts med pojkvännen, handlat lite födelsedagspresenter och tränat. Det var väldigt väldigt skönt att avsluta med träningen och nu är jag lagom degig i kroppen. Mamma gav mig köttbullar att ta med hem igår när jag var där så det satt bra efter träningen. Hemmalagade köttbullar som jag fnös åt när jag var liten för att de inte smakade som köpta men som jag verkligen verkligen njuter av.
Nu ska jag sjunka långt långt ner i soffan och göra så lite som möjligt tills det är dags att kräla ner i sängen.....och vänta på att pojkvännen kommer nedkrypande vid sextiden i morgon bitti. Mmmmm...

Halv två en måndagnatt

När jag cyklade hem från jobbet i natt iaktog jag staden. Det var lite lustigt. Den första milen träffade jag inte många människor. Gatorna låg underligt övergivna och det enda som hördes var surret från mitt cykellyse. Jag trampade på i gott mod och njöt av att det faktiskt inte var så kallt i natt. Det hela ändrades dock när jag kom till området kring centralen. Där mötte jag mer människor än vad jag gjort på hela vägen. Där var det som om ingen visste att det var mitt i natten mellan måndag och tisdag utan folk flöt runt så som de gör. Den stora skillnaden var att det var betydligt fler långa bussar än vad det brukar vara eftersom nattbussarna norr och väster över går därifrån. När jag cyklade vidare lugnade gatorna ner sig igen. Det blev mer såsom jag trodde att natten skulle vara. Jag cyklade förbi urmakeriet och såg att där inne satt urmakaren och pillade med en klocka mitt i natten. Han såg helt uppslukad ut av sitt arbete. Lite längre upp mötte jag en pappa med en barnvagn med ett skrikande barn i. Han gick med bestämda och lätt stressade steg framåt och jag misstänker att det var ett försök att kanske lugna ner ett kolikbarn med magvärk. Jag parkerade min cykel och tog mig upp i hemmet och såg ut över staden som på sina ställen är alldeles tom och öde på nätterna medan det på andra ställen är som om det vore vilken dag eller natt som helst...

Utsikten från ett fönster

När jag åkte tåg neråt här i lördags blev jag lite förvånad. Jag såg saker som jag aldrig sett förut och jag har ändå åkt den sträckan ganska många gånger. Jag satt och tittade ut genom fönstret och njöt. När jag sa hej då till pojkvännen på stationen kändes det inte så jobbigt och att lämna Sthlm var inte så jobbigt. Jag tänkte på tåget på alla de gånger jag suttit på tåget med tårarna bränande bakom ögonlocken och en klump av ångest i magen. Jag har knappt sett ut genom fönstret utan bara försökt att tänka på annat när jag åkt. Första gången jag åkte ner när jag flyttade ner var klumpen i magen så stor att jag mådde illa. Jag pratade med mamma i telefon och försökte andas. När jag kom fram stod jag förvirrad på stationen i en halvtimme och väntade på bussen. Väl hemma var det stökigt och i kylen stod en mjölk som gått ut en månad tidigare. På något sätt blev det första intrycket kanske inte det bästa. Efter det har jag haft många olika slags resor dit ner och upp igen. Alla har inte satt sina spår utan mer bara funnits där men en del ligger kvar som delar av större minnen.

Läger

Idag, snart, åker jag på läger. Jag gillar läger, jag gillar stämningen som blir och chansen man får att prata med alla ungdomarna lite extra mycket. Jag ska hålla i lite lekar ikväll och sedan aftonbönen. Jag hade massa pedagogiska och bra lekar på lut när jag insåg att jag behövde en rolig lek också, man kan inte bara vara teambuildande. Då kom pojkvännen till räddning. Han förklarade en lek som de brukar leka med ballongeriet. Den handlar just om ballonger men att man stampar sönder dem. Den lät perfekt! Den har jag nu bestämt att vi ska börja med. Sen får vi ha mina superpedagogiska lekar.
Det känns bra med läger innan "riktiga" jobbet börjar på måndag. Garaget har äntligen fattat att de behöver folk och från och med måndag är jag en del av Stockholms lokaltrafik. Har fått ett nytt accesskort som är det nya i stället för de gamla månadskorten för att ta mig runt med men jag betvivlar att jag kommer att komma någonstans på måndag för jag tror inte riktigt på att systemet kommer att fungera men jag kan ju bara hoppas på att bli motbevisad.
Det bästa jag hört på länge kom från flickvännen som berättade vad en av trion sagt när hon frågade om man fick väcka mig tidigt på morgonen när jag sover där. Han hade svarat "Nej det får man inte men jag ville ju gosa med henne och hon sov ju bara...." Kan man bli arg på det?!?!?!??!! NÄ!

Om det ändå vore så lätt.

Jag har ju som tidigare nämnt en förkärlek för löjliga program där en arg kvinna "hjälper" folk att gå ner i vikt. Vad det får mig att tänka är att vi nog inte är många som vet hur vi ska äta. I min familj är det verkligen så, vi har alla lätt förvirrade förhållanden till mat. Jag fick lära mig när jag var liten att man inte behöver äta två lagade mål mat om dagen om man inte har gjort något speciellt. Vi åt ofta fil till lunch och jag misstänker nu att vi inte hade råd med annat. Det har jag alltid burit med mig och tycker inte att jag behöver äta om jag inte tränat. Andra i familjen kan inte sluta äta om det står framme. Finns det ostbågar eller popcorn ska de ätas så snabbt som möjligt så att de tar slut. Mitt förvirrade förhållande till mat har ju lett till en del elände och diverse besök hos dietister och terapeuter men just nu funkar det faktiskt helt okej. Men vissa saker känns faktiskt som en vinst, som idag när jag ändå varit på spinning, så kom jag på att mackor med ägg och en jordgubb/äpplesmothie faktiskt skulle sitta bra för att inte blodsockret ska sjunka alltför lågt. Jag jämför fortfarande allt jag äter med andra och tycker för det mesta att jag äter för mycket. Jag önskar ibland att jag kunde sluta äta igen men när jag ser bilder på hur jag såg ut då så blir jag sporrad att ändå fortsätta att äta mina mackor och dricka min mjölk. En av mina goda vänner a.k.a flickvännen har varit ett enormt stöd i det här och påpekar ibland hur mycket det är tänkt att jag ska äta men så mycket kommer jag nog aldrig att få i mig. När dietisten i våras visade mig hur mycket man ska äta om man liksom inte gör så mycket alls blev jag helt förskräckt och ringde "flickvännen" som bara skrattade åt mig. Hon sa att hon bara hade väntat på att jag skulle bli så förskräckt och förvånad. Så det finns de som jag som på olika sätt förvägrar sig mat och sen finns det dem som aldrig kan sluta äta. Någonstans har allas våra förhållanden till mat blivit kungligt förstörda. Jag vet inte om man kan säga att det är någons fel eller vem eller vilka som ska göra något åt saken. Men jag undrar om det kanske inte vore dags att man på hemkunskapen ägnar mer tid åt näringslära om hur mycket och vad man faktiskt behöver (typ vilket fett man ska äta så att man inte behöver känna det som en vinst varje gång man vågar bre smör på smörgåsen) i stället för att lära sig att baka bullar och göra pannkakor...

Pinsamt

Igår var jag på derby, Bajen-AIK eller kanske snarare AIK-Bajen eftersom AIK var hemmalag. Jag hade fått en biljett av en kompis till T och hon håller tyvärr på fel lag, nämligen AIK. Vi hade platser riktigt riktigt nära Norra stå så jag fick se AIK-klacken in action som man säger. Matchen var ok och hade på sina ställen ett riktigt snyggt spel. Jag blev lite förvånad av dem runt omkring mig som skrek okvädes ord till sina egna och Bajensspelare. De skrek sådana saker som jag verkligen hade hoppats att man skulle slippa höra. De skrek saker om personernas härkomst och pekade finger åt både AIKspelare och Bajenspelare. Hmm.... Jag som inte ens tycker att det är ok att bua när motståndarlaget kommer ut på planen. Det riktigt pinsamma hände dock när Bajen hade gjort mål, någon ur Bajenklacken kastade ut fyrverkerier på plan mot AIK:s målvakt. Sen en stund senare kom det ett till fyrverkeri. Matchen blåstes av och spelarna gick ut. Det uppstod ett visst tumult på Bajenläktaren och ytterligare ett fyrverkeri kom farande. Pinsamt! Matchen återupptogs efter kanske en kvart och Bajen reducerade till 2-2 och det blev också slutresultatet men för ovanlighetens skull kunde jag hålla med klacken på Norra stå när de skanderade "Ni är pinsamma Bajen". De som gör sånt där är inte riktiga idrottsintresserade personer och ja de är verkligen pinsamma....

ja just det

Nu är jag hemma igen efter en ganska hektisk helg eller kanske dagar i södern. Jag har hunnit hälsa på två olika vänner och deras underbara familjer. Det är underbart att känna sig så omhändertagen och välkommen. De är underbara. Sen gör det inget att det känns som att jag har en liten egen fanclub hemma hos den ena av vännerna. En liten trio som pillar mig i håret, vill sitta i mitt knä och väcker mig halv åtta en lördag morgon. Det är mysigt! Jag har insett hur kul jag kommer att kunna ha när de blir större eftersom jag då kan retas med dem att de kröp ner hos mig i sängen och pillade på min pyjamas, lärde sig hur man sminkar sig och fick välja vilka smycken som skulle tas på just den dagen. Jag fick också chansen i lördags att springa "McDonaldsmil" med trion. Egentligen fick inte vuxna vara med men när en av de tre ramlade så sprang vi hand i hand resten av vägen. Jag tror att vi fick en fantastisk tid! Hur som helst så fick han diplom, medalj och en påse med godsaker. Det fick alla barn som var med och sprang, vi vuxna som sprang med fick nöja oss med äran antar jag.
Idag gör jag som exet lärt mig, jag vilar mig i form. Jag ska ju trots allt på arbetsintervju i morgon och ringa till garaget som faktiskt till slut ringt tillbaka! Hopp hopp!

Så var det dags

Idag klockan två är begravningen. Jag bävar, vet inte vad jag ska göra, kan inte andas. Har sovit hemma hos E och jag tror att vi är väldigt nöjda båda två med att ha varandra. Att slippa vara själv, ensam. Min kropp är hyfsat förutsägbar så igår hade jag jordens huvudvärk och ont i nacken. Idag har jag stängt av. Det känns inte bra att vara avstängd men jag kan inte påverka det själv. Den kanske kickar igång här framåt två tiden. Vem vet. Nu gäller det bara att inte glömma att andas.

Bitter

Varför varför varför ringer inte garaget tillbaka????? Nog för att jag kanske inte har uttryckt till mina nära och kära att det kanske inte är mitt drömjobb men vad sjutton, jag behöver pengar!!!! Pojkvännens förslag är att jag ska åka dit och kräva jobb, det är ju en tanke. Men men jag ska ju på en annan intervju på måndag så det kanske blir bättre. Vem vet och som jag skulle sagt om jag var from, det är upp till Gud att bestämma.

Följde med en vän till en sjuk släkting idag. Det är svårt att se någon man känt i friskt tillstånd i så dåligt tillstånd. Det kändes skumt men jag tycker mer synd om vännen. För vännen är släktingen alltid sjuk och någon som alltid måste tas om hand om. Livet är återigen inte alltid så rättvist.

Imorgon åker jag söder över för att gå på begravning. Det kändes väldigt konstigt idag att stå och stryka blusen som jag tänkte ha på torsdag. Att överhuvudtaget behöva planera för att gå på hennes begravning. Det var inte så det var tänkt!!!!
Sen kan man ju fundera över varför jag lagt ner så mycket tid att tänka på vad jag ska ha på mig. Det handlar nog delvis om att jag vill vara fin för hennes skulle men också att jag behöver känna mig fin för att känna mig säker. Att det yttre blir till ett försvar. Om det yttre är ordnat kanske jag kan lura mig själv att även det inre är det....

Vanemänniska

Idag när jag kom till gymmet fick jag en obehaglig överraskning, gymmet (just det inte hela kedjan) har blivit uppköpt av en annan stor kedja. Mitt kort kommer numera inte att gälla där längre eftersom jag tecknade mitt kort söder över. Hade jag tecknat det där de nu bytt hade jag fått kort på den andra kedjan. Egentligen bryr jag mig inte om vilken kedja det är utan det handlar mer om att det är just det DÄR gymmet jag vill gå på. Det ligger ju så nära och är så fina lokaler. Så nu är alltså den stora frågan; att byta eller att inte byta?!? Tåls att tänka på. Som sagt jag är ju en vanemänniska och gillar vissa klasser men jag gillar ju även lokalen. Är det detta som kallas för i-landsproblem???

Söndagsblues....

Så var det söndag åter igen. Jag undrar varför söndagar har en sådan förmåga att kännas lite skruttiga. Att det regnar och är grått och mulet hjälper inte idag. Huvudet vet att det lever i alla fall. Mmmmm....

Igår kom pojkvännens guddotter på besök eftersom han inte for och flög. Hon hade med sig sina föräldrar vilket man i regel har när man bara är tre månader. Vi vuxna åt middag och spelade spel medan hon bara njöt av att ha allas uppmärksamhet. Hon låg och snusade så fint på sängen och protesterade bara lite när maten eller mamma då kom tillräckligt snabbt. När den stolte gudfadern bar omkring på henne såg han lite tafatt ut men som guddotterns pappa sa "Han klär i barn". Med lite övning ska det nog gå bra, hehehehe. Besöket av den lilla skrotan gjorde att jag längtar efter mitt gudbarn, numera döpt av mig till Myran ännu mer. Eftersom jag vet att T längtar efter barn i vår bekantskapskrets kommer han nog också att skämma bort Myran. Men jag får hålla mig ungefär ett halvår till. Fast som mamma sa när jag berättade att jag ska bli gudmor: "Nästa gång kanske det är gullevännen (mamman till Myran) som blir gudmor..." Kan det vara så att min mor vill bli mormor??!?!??!?! Nejhe! Inga planerade barn innan prästvigning i alla fall!

Något annat roligt som faktiskt lyser upp min grå söndag är att jag har blivit inbjuden till diplomering. Den första skolan som jag tog examen ifrån för tre år sedan har kommit på att det vore trevligt med diplomering. Jag kommer att få knalla dit och bli bjuden på plockmat och få ett diplom. Lite corny kanske men som H sa när jag berättade för henne så är det ju kul att få lite uppmärksamhet för all tid som jag lagt ner där och i den utbildningen. Tyvärr stod det inget om något att skåla i i inbjudan enligt exet som av någon underlig anledning fått min diplomerings inbjudan hem till sig. Jajjaja, det går att ha roligt utan alkohol enligt pojkvännen. Vi har hört det i alla fall.....

Önsketänkande

Idag önskar jag att jag kunde styra över mina drömmar. De dyker oförhappandes upp i huvudet på mig när jag sover och sätter mig sedan ur spel för resten av dagen. Vad är det om?!?!?!? Jag kan inte styra över dem men de styr över mig. Högst orättvist. Vissa saker tycker jag dessutom att det är ganska tradigt att drömma om, känns som överspelat det jag drömmer om men ändå så dyker de upp. Vad betyder det egentligen? Hmm....

Just nu sitter pojkvännen här och väntar på att få se om han får fara och flyga ikväll.... Jag tycker att molnen ser lite för många ut men man vet aldrig. Igår dök han upp när H och jag var på utomhusbio, det var tydligen inte tillräckligt mycket vind för att få fara och flyga. Vi såg i alla fall "ung rebell" som inte var som någon av oss trodde men nu har jag sett den och det är ju en sån film man "ska" ha sett så det var ju bra. Utomhusbio är dessutom en av mina favoritsysselsättningar och den kan ju endast ske under ganska begränsad tid så jag passar på. Ikväll visar de "Tillsammans" men jag är inte helt hundra på att det är en film jag vill se. Får se hur det blir. Kanske åker och umgås med syskonbarnen hos föräldrarna om pojkvännen tänker fara och flyga.....

Mystiken med Internet

Tredje gången gillt... Jag har försökt blogga nu tre gånger men mina inlägg har försvunnit ut i sajberspejs. Jag undrar var de hamnar och om de kan läsas någon annanstans. Hmm.....

Just nu sitter jag hemma hos mig (MYS) och njuter. I sann anda tittar jag på Gillian McKeith och hennes bajsanalyserande. Huva. Jag undrar verkligen hur de är uppvuxna de "små" flickorna. En av dem tittade först på en kronärtskocka och sen på en avokado och frågade om avokadon växte inuti kronärtskockan...... Jag säger då det! Själv sitter jag här hemma och funderar över varför jag inte handlade frukt när jag var i affären idag. Jag var så fruktansvärt hungrig då efter träningen så det handlade bara om lunch.

Jag känner mig hyfsat splittrad eftersom jag redan skrivit ett stackars inlägg tre gånger och bloggen verkar spöka även denna gång. Sen är jag lycklig också eftersom jag ska bli gudmor! Det ni, men jag berättar inte för vems bebis! Ha!

Utan regnkläder...

... kommer man ingen vart den här sommaren. Är hemma hos pojkvännen och skulle cyklat hem nya cykeln men när jag tåg tunnelbanan hemifrån sken solen och det gör den inte nu så jag stannar här.
Helgen gick bra med både kalas och minnesstunder. Det var väldigt tacksamt att hålla i samtalet och andakten med ungdomarna. Flera föräldrar kom fram efteråt och tackade för att jag gjort det så bra. Jag tror min vän hade varit stolt över mig. Nu har jag dessutom fått jobb där nere. Ska åka ner varannan vecka och ha en av våra grupper. De klarar inte av hur många nya som helst så jag ska finnas kvar tills de nya fått en chans att lära känna gruppen. Kanske inte optimalt för församlingen att ha en av sina medarbetare ganska många mil bort men det är den bästa lösningen för ungdomarna just nu och det är viktigt för dem. Något annat hade inte vännen velat, om de hade blivit lidande hade hon blivit tokig!
Ringde garaget idag också, har ingen större lust att jobba för dem men det är ju smidigt. Nu ska jag bara få tag på skolan jag glömde anmäla mig till för att få börja där så kanske hösten kommer att fungera.

Gråter i alla fall fortfarande inte men har konstant ont i kroppen och mår illa... Hmm......

Tillförsikt

Idag har jag lånat "Bröderna Lejonhjärta". Jag tänkte använda den och frälsarkransen när jag pratar med en av grupperna ¨på söndag. Jag tänkte läsa början om hur Skorpan är rädd för att dö och att han tycker att det är orättvist att man måste dö fast man inte är gammal. Jonatan tröstar honom med att det bara är skalet som ligger i marken och är död. Själv är man någonannastan nämligen Nangijala. Jag tror att det kommer att bli bra. Jag behöver lite Nangijala-tänk just nu. Det känns som om vännen skulle kunna vara Sofia i boken, sitta där på värdshuset och vara den som naturligtvis är den speciella.

Jag tror att det är så. Vännen är i Nangijala och väntar på att vi ska komma dit. Jag önskar att hon vore kvar hos oss men finner ändå tillförsikt i att hon väntar på oss och vakar över oss.

Det sägs att när änglar gråter...

... så regnar det. Om det nu är så har änglarna gråtit för mig också på sistone. Jag har inte gråtit sen jag var nere i södern i fredags och jag undrar när det tänker komma. Jag skulle behöva göra som änglarna och gråta så att Sverige flödar över. I stället har sorgen satt sig i kroppen på mig. Jag mår illa, har ont i huvudet, kroppen värker och jag är trött så trött. Jag känner igen känslorna från när pappa dog. Jag stängde av då men trodde att jag lyckats börja gråta igen förra året när x:et gjorde slut men tydligen var det en annan gråt. En annan gråt för en annan sorg helt enkelt.
Pojkvännen och jag åker på kalas på fredag och sen fortsätter jag till den forna hemstaden. Där ska vi träffas och ha minnesstunder. De hade en igår i kyrkan men flera av våra grupper behöver ha egna minnesstunder. Om inte annat behöver jag det....

När jag startade blogga tänkte jag mig en ganska glättig historia om mina öden och äventyr men så ville inte livet det. Men som mamma sa, det blir bättre, det finns ljus, det är bara så väldigt väldigt mörkt just nu.....

Avstängd

Min kropp har stängt av. Jag känner ingenting. Mitt inre är ett stort hål. Det känns så underligt. Jag skulle helst av allt vilja bryta ihop och bara gråta men jag kan inte. Jag är rädd för att om jag börjar kanske jag inte kan sluta. Jag längtar efter mina vänner i söder som kände vännen. De ska mötas ikväll och jag önskar att jag vore där....
Min lägenhet är kaosartad vilket på något sätt representerar hela mig just nu. Jag vill inte ens vara där. Jag tänkte fly till pojkvännens lägenhet ikväll och vara där för att kaoset i mitt inre ska få ta plats i stället för kaoset i mitt yttre....

Min vän är död

Min vän dog i natt.... Hjärtat håller på att gå i bitar och jag måste lära mig att andas igen.

Ont

Nyheterna fortsätter att komma angående vännen på sjukhuset. Tydligen har cancern spridit sig till lungorna.... Jag undrar bara vad det betyder, vad kan de göra?!?!??!? Jag längtar efter att komma söder över för att kunna hälsa på! Jag hoppas att jag får.....

Jag förstår inte

Fick ett samtal söder ifrån idag. En av mina vänner ligger svårt sjuk på sjukhuset. Hon har fått livmoder och äggstockscancer.... Det gör så ont att inte kunna göra något och vara här och inte där. Hon har inte mått särskilt bra på senare tid men har blivit avfärdad gång på gång av sjukvården. Till slut gick det inte mer i lördags utan en annan vän tog med henne in akut till sjukhuset. Där la de in henne direkt och nu ligger hon på en intensivvårdsavdelning och får inte ta emot besök. Jag förstår verkligen inte. Jag känner mig så fruktansvärt arg och samtidigt tom. Det är nu det är skönt att vara praktikant för jag hade inte kunnat stå och prata om Guds nåd idag. Jag vet att den finns men det går bara inte.... Det enda jag kan göra är att be och det tänker jag göra med intensitet och kraft!

Ett önskat och älskat barn

Jag har tittat mycket på reklamen på stan just nu där barnmorskor från ungdomsmottagningar berättar att om vilka gravisditetstest de har använt genom åren och hur nöjda de är med dem. När jag ser dem tänker jag på alla dem som gör testen. Alla de som sitter och stirrar på stickan... Några som hoppas och önskar intensivt att det ska visa på att familjen ska få tillökning och andra som bävar inför samma framtidsutsikt.

Jag fick alltid höra av pappa att jag var ett älskat och önskat barn. Han var inte det, han var ett "rädda förhållandet barn" som han uttryckte det. Han trodde att många barn som är första barn kanske är p-pillerbarn eller liknande, det andra önskat och det tredje ett "rädda förhållandet barn". Jag hoppas och önskar verkligen att hans cyniska synsätt inte är sant. Det vore underbart om alla likt mig fått höra att de är önskade och älskade.
Varje barn borde få ha rätten att vara det.

Oförutsedda händelser

Mitt liv har i stort påverkats av oförutsedda händelser. Händelser som har påverkat mitt liv så att det aldrig har sett likadant ut igen. Jag antar att allas våra liv består av sådana händelser. Vissa är bra, som beslutet att gå på bio av en slump i januari i år då jag träffade pojkvännen. Andra är mindre bra och gör kanske mer ont att påminnas om som den där oktober dagen för åtta år sedan då pappa dog....Vi vet aldrig vad som kommer att hända och vi kan inte heller påverka det.

Läste på en av de bloggar jag följer om en sådan händelse. En god vän till hon som har bloggen som har blivit våldtagen och sen nekas psykisk vård. När jag läser sånt sätts hela min värld på kant och jag kan nästan funder över varför man kämpar. Fast samtidigt vet jag varför för några måste ju göra det. Vi måste vara medmänskliga, fortsätta vara en del av en större gemenskap.

Vill ni själva läsa bloggen och vad som har hänt så gå in på http://tankestormar.blogspot.com/

Släppa kontrollen

Den förestående flytten ger mig frossa. Jag hatar att packa men den biten är ju redan avklarad så nu är det själv flyttandet som snart kommer att gå av stapeln. Det mest intressanta i det hela är att det känns som de runt omkring mig har egna planer för min flytt. Bland annat så bestämde styvpappan att jag skulle flytta på lördag när flytten de facto sker på fredag. Han hade också bestämt att jag inte skulle flytta ifrån pojkvännen direkt utan bo kvar här ett tag. Det håller nog i och för sig pojkvännen om att det vore en bra idé men jag längtar hem!

Jag har känt mig hemlös och rotlös nu rätt länge. Det senaste halvåret framförallt men jag tror nog ända sedan jag flyttade till småstaden. Nu är det äntligen dags för mig att få komma tillbaka till min hamn av trygghet, min lägenhet. Jag verkligen älskar min lägenhet dessutom och är beredd att jobba häcken av mig för att kunna bo där. Den är min och bara min och har hela tiden varit min trygghet när livet runt omkring svajar. Det är nog en anledning till att jag blir så irriterad när de nära och kära inte förstår hur viktig den här flytten faktiskt är för mig. Sen när jag är tillbaka blir det i alla fall åter inflyttningsfest!

Nu har jag bokat en bil till på fredag i alla fall och det känns bra. Nu ska vi se bara om jag kan få nycklarna till förrådet där mina saker bott det senaste halvåret också på fredag.....

Songbirds

Glömde i min irritation i morse att berätta om filmen jag var och såg med den snälla vännen igår. Vi var och såg "Songbirds". Hon hade fått gratis biljetter och då fick jag den ena! Filmen, som är en dokumentär musikal, handlar om kvinnor som sitter i fängelse i England och hur de har hamnat där. Den rekomenderas starkt. Gå och se!



http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=81516&a=1147904

Irritation

Jaha och vart har jag lämnat min blå favorittröja??!?!?!? Den försvann igår på jobbet eller kanske när jag promenerade mellan lunchhandlandet och församlingshemmet. Är otroligt irriterad. Dessutom hade jag huvudvärk i natt och mina hörlurar till mp3spelaren har slutat fungera ordentligt. Ingen bra dag helt enkelt.

Den stackars pojkvännen som vaknade samtidigt som jag i morse trots kvällsarbete försökte sitt yttersta med att få mig på bättre humör men det gick inte så där jättebra. Trots söta försök fick han en arg och förnärmad blick innan jag gick. Tur att vi är lediga ihop i morgon. Det är bara att göra som han säger, bryta ihop och börja om så det är det som är planen för dagen.

Ska ha middagsbön här om några timmar och ska nog använda bönen jag publicerade igår, den har fastnat och passar verkligen bra i allt annat som har hänt under veckan. Det är väldigt intressant att vara här och få vara med om alla möten med människor. Häromdagen träffade tjejen som är vaktmästare här och jag en väldigt intressant man. Han stod och slog på soptunnan i entrén och sen vände han sig om mot oss och frågar med arg röst "Är det den här som ni kallar för orgelpipa?!??!?!?" (Församlingen gör om sin orgel till digital, vilket tydligen är väldigt ovanligt). Vi tittade på varandra tjejen och jag varpå hon svarade "Nej det där är en soptunna..." "Jaha" sa mannen, "Så det här är alltså inte orgelpipan utan en soptunna?!?!??!" "Jaaaaa...." kom det från oss. "Orgelpipan är innanför dörren i kyrkan till höger" Mannen gick in och började sedemera banka och slå lite lätt på orgelpipan i stället. Efter en stund kom han ut från kyrkan, tittade på oss tackade och gick ut.

Det är kul att jobba i församling!

Galningar

Gode Gud!
Sänd oss några galningar, såna som engagerar sig totalt, såna som glömmer sig själva, såna som förstår att älska med handlingar och inte med ord, såna som överlämnar sig ända till slutet.

Vi behöver galningar, ostämda, lidelsefulla, personer som kan kasta sig ut i fattigdomens för varje dag alltmer okända och osäkra djup; de som kan acceptera den anonyma massan, utan önskan att utnyttja dem som taburett; de som inte använder nästan för egen räkning.

Vi behöver verkligen galningar Gud! Galningar i det närvarande nuet, förälskade i det enkla livet, den fattiges befriare, älskare av freden, fria från andra engagemang, övertygade om att aldrig begå förräderi, föraktande egen bekvämlighet eller sitt liv, kapabla att acceptera vilka uppgifter som helst, att bege sig vart som helst när plikten kallar och vara fria och lydiga på samma gång, spontana och uthålliga, glada, mjuka och starka.

Ge oss galningar, herre.


Hämtad ur "Stora bönboken"

Godis

I brist på bättre disciplin har jag bestämt mig för att följa trenden och börja blogga, får se hur länge det håller i sig och om någon läser det---
Hur som haver, just nu har jag ett enormt godissug och köper kopiösa mängder så fort jag får chansen. Det kanske inte hade varit så farligt att köpa det om det inte var så att jag svullar upp det också. Ingen beach 2008 här inte!

Idag hade jag min fan-club i kyrkan. Det var roligt. Min fan-club gjorde att kvällsmässan bevistades av ungefär fem gånger så många som den brukar bevistas av. De följde med så snällt i sina agendor och berömde mig, som sig bör, efteråt. Det var ofantligt nervöst att ha dem där men samtidigt så värmde det något otroligt. De satt där trots att de inte tror och helst kanske inte går i kyrkan.

Efteråt sa tant T att hon tänkte på pappa och såg framför sig hur han hade varit där. Det gör jag också men jag tror han är med mig varje gång jag gör något i kyrkan eller någon annanstans. Han står liksom bakom och applåderar och håller mig om ryggen. Han ger mig extra styrka när det behövs. Himla tur det för det kan ju behövas ibland!