En långsam läxa

De senaste dagarna har jag övat mig på att säga nej. Det har inte varit lätt eller självklart. När min nya kyrkoherde visade mig schemat för höstens gudstjänster frågade hon om jag tyckte att det såg ut som jag ville ha flera. Spontant gjorde det faktiskt det men jag sa vist att jag vill vänta och se för att sen diskutera om det vore lämpligt att lägga till flera. Det är i detta fall lättare att lägga till än att ta bort dem. Jag gav mig själv en ordentlig klapp på axeln.
Sen idag var jag superstressad. Stressen sitter i kroppen på mig. Jag skulle ha sprungit blodomloppet med några vänner och har sett framemot det men var tvungen att tacka nej. Det gick bara inte. Jag behöver ligga här på soffan och läsa lite och glo lite på tv. Om jag inte gör det är jag rädd för att jag inte kommer att klara av helgen eller njuta av det som står framför mig. Jag vill inte börja mitt nya jobb helt slutkörd. Återigen gav jag mig en klapp på axeln.
Jag börjar bli bättre och bättre på det här. Det ligger egentligen inte för mig men det måste bli något för mig att öva på. Jag är tusen gånger bättre än vad jag har varit och jag tror att jag är på väg att bli ännu bättre, men det har varit en långsam läxa att lära.