Intimitet

Jag är en extremt taktil människa. Jag vill nästan alltid ha fysisk kontakt med andra personer. Jag smyger mig på, tar i handen eller lutar mig mot dem jag tycker om. Att känna någons andetag under mina händer gör mig lugn. Jag kramas och delar ut pussar och klappar gärna dem jag gillar över ansiktet eller håret. Jag tror att jag alltid har varit så här. Jag vet att när jag gick på mellanstadiet så hölls det emot mig, mina vänner då ville inte kramas, det låg inte för dem. En del människor blir alldeles förvånade och förvirrade av min närhetsönskan medan andra tar emot den med glädje. För dem som är svältfödda på närhet skulle jag tro att den blir en lisa för själen. Att hålla en person över armen eller i handen är inget ovanligt för mig och det är då jag mår som bäst. Jag inser att jag ibland kanske går över folks gränser och jag gör mitt bästa för att känna av dem. (Det är inte alltid helt lätt när jag har fått lite alkohol i kroppen.)
En del som jag träffar tolkar min närhet som något annat. De tar den som en uppmaning och eftersom jag ovanpå mitt närhetssökande är relativt flirtig så kan det ta sig lite underliga proportioner. Det har ibland gått rätt långt innan jag inser att den mitt emot mig är ute efter något helt annat än vad jag är. Oftast går det ju helt utan problem dock.
För andra är det underligt att jag är så intim med personer som inte är i min sambo. Jag tror inte han bryr sig. Han vet hur jag är och han var medveten om det när vi började bli tillsammans. Vägen dit var ju inte heller helt rak.
Så jag fortsätter att hålla handen, krama och klappa. Jag får väl tänka mig lite extra för bara nu när jag ska ut i församlingstjänst så att det där inte uppstår några missförstånd. Det är inte aktuellt!