Ibland blir det fel

Ibland när man vill rätt så blir det så fel. Jag trasslar in mig i relationer som jag borde hålla mig utanför. Som min goda vän Blivande prostinnan sa, ibland får man lite hybris. Framförallt när man tror att någon behöver en! Behöver just mig, i min yrkesroll. Då är det lätt att vandra i väg långt från sin egentliga markör för livet. När jag tror att det måste vara just jag som hjälper till. Men så är det ju sällan, eller rättare sagt, så är det ju nästan aldrig.
Jag har inte kunnat sova i helgen på grund av en sådan relation (att sonen har öroninflammation har inte heller hjälpt) och jag har haft riktigt ont i magen. Jag skulle träffat personen idag men var tvungen att ställa in eftersom sonen har öroninflammation och behövde gå till doktorn och maken också är sjuk. När jag ringde och meddelade detta insåg jag snabbt att det var jag som hade insisterat på att vi skulle ses. Personen i fråga lät inte alltför uppriven över att jag inte skulle komma och styra upp h*ns liv. Vi bestämde inte heller någon ny tid eller sa något om att vi skulle höras igen.
Kan det vara så att jag trodde att jag behövdes mer än vad jag faktiskt gör? Jag tror nog det. Kan det vara så att Gud ville visa min egen hybris för mig? Med all största sannolikhet var det så!
Hur som helst ska jag vara evigt tacksam om det visar sig att den här vändan tar slut här, då kom jag verkligen ut ur det hela med bara lite skadad självkänsla och en ordentlig läxa. Nu hoppas jag bara att jag minns detta nästa gång jag tror att jag måste rädda hela världen!

Domen

Jag hade en beredelse i onsdags över domsöndagenstexter och jag tänkte att jag skulle lägga upp den.

En av mina favoritpsalmverser är vers sex av psalm 620. Det är Lasse Lucidor som har skrivit psalmen och alla verserna visar på ett ganska vanligt leverne men ett som inte porträtteras särskilt ofta i våra psalmer. En person som inser att han försummat Guds ord och kanske inte alltid levt på absolut bästa sätt. Men i sjätte versen hittar han verkligen trösten. Texten lyder så här.


”Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.”

Trösten kommer just från att det är Jesus som dömer. Jesus som har varit sann människa och vet hur det är att vara människa. Jesus som känner våra livsvillkor och inte vänder sig ifrån oss av någon anledning. Det mänskliga är en naturlig och fantastisk del av Jesus.

En fantastisk kvinna jag känner har precis kommit ut med en bok. Slutstation Rättspsyk heter den. Den handlar om självskadande unga personer, framförallt kvinnor, som i brist på bättre vård hamnar på Rättspsyk. Där ska de behandlas tillsammans med mördare, våldtäktsmän och svårt psykiskt sjuka människor. Behandlingsmetoderna de möter gränsar till tortyr och är förbjudna inom psykvården egentligen. De får på sig handskar och hockyhjälmar som behandling för sin ångest. De stängs in i stimulibefriade rum flera dagar i sträck för att de ska förstå att de inte får skada sig själva. Flera av dessa unga kvinnor är utdömda, de tros aldrig kunna bli friska igen. Andra och de själva har dömt ut dem. De kommer aldrig att duga någonting till och de kommer aldrig att bli säkra för sig själva. Ångesten som river i deras kroppar är för evigt, kärleken når inte in.

Evangelietexten i söndags handlar om hur den dåliga fisken ska rensas från den goda fisken. Dessa unga kvinnor som dömts ut av sig själva och av samhället till vilken korg tillhör de? Vilka är det som är de goda fiskarna? Är det de produktiva och duktiga människorna i världen? De som älskar sin nästa som sig själv? Men om man inte klarar av att älska sig själv? Är man en dålig fisk då? Om omgivningen får döma är det uppenbarligen dessa unga kvinnor som ska ner i korgen för dåliga fiskar. De har på sätt och vis redan hamnat där när de spärras in på Rättspsyk. Definitivt en korg för dåliga fiskar. De andra som sitter där är de som vi inte vill veta av i samhället, de som skadat andra människor på de värsta tänkbara sätt. De som vi utan att tveka skulle slänga i korgen för dåliga fiskar.

Men för att återkomma till Lasse Lucidor. Det är inte vi som dömer. Det är inte upp till oss vilka som ska hamna i vilken korg. Det är inte upp till oss att döma varken oss själva eller andra. Dessa fantastiska unga kvinnor där ångesten river och det verkar som om kärleken inte når in, de döms inte av sig själva eller av oss utan av Jesus. Och Jesus känner alla våra mänskliga förutsättningar. Jesus sänder kärlek och frikänner oss från skuld och skam. När han dog på korset tog han på sig allt det. Han dömer inte ut dessa kvinnor. Han ser deras potential och vill hålla deras händer och stryka dem över håret när ångesten river. För Jesus kommer de aldrig att hamna i den korgen som är för dålig fisk. Ett bevis för detta är de två fantastiska kvinnor som skrivit boken Slutstation Rättspsyk. De har varit där, de har dömt ut sig själva och de har blivit utdömda men de tog sig tillbaka.  Jesus kärlek bröt igenom. Jesus frikännande dom förlöste. Så låt oss vila i tryggheten att det inte är vi som dömer. Varken oss själva eller någon annan.

Det sekulära adventsfirandet

Numera får inte skolorna komma till kyrkan om det vi gör kan likna något konfessionellt. Det ställer till det på alla möjliga tillfällen. Skolavslutningar, allhelgonavandringar och inte minst nu till alla adventssamlingar. Märk väl att det heter adventssamlingar och inte adventsgudstjänster. Jag fick lite panik när jag läste detta. Hur skulle jag nu göra? Vad skulle jag prata om?!??!?!
Jag använde mig sagt och gjort av en adventsstjärna jag hängde på ambon, en smällkaramell och en pepparkaka. Vi sjöng psalmer trots allt och jag önskade dem en välsignad jul. Det blev lite halvdant måste jag erkänna. Det värkte lite i magen igår när jag gick hem. Under gårdagskvällen funderade jag lite. I morse tog jag en annan väg. Jag poängterade att jag tror på det jag säger eftersom att jag är kristen och att vi gör och tror vissa saker i kyrkan. Men jag läste i alla fall julevangeliet. De önskades fortfarande en välsignad jul istället för en vanlig välsignelse men det kändes mycket bättre.
Vi vill ju att skolorna ska komma till kyrkan. Oavsett om man tror på det vi säger eller inte så är det en del av vårt kulturarv men samtidigt blir det oerhört urvattnat om vi inte kan stå för det vi tror på. Oerhört knepigt. Jag misstänker att jag måste fundera vidare över innan sommaren kommer. Jag hade inga skolavslutningar i våras men vem vet, helt plötsligt händer det....
Vem vet, snart kanske alla våra högtider blir sekulära. Påsk, jul och allhelgona. Eller förresten, det kanske redan har hänt?

Lyckligaste

Här för en liten stund sedan stod jag och plockade ut tvätten ur tvättmaskinen insåg jag att jag är så oerhört lycklig. Ironiskt kanske när jag har en tokförkyld liten bebis med feber att jag anser mig lycklig men jag kan inte hjälpa det. För jag har ju honom trots allt. Jag är gift med hans pappa som jag älskar och det känns inte som om vi kommer att bli det där ett av tre paren som skiljs inom året att bebisen föds.
Det hela fick mig att fundera lite på dem man har känt och framförallt dem man har älskat. Oavsett hur det slutade så hoppas jag att de har det som jag. Jag har två föredettingar som liksom är på riktigt och inte skolkärlekar. Den ene vet jag hur det går för. Han har precis fått en ny njure efter en lååååååång tids sjukdom och lever tillsammans med sin fästmö. De verkar lyckliga. Jag blir så oerhört glad när jag ser det på facebook. Vi skriver till varandra ibland. Han och jag var bästa vänner även efter det att det tog slut. När jag fick reda på att han var sjuk var jag arg på hela världen, Gud och orättvisorna. Han är en bra människa och har redan drabbats av mer skit än vad man behöver. Men nu, nu verkar det ju faktiskt bra....
Mitt andre ex har jag liksom ingen aning om hur han mår. Bra tror jag. Där blev det inte så bra efter slutet. Trots att vi bröt på hans initiativ kunde han inte riktigt hantera när jag träffade maken och fortsatte. Jag hoppas verkligen verkligen att han har det bra i alla fall.
Men det är lustigt det där, att personer som har varit så oerhört viktiga för en bara försvinner ut ur ens liv. Man har ingen aning om hur de mår, den person som har legat närmast ens eget hjärta. Underligt. Men å andra sidan, naturligt. Jag önskar dem bara all lycka och att de har det lika bra som jag har det.
För jag, jag är som lyckligast nu!

Återigen läskigt

Jag läser lite av SD:s twittrare. Jag följer de inte för jag tror inte att det skulle vara bra för mitt humör men de dyker ibland upp bland de andra jag följer. Oftast återtwittras deras inlägg för att visa på något underligt. Igår blev jag riktigt förbannad. Då fick jag se hur Linus Bylund hade twittrat efter massakern i Oslo och på Utöya. Att vi kunde ju börja älska muslimer när det inte låg döda norrmän på gatorna.
Anders Breivik var inte muslim mig veterligen, han betraktade sig likt mig som kristen. Jag tror inte att han och jag har mycket gemensamt i vår kristna tro.
På samma sätt tror jag inte att de flesta muslimer inte känner att de har något gemensamt med de fanatiker som dödar andra människor.
Gång på gång uttrycker diverse Sverigedemokrater galna, falska och läskiga åsikter och jag ser det som en av mina uppgifter här i livet att säga emot. Visa på den andra sidan och säga hur det faktiskt är. Deras sanning får aldrig bli hela sanningen. Därför kanske jag måste börja följa dem på twitter, trots att jag kanske kommer att sprängas av ilska. För om jag inte läser galenskaperna, berättar om dem och motsäger dem då kanske det bara är de som faktiskt ser den sanningen som sanning som gör det. Och hur ska det då sluta?