söndag 28 november 2010

Ironin flödar

Igår var sambon och jag på konsert. Vi var på Oskar Linnros på Berns. Eftersom jag misslyckats lite med beställandet av biljetter gick vi på fyra föreställningen och inte åtta föreställningen som vi hade planerat. Nåja. Vi kom dit halv fyra för att mötas av en jättekö. Tydligen öppnades dörrarna fyra och inte så att konserten började fyra. Det var verkligen hysteriskt kallt att stå där i 45 minuter. Jag var inte nöjd. Sambon var verkligen inte heller nöjd. Det tog ett bra tag efter det att vi kom in innan vi började tina upp. Ingen öl fanns det för sambon att trösta sig med heller eftersom jag lyckats få in oss på barnföreställningen... Men vi hittade platser på balkongen med stolar där vi satt och väntade på att föreställningen skulle börja. Det var rätt roligt att titta på de små liven nere på golvet under tiden. En del av små tjejerna stod längst fram och trängdes och grät. De var uppklädda till tänderna. Om inte de frös ihjäl i kylan utanför gjorde väl ingen det... Sen var det de coola killarna som dök upp som skrävlade och väsnades.
Slutligen dök herr Linnros upp. Det blev ett väldigt liv i publiken. Till och med jag ställde mig upp. Men det som slutligen fick mig att nästan bryta ihop var när första sången drog igång. Linnros började med "25". Texten handlar om hur skönt det faktiskt är att börja bli vuxen (Linnros är född 83) och slippa vara 25 igen.

FY FAN VAD SKÖNT
SKÖNT ATT JAG SLIPPER BLI 25
FÖR ÖGONEN SVIDER OCH HJÄRTAT BRÄNNS
(VAD SKÖNT)
SKÖNT ATT JAG SLIPPER BLI 25
UNGDOMEN BRINNER GE MIG ELD
(VAD SKÖNT)
SKÖNT ATT JAG ALDRIG BLIR 25
FÖR SYSIFOS SKA TILL HIMMELEN
JAG SVÄR ATT JAG ALDRIG BLIR 25 IGEN

Där stod det en massa små tjejer och killar som inte kommer att bli 25 inom de närmaste tio åren och sjunger med för fulla muggar.
Ironin var fullständig!

torsdag 25 november 2010

Insnöad

Det tog mig en kvart att få ut bilen från parkeringen idag. Den var insnöad bakom en vall. Ingen spade hade jag heller. Jag trampade ner snön runt omkring den. Med mycket envishet och en hel del ilska tog jag mig till slut ut. Det var tur att det inte kom någon buss åt något håll samtidigt som jag höll på för då hade bilen och jag dött. Sen gled jag i snigelfart hela vägen till jobbet och sladdade in på parkeringen. Enda anledningen till att jag kör bil en dag som denna är att jag så gärna vill kunna ta mig hem ikväll när vi ska vara kvar och pyssla på jobbet. Jag orkar inte stå och gissa om det kommer en buss eller inte.
Men jag fascineras över hur dåligt alla kör helt plöstligt för att det kommer snö. Det är inte jättehalt i stan och kör man som vanligt men iakttar försiktighet går det utmärkt. Men det verkar många ha glömt. De sniglar sig fram i minihastigheter inne i tunnlarna och på de väl uppkörda banorna. Det blir ju faktiskt farligare när de gör så än när de kör normalt. Jag försöker ta till mig det jag lärt mig på yogan genom åren att använda den tiden till att djupandas och passa på att ha en stund för mig själv. Det är så svårt att djupandas och slappna av bara när man vill skälla ut sina med eller kanske mottrafikanter.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är en ganska aggresiv förare som skäller och hytter åt folk. Det kanske är min ventil i och för sig. Vem vet vad jag skulle ta mig till om jag inte hade det alternativet?
Slå någon på riktigt kanske....

söndag 21 november 2010

Finkultur

Igår var T och jag på Faust på Folkoperan. Jag hade köpt biljetter åt oss till honom i födelsedagspresent. Det är bra att ge bort presenter som man själv får dra nytta av! För några veckor sedan ringde de och meddelade att vi var flyttade från våra platser på grund av en tv-inspelning. Tydligen spelade de in föreställningen för att kunna visa den i 3D senare.... Opera i 3D på bio. Jag är skeptisk. Vi fick ett program och kaffebiljetter som plåster på såren. Inte fy skam i och för sig.
Platserna vi fick var knappt märkbart sämre än de jag de facto hade beställt.
Opera är fantastiskt tycker jag. Det är svårt att begripa att de kan göra allt de gör med rösten. Att någon kan kontrollera sin röst till den nivån. På folkoperan sjunger de dessutom på svenska vilket gör det hela lite mer tillgängligt. Scenografin och scripta är också lite modernare så att man ska känna att det ligger en lite närmare.
Det enda problemet jag upplevde igår var att jag inte riktigt förstod hur de hade tänkt med kampen mellan det onda och det goda. Historien bygger på att Gud och djävulen utsätter ett kvarter i Paris för ett experiment om det onda eller det goda ska vinna. Mitt i allt sitter Faust och Marguerite fast. Faust älskar Marguerite men hon lägger inte märke till honom. Hon känner sig blyg och kysk innan Mefistofeles (den karaktär som representerar de högre makterna) ser till att hon får en massa smycken av Faust. Då ger hon minsann efter. Schysst kvinnosyn. Eller?!?!? (Nå den skrevs ju på 1850-talet så man kanske inte kan begära mer).
Hur som haver är det alltså Mefistofeles som är den som utövar experimentet. Lite som Jobsbok skulle jag vilja påstå.
Men är han Gud eller Satan? Det tycks variera genom hela operan och i slutet förvirrades jag totalt. Jag har dock en bestämd känsla av att Gud vann och det är ju sympatiskt.
Är det så att jag har svårt att ta till mig dessa bilder av Gud eftersom jag har svårt att ta till mig bilden av Satan? I min tro är Satan på något sätt borta. Jag tror inte på en ensam ond makt. För mig är det inte möjligt eftersom jag tror att Gud är allsmäktig. Däremot tror jag på människors fria vilja och den kärlekslöshet som finns ibland oss. Dessa två gemensamt brukar leda till onda saker.
Naturkatastrofer brukar folk fråga mig då. Ja, de är lite knepigare. Men många av de katastrofer vi drabbas av idag är ju tyvärr en följd av människors kärlekslöshet och själviskhet. Många jordskred och översvämningar drabbar oss för att vi inte tagit hand om jorden ordentligt och byggt bort eller skövlat de naturliga barriärerna som har funnits där förut. Tragiskt men sant. Jag menar inte att vi får skylla oss själva utan konstaterar bara.
Det här fick Faust mig att fundera över.
Tänk vad bra det är med lite finkultur ibland!

söndag 14 november 2010

Spionen inom mig

Jag trivs bra med att bo i fler familjshus. Det är ganska kul att dessutom bo i en hästsko. Jag spanar på våra grannar åt alla håll. Jag funderar lite över deras liv och leverne. Vi har några tvärsöver som alltid tycks titta på tv. (Ska jag säga efter en låååång kväll med tv-tittande) De går alltid och lägger sig efter mig tycks det mig och går upp efter mig. Jag undrar vad de jobbar med, jag skulle gärna gå upp lite senare. Ovanför dem bor några stackars pensionärer som drar för persiennerna så fort det blir mörkt. Antagligen för att undvika sådana som jag. Däremot går de upp ungefär samtidigt som jag, men det kanske man gör när man är äldre...
I somras när alla barn var ute och lekte lärde man sig nästan namnen på dem. Det ska bli roligt att se dem nästa sommar igen, hur stora de har blivit. Då kanske vi är där och leker också.
Eftersom jag spionerar misstänker jag att folk gör detsamma med oss. Jag undrar vad de tror. Sambon som är hemma på dagarna, jag som dyker upp på kvällarna och ibland ganska sent. Kommer hem och går direkt och lägger mig. Eller om de lyckats klura ut att jag är präst med tanke på skjortorna. Jag undrar om de sett magen. Om de förstått att det är jag som dammsuger och sambon som tvättar här hemma. Sambon kanske gör rätt när han drar för gardiner och persienner för att slippa insyn.....

torsdag 11 november 2010

The one who got away

Vissa perioder i livet väcker mer minnen än andra. För mig är det ofta när jag ska ta ett stort steg i livet in i en ny period eller något nytt. Så kan man minst sagt säga att det är nu....
När det händer blir jag ofta ganska nostalgisk. Jag tänker mycket på mitt tidigare liv. Jag längtar inte tillbaka till det men jag tänker på det. Tänker på dem jag aldrig gav en chans, de som aldrig gav mig en chans eller de som det helt enkelt bara inte blev något med och det finns egentligen ingen förklaring. Jag har träffat en massa olika personer genom mina korta singelperioder och det finns från alla tre kategorierna där. Alla finns de ju liksom kvar. Det är bara sambon jag vill ha men de andra kommer alltid att vara en del av min historia, med allt vad det innebär. Jag kan fundera lite över hur de har det. En del finns ju inom räck håll på olika sätt, facebook eller i bekantskapskretsen. Andra är betydligt längre bort. Vissa vill jag aldrig springa på igen men jag kan fundera över hur de har det.
Sen finns det ju alltid DEN DÄR. Den man kanske en gång i tiden föll lite för hårt för och inte riktigt hann med sig själv i det hela. Den personen som man kanske verkligen behövde där och då men livet inte riktigt höll med om. Den personen ligger kanske närmare i hjärnbanken än de andra.
Trots att jag inte vill byta mitt liv med sambon för allt smör i Småland dyker ändå den här personen upp nu när stora saker är i görningen. Som ett litet hjärnspöke. Hade det blivit något mer där för länge sen tror jag inte att det hade varit ett hjärnspöke, snarare ytterligare ett avslutat kapitel.
Jag tror vi alla har dessa små hjärnspöken.
Jag undrar hur sambons ser ut... Fast jag vill verkligen inte veta egentligen! Hjänspöken ska man helst hålla för sig själv vilka de är..... Annars blir de för verkliga.

onsdag 10 november 2010

Good enough

Jag vill ofta ofta vara bäst. Gärna bättre än bäst. Klara av saker och ting galant utan att känna av att saker och ting faktiskt är jobbiga. Det gör att jag mer än ofta överpresterar. På sistone har det yttrat sig med kanske liiiiite för mycket arbete. Även på mina lediga dagar. Jag ondgjorde mig lite över mig själv och schemaläggningen. Var det verkligen tänkt att jag skulle jobba tre helger på raken? Det kändes lite dumt. Men så blev det i alla fall. Helgen som kommer är den sista helgen. Jag fick kompensations ledigt imorgon för måndagen som försvann till en kurs som stiftet hade beordrat. Problemet just nu är bara att jag har haft alldeles för mycket saker att göra de senaste dagarna för att hinna förbereda allt som måste förberedas inför helgen. Jag känner mig alltså lite småstressad, eller kanske superstressad. Just nu funderar jag över om jag ska skriva lite doptal imorgon på min ledigadag. Fast jag vill inte! Jag behöver min lediga dag. Jag vet att de flesta av mina kollegor i församlingen använder samma eller ungefär samma doptal till alla barn och samma griftetal till alla begravningar medan jag skriver nytt.
Jag inser att jag kanske ska använda mig lite av de jag redan har och köra en klipp ut klistra in variant på de jag har i helgen. Inse att det är okej att inte alltid ligga på topp. Att det har varit för mycket de senaste veckorna. Att det är så den här gången att jag är good enough och att det faktiskt är utmärkt just den här veckan. Svårt men nödvändigt.

söndag 7 november 2010

Den nya religionen

Jag satt på bussen för en liten stund sedan på väg mot hemmet. Längs vägen lyssnade jag som vanligt på P3 och det var deras program "Verkligheten". Där pratade de om den nya religionen, självuppfyllandet och självförverkligandet. De intervjuade en ung kille som startat ett eget företag som han nu drev med en massa anställda. Han var bara 20 år. Tydligen lyssnade han på en massa ljudböcker och föredrag som lärde honom hur han skulle bli en bättre människa och bättre chef. Bland annat fick han lära sig att göra en "Hour of power" varje dag där han tog en promenad på morgonen och fokuserade på dagen och vad han skulle göra. Han skulle också säga till sig själv hur bra han var. Det lät i och för sig inte helt fel. Morgonprommis borde jag också bege mig på lite oftare och fundera över min dag. Strukturerar man den i förväg behöver man kanske inte vara så förvirrad som jag är....
Det jag dock skräms över är det egocentriska i alla dessa övningar han berättade om. Alla handlade om hur det egna jaget ska bli bättre och bättre. Inte bara som chef utan inom förhållanden och med den egna hälsan. Men vad händer med våra medmänniskor? Om vi bara fokuserar på hur jag ska bli bättre glömmer jag inte då bort dem runt omkring mig? Hur jag kan göra världen lite bättre för andra? Om jag ger bort av mina pengar och mina egna saker kanske jag inte har det fullt så bra som jag hade kunnat ha det eller om jag lägger tid på att arbeta ideelt så kan jag inte jobba för att tjäna pengar den stunden. Men jag tror att vi gör sådant som får oss att må bra på en helt annan nivå.
Jaget blir bättre utav att göra saker som är bra för andra men blir det bättre för andra om jag bara gör saker för jaget?