måndag 29 mars 2010

Deklarationen

Nu har deklarationen äntligen kommit. Som jag har längtat, det är alltid lite oroande när den ska öppnas. Vill de ha pengar av mig eller får jag pengar av dem??? Hittills har jag bara fått pengar och inte behövt ge mer pengar men ändå. Snyggt och prydligt står det uppradat, mina inkomster och mina skulder. Det står vad jag har betalat i skatt till kyrkan (kollekten däremot går obemärkt förbi) och en påminnelse om döden genom begravningsavgiften. Förra året lyckades jag arbeta ihop en duktig slant för att ha pluggat heltid, känns bra. Lönen kommer från tre olika ställen och det är ju en förbättring mot förut när den spretade åt alla möjliga olika håll.
Tänk vad smidigt det skulle vara om livet i övrigt var så snyggt uppradat. Det här är vad du har fått in under året i fråga om vänliga kommentarer, tid och kärlek och det här är vad du själv bidragit med. Där hade jag nog helst av allt önskat att det gick jämt upp, fy så det skulle kännas om jag älskat mindre och bidragit med mindre. Det skulle i min värld vara bättre att ha gett mer än mindre men jag skulle nog känna mig oerhört ouppskattad.....
När jag tänker efter kanske det är lika bra att vi inte kan se det hela så uppmätt. Vem vet vad det skulle göra med oss.

söndag 28 mars 2010

The slippery sloap

Jag kan känna att jag glider, glider sakta nedåt. Jag håller i för glatta livet och vill inte längre ner. Ett steg i taget har jag glidit nedåt på senaste tiden utan att kanske inte riktigt märka av det. Jag vill inte längre ner och jag pressar mig för att inte glida längre ner. Jag vill inte känna mig kraftlös och orkeslös. Jag vill inte snäsa av sambon och inte ha lust eller ork att vara med honom eller någon annan.
Jag försöker allt vad jag kan och önskar mig mer sol!
Imorgon ska jag jobba extra eftersom det är påsklov, jag ska intala mig själv varje minut att jag gör det för sambons och min Romresa i maj. Det kanske tar mig upp ett litet steg i taget. Jag tänker inte glida längre ner!

torsdag 25 mars 2010

Ta ut glädjen i förskott eller att leva i besvikelsen.

Jag är duktig på att förvänta mig saker och att berätta om det som jag hoppas på kommer att hända i framtiden i mitt liv. Det behöver inte handla om stora saker alla gånger utan till och med små obetydliga saker. Sambon är lite försiktigare. Han vill inte berätta för folk om något innan han är 100% säker på att det kommer att hända. Ofta tror jag att han gör rätt men jag känner samtidigt att jag måste kunna leva både i förväntan och besvikelsen.
Nu senaste handlade det om ett bilköp. Vi skulle blivit med bil imorgon. En av våra vänner skulle sälja sin bil billigt till oss och jag såg så fram emot att kunna använda den till och från jobbet eller på andra små utflykter som vi har planerat inför. Men häromdagen så ringde vännen, bilen hade blivit ännu trasigare än vad han trodde. Bromsarna var trasiga och rosten som vi trodde bara var lite på lacken hade visat sig röra på sig. Han kände sig inte bekväm med att sälja bilen till oss, vi ska ju trots allt kunna se varandra i ögonen efteråt. Jag tycker att han gjorde helt rätt men samtidigt blev jag väldigt besviken.
Jag hade ju berättat om bilen för vänner och bekanta och nu måste jag berätta att det inte blir någon bil! (Det här är väl en del i det....) Men samtidigt hade jag hunnit glädjas och planera också samt känna på i huvudet hur det skulle kännas att ha bil. Jag har hunnit räkna på vad det skulle kosta och om jag skulle tycka att det var värt det.
Jag vet inte om jag kanske tar ut för mycket i förskott med risk att bli besviken eller om jag bara är en slags obotlig optimist. Jag känner en del personer som säger att om man inte räknar med något så kan man inte bli besviken, men så vill jag inte heller leva!
Jag får helt enkelt försöka öva mig i att leva i nuet och att leva med besvikelserna när de kommer.

onsdag 24 mars 2010

Bob Dylan med påskbudskap




When they came for Him in the garden, did they know ?
When they came for Him in the garden, did they know ?
Did they know He was the Son of God, did they know that He was Lord ?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword" ?
When they came for Him in the garden, did they know ?
When they came for Him in the garden, did they know ?

When He spoke to them in the city, did they hear ?
When He spoke to them in the city, did they hear ?
Nicodemus came at night so he wouldn't be seen by men
Saying, ?Master, tell me why a man must be born again?
When He spoke to them in the city, did they hear ?
When He spoke to them in the city, did they hear ?

When He healed the blind and crippled, did they see ?
When He healed the blind and crippled, did they see ?
When He said, "Pick up your bed and walk, why must you criticize ?
Same thing My Father do, I can do likewise"
When He healed the blind and crippled, did they see ?
When He healed the blind and crippled, did they see ?

Did they speak out against Him, did they dare ?
Did they speak out against Him, did they dare ?
The multitude wanted to make Him king, put a crown upon His head
Why did He slip away to a quiet place instead ?
Did they speak out against Him, did they dare ?
Did they speak out against Him, did they dare ?

When He rose from the dead, did they believe ?
When He rose from the dead, did they believe ?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth"
Did they know right then and there what that power was worth ?
When He rose from the dead, did they believe ?
When He rose from the dead, did they believe ?

tisdag 23 mars 2010

Den lilla Brysselresan!

I helgen for vännen och jag till Bryssel. Det var underbart, vi träffas alldeles för sällan. Innan vi åkte var det många som frågade mig varför just dit. Jag svarade att det var enkelt, världsberömd öl och choklad på samma ställe, kan det bli bättre???? När jag läste på om staden verkade den ganska charmlös men det var helt fel! Det är en underbar stad. Lagom stor så att vi trodde att vi fått kläm på den men ändå hela tiden överraskades. Vi flanerade runt och tittade på folk och stad. Sen gjorde det ju inget att det var varmt och skönt så att jag inte behövde ha på mig kappan jag hade med mig förutom på kvällarna. Det var verkligen vår och vi njöt av att känna solen i ansiktet och vårljumma vindar mot håret. Att sitta i med ansiktet mot solen och njuta är en fröjd efter en vinter som denna. Eller att kunna sitta ute och fika! (Eller ja, dricka öl....) Jag kan starkt rekommendera Bryssel som ett weekendmål. Lagom långt borta och samtidigt fantastiskt trevligt.
Så här följer en liten lista av vad vi gjorde:
*Drack öl
*Åt choklad
*Pratade massa
*Skrattade
*Grät nästan
*Njöt av solen
*Tittade på sevärdheter genom bussfönstret samtidigt som vi var rädda för våra liv eftersom han körde som en galning
*Drack mer öl och åt mer choklad
*Beställde in konstig mat och gjorde det internationella tecknet för fisk med handen
*Tittade på serier både ute på gatorna samt på seriemuseumet
*Gjorde Brysselsteget

onsdag 17 mars 2010

Skumt egentligen

Jag ringde just till husläkaren för att få nya allergimediciner, dels inför min utlandsresa nu i helgen och dels för att det faktiskt har satt igång. Han trodde inte på mig! Han trodde att jag har djur hemma (som om det vore möjligt!) eller väldigt dammigt (tack för den du!). Det hela är lite lustigt. Han ser ju att jag får mediciner av detta slag utskrivet till mig varje vår och att jag jag jämt har astmamediciner så jag luras ju inte. Dessutom finns det inga spännande bieffekter som kan vara värda att luras för. Det enda som händer med mig är (förutom att jag kan andas och det slutar klia) att jag blir lite skakig och väldans trött. Är det något som knarkarna eftersträvar???? Jag vet inte jag. Jag hade kunnat förstå om läkaren som gjorde gastroskopin på mig hade nekat mig knark eftersom jag var så ihärdig men där var det inga problem. Lite allergimedicin däremot. Men nu har jag fått den! Den är min! Jag förbannar vädret med mer snö samtidigt som jag funderar starkt över vad det är som får mig att klia, för något är det ju. Vad är det som kämpar så starkt emot snöns järngrepp över vårt land? Någon stackars växt som slåss för våren.


Angående gastroskopin fick jag reda på att jag har en "kemisk" reaktion i magen och att det är därför jag har ont. Jaha?!?!? Jag förstår inte men då kan jag alltså sluta äta den medicinen och det är ju bra. Sluta med en, börja med en annan!

tisdag 16 mars 2010

En övergående känsla

Ibland får jag lust att flytta ut till ett stort hus på landet, koka egen saft och göra egen korngröt.


Men sen går den känslan över ganska fort igen.

Jag kan ingenting om varken saftkokning eller korngröt och jag är faktiskt inte helt säker på att jag vill lära mig det heller. Sen är jag väldigt nöjd just nu med att bo i ett hem som håller värmen, har diskmaskin och hiss.

Det där med hus på landet är nog bara en övergående känsla.

måndag 15 mars 2010

Nyfiken i en strut

Idag läste jag ett sms som jag inte skulle läsa. Där stod följande.

"Har undersökt bajamajan, ser bra ut. Kolla mailen"

Jag skrattade så jag tjöt.
Jag måste lära mig att sluta nosa i saker jag inte har att göra med.

söndag 14 mars 2010

Trygghet

Trygghet har inte varit det som har varit som mest framträdande i mitt liv, det blir så när man växer upp med en förälder som är alkoholist. Man vet aldrig vad man kan förvänta eller vänta sig. Som barn måste man alltid vara beredd på att saker och ting inte blir som man har tänkt sig, velat eller ens förstått att det kunnat bli. Därför är jag ibland något av en trygghetsnarkoman. Jag vill gärna veta hur saker och ting är tänkta, kunna förbereda mig. Jag gillar inte att känna mig maktlös. För vissa kan jag förstå hur detta låter överdrivet tråkigt och sponanitetsdödande. Det kanske det är, jag vet inte. När världen börjar snurra för fort vill jag bara kliva av, inte vara med mera.
I helgen har tryggheten uttryckts genom att jag vägrat lämna hemmet. Jag har legat i soffan och läst, lyssnat på musik och pussat på sambon. Igår gick jag bara ut för att handla. Orkade inte ens gå hem till vännen som bjudit in trots att jag sett fram emot det. Jag har laddat batterier och sugit i mig trygghet, inget har ruckat mina cirklar här inte! Idag ska jag vara lite mer äventyrlig men på en lagom nivå, alltför att ladda inför Brysselresan nästa helg!

fredag 12 mars 2010

Denna fantastiska människa

Nu ligger han där i sängen och sover. Han ser så lugn ut. Jag vill helst av allt ligga kvar bredvid honom och känna hans värme. Jag vill ligga kvar och dra fingrarna genom hans hår eller tvinna det runt fingrarna.
Han är den människa som älskar mig helt för den jag är. Både när jag går omkring som ett litet troll eller när jag är mitt mer charmanta jag. Han får mig att skratta så jag kiknar och han håller om mig när jag gråter. Det är honom jag kan väcka på morgonen peka på huvudet och han försvinner iväg efter mediciner. Sen vakar han över mig tills jag blir människa igen. Det är han som kan få mig att känna mig som en ganska kort människa och jag måste sträcka på mig för att kunna kyssa honom.
Han är min blivande man och ringarna på våra händer bekräftar detta. Det är han som lugnar ner mig när jag stressar upp mig och säger att allt löser sig.
Jag längtar efter att han ska vakna så jag får krama på honom utan att oroa sig för att han ska vakna.
Jag älskar honom och är så oerhört tacksam över att han kom in i mitt liv.

onsdag 10 mars 2010

Råd

Det är knepigt med råd. Kan man verkligen ge råd?
Vi pratar mycket om det när vi pratar själavård. Man ska aldrig ge råd för det är oftast så att man inte har hela bilden. Egentligen borde vi kunna översätta detta till vårt dagliga liv. Oftast när vi ger råd har vi som sagt inte hela bilden. Vi kanske inte förstår alla under motiv och vill vi verkligen stå som ansvariga om rådet inte blev bra? Hur många gånger ger vi dessutom råd av "fel" skäl? Vi kanske är avundsjuka eller oroliga för vårt eget. Jag tänker på de råd jag har gett under åren, de har väl kanske inte alltid varit så välgrundade som jag nu kanske skulle önska. När vi inte ger råd gör vi dessutom människor myndiga inför sina egna beslut. Vi bemyndigar dem.
Därför uppmanar jag mig själv att självfallet lyssna, finnas till och be med folk men att vara väldigt försiktig med att ge råd. Ironiskt nog ett råd till mig själv!

tisdag 9 mars 2010

Det gör ont i hjärtat

För några veckor sedan hände det som inte får hända, två unga män dog i våra fredsbevarande styrkor i Afghanistan. Jag vet att det kanske är hycklande att ta upp just dessa två unga män eftersom det dör tonvis med människor där varje dag och eftersom det just härom natten var en fruktansvärd attack på civila i Nigeria. Men jag väljer ändå att göra det, i mitt eget hyckleri.

När jag har läst de små annonserna i DN om deras begravningar har bröstet knutit sig och tårarna ligger i ögonen. De har planerat sina begravningar själva innan de åkt, för det är så man gör. Men de allra flesta som åker kommer hem igen och behöver inte bry sig om sina planer. De har valt präst och kyrka, musik och dekorationer. Jag undrar om jag kommer att bli utvald någon gång och hur skulle det kännas egentligen?

Dessa unga män som åkte iväg tänkte att de skulle göra en skillnad för de som inte har någon röst, hjälpa de maktlösa att skapa sig ett litet utrymme makt. En beundransvärd tanke och vilja. Det är så många av oss som så gärna skulle vilja göra en skillnad men som inte faktiskt gör något för att förverkliga det. Min egen åsikt om kriget i Afghanistan är just i det här fallet oviktig eftersom det är en realitet sedan många år och vi kan inte lämna människor i sticket.

Jag har själv tankar på att åka iväg någon gång som präst i våra fredsbevarande styrkor men har svårt att få ihop bilden av mig som vapenvägrande präst och mig själv i uniform. Att de svenska prästerna dessutom måste bära vapen stör mig lite.

Andra tankar som dyker upp är de på mina vänner som varit borta på olika uppdrag. Jag tror att de alla har påverkats på olika sätt, sätt som de kanske inte ens vill prata om. En av mina vänner pratar bara om sina upplevelser i skydd av mörkret, när man inte kan se. Han var en av de första ner till Bosnien när det fortfarande var krig. Jag vet inte mycket av vad de fick se där nere då men det jag har hört är tillräckligt för mig. Jag inser att det finns mycket därinne som tar plats och fokus från annat men som bara får komma ut i skydd av mörkret.

Jag tänker också på filmen Hotel Rwanda där FN-soldaterna står hjälplösa och frustrerade bredvid. Hur samma sak hände i Srebrenica och antagligen händer dagligen i Afghanistan varje dag men vi får inte höra något om det.

Jag får så ont i hjärtat och lider med familjerna till dessa två unga män som antagligen var fantastiska och livets ljus för några som nu fått se det släckas.

lördag 6 mars 2010

Ett försök till att plugga i ilska

Vi har fått en skrivuppgift i skolan som handlar om sex och samlevnad. Vi ska fundera kring kyrkan och dess inställning till sexualitet på ett eller annat sätt. Jag har klurat ut att jag ska ta frågan om homosexualitet. Lite är det väl kanske av bekväma skäl eftersom det finns mest skrivet om det men också för att jag tycker det är intressant. I min värld är det ju en icke-fråga. Jag ser inga problem med att vara homosexuell och präst eller troende. Jag tycker inte att någon ska bry sig om vem jag väljer att ha sex med. Jag väljer min sambo och det är ju en HAN men det hade mycket väl kunnat vara en HON, sån är jag men det anser jag inte att mina framtida församlingsbor behöver bry sig om.
När jag började läsa in mig på ämnet blev jag chockad. Jag läser och blir arg. Böcker som påstår sig vara neutrala eller ska spegla "alla sidor" är klart entydiga om att det är fel och syndigt att vara homosexuell. Jag vänder och vrider på böckerna och tror att jag fått tag på en stenåldersbok men de är tryckta på sent 90-tal eller till och med på 2000-talet. Min icke-fråga blir helt plötsligt en het potatis. Jag förvånas över den trångsynt som speglas och över vad jag uppenbarligen förväntas tro. Jag blir så arg att jag vill slänga mina biblioteksböcker vilt omkring mig.
När jag började fundera över min skrivuppgift tänkte jag inte att jag skulle bli så arg men det blev jag och tur var väl det! Skygglapparna har tagits bort från mina ögon och jag inser att jag måste kämpa för att min fråga ska få bli den icke-fråga jag anser att den ska vara!

torsdag 4 mars 2010

Ode till listan

För någon månad sen beklagade jag mig för en kompis i skolan över hur det kan kännas så orättvist här hemma igen. Vissa dagar kände jag det som om jag gjorde allting och andra dagar kändes det som om sambon var tvungen att göra allting för att jag inte hann göra något. Kamraten berättade då om systemet han och hans fru använder. De har delat upp alla hushållsuppgifter på en lista. Sakerna som man fått tilldelat sig ska göras inom en viss tidsram (de har måndag-fredag medan vi har måndag-söndag) och under tiden får den andre inte tjata om att det ska bli gjort. Man får heller inte bli irriterad om den andre slöar på soffan medan man gör sin uppgift.
Här hemma har sambon nog fått de lite tyngre uppgifterna. Han har städa badrummet, tvätta och byta lakan när det behövs. Handdukarn i badrummet är det också han som byter. Jag har dammsugning och dammande. Jag tar också hand om återvinningen och blommorna. Sen har jag ju också det överhängande ansvaret för den inredningstekniska delen av vår lägenhet, som att välja gardiner och liknande. Jag har också ansvar för spisens rengörning. Matlagningen löses enklast så att sambon har maten klar när jag kommer från skolan för att vi ska hinna äta ihop. Övriga dagar står nog oftast jag för matlagningen. Tanken är att man inte ska vilja byta bort de saker som man har fått sig tilldelat och vara nöjd med det man ska göra. Det är klart att det sällan är kul att göra hushållsarbete men det här gör det i alla fall okej. Så detta är min hyllning till listan! Den har gett oss nya saker att bråka om istället för städningen för den är inte längre ett problem.
Länge leve listan!!!!

onsdag 3 mars 2010

Djursjuk

Eftersom det inte verkar som om jag kommer att lyckas få in något husdjur i hemmet tittar jag mycket på "Animal planet" där det alltid är djur. Oftast när jag tittar handlar det om organisationer som räddar vanvårdade djur eller hundpoliser. Jag tycker att det är oerhört spännande och bra men samtidigt blir jag lite bestört. Varför gör folk så mot djur? Om man gör sig besväret med att skaffa sig ett husdjur varför vanvårdar man dem då?
Många verkar samla på djur och tror att de räddar djuren när de i verkligheten skadar dem. Vissa bilder får man inte heller ur huvudet. Nyss såg jag en hund med skabb som hade släpats efter en bil en bra bit innan den kommit loss. Det var verkligen en förfärligt skadad stackars liten en. Jag förstår inte varför man gör så.
Jag förstår inte heller varför man adopterar ett djur från djurhemmen och sedan vanvårdar dem. Jag har sett flera sådana fall på mina program. Kan man då inte strunta i att ta djuret? De har ju redan lidit nog! Tanken var ju att de skulle få ett gott hem till slut efter allt elände.
Jag funderar också på varför vi inte har några sådan föreningar här i landet. De som finns kan ju inte riktigt ge sig ut och rädda djur men de gör ett sjukt bra jobb med de djur de tar hand om. Kudos till dem!


Detta säger jag trots att jag förra våren avskydde de katthemskatter som rivit sönder sambons väggar i förra lägenheten!

tisdag 2 mars 2010

Konstigt det där

Hur kommer det sig att jag sitter här med te och kakor och borde skriva Pm men skriver blogg istället? Hur kommer det sig att det så ofta blir så?? Jag skrev det mesta häromdagen när jag, tack gode gud, fick en oförväntad ledig dag från skolan. Nu känns det som om jag inte har något mer att säga om ämnet, "jag som den lärande". Kanske har jag inte det... Kanske är jag bara knäpp som anser att jag inte riktigt är klar när jag "bara" har 2,5 sidor text istället för 3 som är max? Är inte 2,5 definitionen på att skriva mellan2-3 sidor? Rent logiskt säger jag mig att det är så vilket innebär att jag faktiskt är klar men det är svårt att få in i huvudet. Det är kanske bara att ge upp, skriva en check liten slutkläm och skicka in det. Eller ska jag krysta fram en halv sida till bara för att?
Den som lever får se....