Prioriteringar

Det finns olika prioriteringar. Som nu borde jag sitta och göra bordsplaceringar till vårt kommande bröllop. (Japp på nyårsafton går det av stapeln!) Eller så borde jag slå in sambons paket eftersom han inte är hemma. Istället väljer jag att blogga. Så kan det gå. Det är väl kanske den mindre sortens prioriteringar. Jag misstänker att jag kommer att hinna med ovannämnda sysselsättningar också under eftermiddagen. Dessutom drabbar det ju ingen förutom mig.
Men jag har svårare för de där prioriteringarna som handlar om människor och när de jag älskar blir bortprioriterade av personer nära dem. Just nu handlar det mycket för mig om huruvida vi som par prioriteras. Vi skickade ut våra inbjudningar ganska sent så det finns de som absolut inte kan komma och som faktiskt gråter blod över det. Jag gråter också men inser att det är så det blir ibland. De skulle gärna prioritera oss men det går bara inte! Det har jag inte några problem med. Vad jag däremot har problem med är de som kan men av olika anledningar bara letar efter problem och visar att de inte kan. De som kan men inte vill helt enkelt. För mig är det helt naturligt att det finns vissa som reagerar så men jag tycker inte att det är okej när de inom familjen resonerar så. Framförallt värker det i mig när samma personer väljer att bortprioritera oss om och om igen.
Först var det prästvigningen och nu är det vår vigsel. Är det ego av mig att bli sårad? Är det okej för mig att känna att de kanske inte tycker att vi betyder så mycket för dem och bli ledsen för detta? Sambon klappar och säger att vi inte ska bry oss men jag känner mig ratade och oviktig.
En ganska otrevlig känsla och inte alltid den roligaste attityden. Jag ger mig själv någon eftermiddag till att gnälla och sen ska jag fokusera på dem som vill vara med och göra vår stora dag än mer fantastisk. Om det så är i kropp eller med böner och tankar!