måndag 31 maj 2010

Folkrättsbrott

Inte för att jag inte trodde att det inte skulle hända men jag blir ändå besviken när det händer. Jag ville så gärna tro att förnödenheterna skulle få komma fram, att de i Palestina skulle få det lite lättare för en liten stund i alla fall. Att israelerna skulle se att det inte handlar om vapen utan att det faktiskt handlar om medmänsklighet. Så blev de inte. Israel begick ett grovt folkrättsbrott och jag tror faktiskt inte att de kommer att få betala för det, i alla fall inte på ett folkrättsligt sätt. Det palestinska folket kommer att fortsätta att lida så länge blockaden kvarstår och vi kommer antagligen inte att se någon lösning på konflikten så länge det är så här Israel anser att konflikten ska hanteras.

En gång för många år sedan funderade jag på att åka ner som mänsklig sköld. Det blev inte så av flera anledningar. Jag funderade bland annat på om jag inte på så vis skulle gå med på Israels idé om att européer är bättre än vad palestinier är. Att mitt liv skulle vara mer värt än en palestinsk medborgares liv. Självfallet fanns en stor del feghet och överlevnadsinstinkt i mitt beslut också men jag vill ändå inte ställa upp på tanken att jag, bara för att jag är född i Europa, är mer värd än de som bor i Palestina. De personer som precis som många av oss här spelar Farmville för att fördriva tiden. Skillnaden är dock att de fördriver tiden på nätterna eftersom det är farligt att sova då, det tar för lång tid att ta sig ut när attackerna kommer. De fördriver tiden för att de väntar på elektricitet så att de ska kunna studera och ha en möjlighet att ta sig därifrån.

Gemensamt kan vi få Israel att ändra sig. Inte genom att kalla dem för satans-land eller mördare utan genom att uppmärksamma deras beteende, få fler att engagera sig och bli upprörda på deras sätt att hantera konflikten. Om vi ser till att våra politiker inte kan fly från den här frågan kommer de att vara tvungna att ta upp den med deras politiker. Om vi varje gång vi möter någon från Israel, på riktigt eller på nätet, talar om det här kanske opinionen skiftar även inne i landet. Det här kan inte fortgå, vi kan inte sitta tysta och titta på. Vi får inte gå med på deras idéer om vilken människa som är värd mest!

Min tro säger mig att alla människor är lika mycket värda. Låt det få spela roll.

söndag 30 maj 2010

Hur man än vänder sig har man ändan där bak

Det har varit många diskussioner på sistone om kronprinsessbröllopet. Jag är en stark motståndare till brudöverlämning och tycker att det är synd, skam och elände att de ska syssla med sådan otyg. Men det finns det många andra som har skrivit kloka och bra ord om så jag ska inte lägga ner så oerhört mycket tid på det.
Något som jag irriterat och fascinerat märkt är att hur vi inom Svenska kyrkan än gör så blir vi anklagade att göra fel. Många tycker att vi lägger oss i något som vi inte har med att göra och att vi står för något föråldrat eftersom vi inte låter prinsessan välja själv.
Ursäkta?!?!??!?!
Det är ju vi som inte vill att de ska i äkta jämställdhet gå fram tillsammans. Vi står här för jämställdheten och prinsessparet står för det patriarkala synsätt som vi vill jobba oss ifrån. Dessutom har brudöverlämning inte varit en svensk tradition sedan medeltiden.
När sambon och jag diskuterade det här sist sa han något vist. Han anser att de kommer faktiskt till oss och då borde de rätta sig efter våra regler. När han går hem till någon så rättar han sig efter deras regler oavsett om han tycker att de är lite konstiga eller inte. Nu kommer de till oss och vill gifta sig och då borde de följa de regler vi har satt upp. Jag håller med och tycker att det är respektlöst gentemot oss som verkar inom kyrkan.
Men som sagt hur vi inom kyrkan än beter oss så blir det ändå vårt fel, oavsett hur det än är. Jag bara suckar....

torsdag 27 maj 2010

Vägrar jamsa vidare med mig själv

Jag har hittat min gamla dagbok och läste lite i den häromkvällen. Större delarna är skrivna när jag pluggade på Irland. Jag trodde att jag var frisk då. Jag tyckte nog att jag hade koll på mina matvanor, men när jag läser blir jag rädd. Sida upp och sida ner handlar om hur mycket jag hatar min kropp och inte vad jag var med om. Jag läste en dag om hur jag grät när jag gick och la mig hungrig. Hur H fått mig att äta fish and chips och att jag därefter bara åt keso och frukt. Jag hatade mig själv för att jag åt några godisbitar och det enda jag tänkte på var vad och hur jag åt. Detta är något som drabbar mig om och om igen. Jag blir så trött.
Just nu har jag gått ner i vikt och är sjukt nöjd men det finns nackdelar. Jag vill verkligen inte gå upp igen så jag har en massa regler för mig. Regler är oerhört farliga när det gäller mat i min värld. Vissa saker är bra men de får inte bli absoluta. Jag måste få bryta mot dem utan att hela världen rasar samman. Jag har börjat jobba med mig själv där. Det är okej att inte orka träna, det är okej att ta en godisbit trots att det inte är fredag eller lördag och det är okej att äta god mat. Jag vill inte jamsa vidare med mig själv. Jag vill inte tro att jag är frisk och senare inse att jag inte är det. Jag vill bara må bra, det är väl inte så mycket begärt?!?!?

tisdag 25 maj 2010

Någon att ta hem till mamma

Någon gång i tonåren insåg jag att det finns sådana man tar hem till mamma och sådana man inte tar hem till mamma. Jag insåg att även jag kan falla i de olika kategorierna. Jag är inte automatiskt en sådan som man tar hem till mamma. Detta var något av en överraskning för mig. Självklart har jag träffat killar som det skulle behöva gå väldigt för att jag skulle få för mig att presentera dem för min mamma. Jag minns när jag var 18 och precis börjat dejta efter att ha haft ett långt förhållande. Min mamma fick reda på att jag dejtade en kille och blev knäpp om jag inte presenterade honom för henne. Hon ville veta vem jag umgicks med. Idag är inte det en kille jag skulle tagit hem till mamma eftersom jag visste att det inte var någon det skulle bli något långvarigt med. Detta har kanske lett till att jag funderat extra på det här.
Sambon var en självklar "ta hem till mamma". Hon var däremot lite tveksam när jag berättade att han är en långhårig långtradarchaffis som även kör buss. Hon såg honom som en variant av min far men han är ju faktiskt bara allt bra som pappa hade, inte det andra. Jag hoppas att jag var av "ta hemvariant" för honom.
Ibland har jag sprungit på folk som jag insett aldrig skulle presentera mig för deras mammor. Det har varit en konstig känsla. Jag undrar vad det är som gör detta. Vissa av mina drag som många finner intressanta kan andra finna vara underliga att presentera för sina föräldrar. Jag är utåt, aktiv och ganska frispråkig men samtidigt är jag en ganska väluppfostrad flicka. Min mamma har lärt mig att inte vara fullt lika frispråkig när jag träffar föräldrar och jag vet hur man sitter fint vid ett bord och hälsar artigt. Kanske lyser inte detta igenom eller så har de vetat att jag inte varit någon det skulle bli något längre med och det har återspeglats till mig. Jag tror fortfarande att jag möter sådana personer, det kan vara vänner eller liknande. Jag inser att de aldrig (om jag hade varit singel) hade kunnat se mig som en potentiell flickvän för jag passar inte in i bilden av hur en flickvän beter sig. Underligt det där.
Tur att sambon tycker att jag stämmer med hans bild i alla fall.

söndag 23 maj 2010

Mycket nu.

Den senaste veckan har varit stressig och rolig. Så här när terminen är på väg mot sitt slut och därmed även utbildningen har många av oss i klassen drabbats av någon slags separationsångest. Vi träffas och umgås. Att vi hade utsparksfest hjälpte ju till på den fronten. Den blev blöt på många sätt. Tre av pojkarna badade i Fyrisån. Där nere träffade de en cykel, så kan det gå.
På festen höll jag tal och härjade runt. Jag fick öl hällt på mina fötter och dansade och kramade på alla mina vänner i klassen. Jag blev oerhört kärvänlig och ville vara nära och gav små pussar. I och för sig kommenterade jag detta i mitt tal, att jag är en väldigt närgången person.
När jag och lilla S satt på tåget hemåt dagen efter festen började jag nästan gråta eftersom jag hela veckan har gått runt och tänkt på att jag hoppas att hon och fina T vet om att jag älskar dem och att det kommer att kännas väldigt väldigt konstigt att inte ses varje vecka nu efter tredje juni. Samtidigt längtar jag efter tredje juni och framförallt till 13 juni. Jag trodde verkligen inte att tiden skulle kunna gå så fort. Jag hade så oerhört svårt att se det framför mig att det skulle ta slut, att det skulle bli en verklighet det här. Men snart är det verkligen en realitet att jag står där i mina fina prästskjortor och då är det dags att sluta blöta ner mig inifrån och ut och pussa på alla runt omkring mig!

tisdag 18 maj 2010

Kanske mest till Blivande prostinnan

På det bodycombat pass jag gått på nu några gånger har de använt sig av denna låt. Helt fantastisk att träna till. Att "slåss" till den är ännu bättre eftersom i alla fall jag ser filmen framför mig. Ett tips till dig (blivande prostinnan) eller ni andra som gillar att träna och behöver lite peppmusik!
Finns i längre version som de använder på gymmet men jag hittade inte den på youtube just nu utan bara en massa andra varianter.



Gamla bekanta

Nu har värmen äntligen kommit. Min kropp sträcker lite extra mycket på sig och jag längtar efter ett glas rosévin på balkongen. Det känns som om hela jag tinar upp efter en otroligt lång vinter. Jag hoppas verkligen att värmen håller i sig hela sommaren!
Men nu när värmen återkommer möter jag även en del av mina gamla bekantskaper igen. Jag upptäckte igår att mina fötter redan tycker att det är tillräckligt varmt för att svullna till dubbelstorlek. Detta ledda till att jag fick mina sedvanliga skavsår på hälarna. De vätskade sig och jag hade enorma blåsor! För att ta mig hem fick jag låna ett par skor. De i sin tur gav mig lite skavsår ovanpå foten. När jag sedan stod på tunnelbanan hem kände jag den där skräcken som bara en fullpackad tunnelbana och bara fötter i sandaler kan ge. Jag försökte förbrilt att hålla undan mina känsliga tår från att hamna under någon annan människas mer klackförsedda fötter. Jag inser att dessa två bekantskaper som jag alltid glömmer bort men så raskt påminns om varje vår kommer komma tillbaka nästa vår, kanske varje vår. Men någonstans så gör ju inte det någonting för det är ju även andra bekantskaper som kommer tillbaka. Värmen till exempel, doften av nyklippt gräs och lyckan av att få äta en piggelin i solen.

söndag 16 maj 2010

Att somna i eldslågornas sken

Jag har varit ute på äventyr i helgen. Jag har varit på landet, landet ganska långt norr över dessutom! Lång lång tid (eller nja kanske inte) tog det att åka dit. När vi väl kom fram var det som att stiga in i en helt annan värld. Huset vi besökte (vi besökte dess invånare också) var så pass stort att jag hade svårt att föreställa mig att det bara bor en familj där. I en hage gick tre hästar och på gården sprang en hund. Inne i huset fanns förutom familjen två vuxna katter och fem kattungar(!). De var bedårande.
Vi fick bekanta oss med en massa olika saker där. Bland annat misslyckades jag kapitalt med att släppa ut en av hästarna i hagen, han knallade i stället runt på gården och inte hagen. Tydligen får han göra så men jag kände mig väldigt mycket som en storstadsmänniska. Jag har även kört fyrhjuling och blivit räddad av en sjuåring när jag inte kom på hur jag skulle lägga i backväxeln. Jag gosade mig nästan till ett astmaanfall med kattungarna och funderar starkt på om det inte är värt att ha lite astma för att kunna ha en liten kisse här hemma. Jag spanade mest på en svart liten tussig sak medan sambon ville hellre ha en sköldpaddsfärgad. Funderingarna är inte slut...
När vi satt och fikade i trädgården kom hästen som jag släppte vilt och buffade mig i huvudet med mulen. Han ville ha kaka. Han fick en och sen stod han och hängde vid mitt huvud resten av fikat. Jag har aldrig haft en häst som fika sällskap förut.
När vi skulle gå och lägga oss fick vi elda i kaminen för att få igång värmen i våran del av huset (!) och då fick jag somna i eldslågornas sken.
Trots att jag är ett maskrosbarn som älskar stadens brus och asfalt under fötterna var det något med det livet som fick mig att längta och sukta. Men det kanske går över om jag får en katt?!??!?!

onsdag 12 maj 2010

Hur blev det så?

Jag har varit ute och löp-tränat (ha lunkat fram är nog rätt egentligen) lite nu på förmiddagen. Det går ju helt okej när jag kommer ut och framförallt är det väldigt väldigt skönt när jag kommer hem igen. Energin ligger på en helt annan nivå resten av dagen. Men det är så himla konstigt, jag får nästan en ångestattack varje gång jag ska ge mig ut. Jag minns hur det var innan jag fick min astma-diagnos och försökte mig på att springa. Jag ville ju så gärna. Jag kom några hundra meter och försökte hålla samma tempo som alla andra. Men alldeles för snart knöt sig lungorna till två små små klumpar och vägrade släppa in mer luft. Halsen blev full av slem och blod och jag fick bara ingen luft. Känslan av att sakta kvävas är gräslig! Flera gånger satte jag mig bara ner och grät och blev utskälld av gympalärare och uttittad av alla klasskamrater. Jag valde hellre att gå i ett hyfsat snabbt tempo. Med långa ben är ju inte det något större problem. Jag förstod verkligen inte varför jag inte orkade, jag har ju alltid kunnat dansa eller gå på aerobicspass utan större problem. Tydligen har det något med intensiteten att göra....
Men idag tog jag mig runt min lilla runda. Jag tvingar benen vidare trots att lungorna värker och att jag har blodsmak i munnen. Benen känns som stockar och jag vet att det är för att de inte får något syre. Jag blir så arg på min kropp men stolt över mitt psyke när jag tar mig runt. Jag vill som sambon kunna studsa fram (han älgar kanske snarast fram på sina långa ben) och jag vet att det inte är värt att jämföra sig. Jag imponeras även något enormt av Blivande prostinnan som trots sin astma och sina ben som är opererade mot benhinneinflammation ska springa Göteborgsvarvet. Hon är min idol på så många olika sätt och här imponerar och sporrar hon mig ytterligare en gång.
Vi är några stycken som snart ska springa blodomloppet i lag och jag vet att jag antagligen kommer att vara långsammast. Men jag måste helt enkelt erkänna för mig själv att målet är att komma i mål, ingenting annat.

söndag 9 maj 2010

Lögn och förbannad lögn!

Jag blev så himla irriterad när jag läste DN:s söndagsbilaga idag. En av krönikorna handlade om att vi 80-talister är så otroligt bortskämda och arroganta. Att vi inte gör någonting med våra liv och så vidare och så vidare. Jag känner att jag inte hör till denna grupp. Jag känner väldigt många 80-talister som inte är så heller.
Bland annat Innie på Tankestormar. Hon är 80-talist och en enormt duktig entreprenör, föreläsare och kanske framförallt en stark människa.
Detsamma gäller väldigt många av mina vänner. De är starka, drivna och alltid på gång. En av mina vänner är ordförande för något scoutgrej och har en massa annat andra stora åtaganden. Jag känner inte igen mig eller mina vänner i deras beskrivning.
Men varför är det så att vi så ofta beskrivs som lata och oförskämda? Finns det någon slags gräns mellan äldre och yngre 80-talister eller är det 90-talisterna som beskrivs? Jag undrar verkligen vad alla dessa underliga idéer kommer ifrån. Jag känner inte igen mig som sagt. Jag vill inte känna igen mig.

torsdag 6 maj 2010

Saker jag har lärt mig de senaste dagarna

Jag har bland mycket annat lärt mig följande saker de senaste dagarna.

*Man ska inte lita för mycket på väderprognoserna, vi fick faktiskt riktigt mycket vackert väder i Rom.
*Italienarna måste ha uppfunnit tutan så som de håller på.
*Jag blir bättre på italienska efter lite vin.
*Jag har inte så mycket till övers för påven (det visste jag redan innan men fick det liksom bekräftat där nere)
*Sambon, jag och italienarna har lite skilda sett att se på service.
* Det gör ont i fötterna att turista länge.
*Det är svårt att hinna med att äta när man turistar.
*Att historieskrivning verkligen ser olika ut beroende på var man är. Drottning Kristina hyllades på Audioguiden i Peterskyrkan eftersom hon är ett exempel på att Gud kan vända de hårdhjärtade människorna till rätt tro. Jahahaja.....
*Att Rom är väl värt flera besök eftersom det inte går att hinna med allt på fyra dagar.
*Och slutligen, lite oväntat, att det åker konstiga människor med vår nattbuss hem på vardagsnätterna. Bland annat Rebell Robban.

Vi har haft en underbar semester och nu är det några dagars ledighet (självfallet med lite pluggande, vad annars??) innan skolan och jobb tar vid igen. Det är mindre än en månad kvar till skolavslutningen och det är bara lite drygt en månad kvar till prästvigningen. PUH! Detta firar jag med att skriva mitt 300:inlägg på bloggen, nämligen detta. Hurra för bloggen!

lördag 1 maj 2010

En förbannelse???

Jag börjar misstänka att det ligger en förbannelse över det resande som jag tar mig för som är kopplat till sambon. När jag fick ett stipendie för att åka till Burma för två år sedan kom det en cyklon, resan inställd. Senare det året skulle först vi och sen blev det bara sambon (på grund av en massa strul) åka och ballonga i Thailand. Då blev det typ kupp där nere och flygplatsen stängdes av. Efter det försökte vi oss inte ens på att flyga någonstans på ganska länge. Sen tog vi mod till oss i januari och åkte till Berlin. Där var det snökaos, kallare än vad det varit på många år och vi frös konstant. Vår hemresa höll dessutom på att inte bli av eftersom det kom in ett stort snöoväder.
Nu, imorgon, ska vi åka till Rom. Jag har sett framemot värme, sol och att sitta ute och dricka vin. Vi har packat lätta kläder och bestämt att nu ska vi vila upp oss inför prästvigningen och allt. Det blev ju lite oroligt där när askan tog tag i Europa och jag trodde för ett ögonblick att den skulle hindra vår resa men så verkar ju nu inte vara fallet. Istället gick sambon in på nätet för att kolla vilket väder vi kommer att få. Förra veckan var det ju sol och varmt. Så tydligen inte veckan som kommer! Regn, kraftigt regn samt åskstormar rapporteras det om!!!!!
(Sambon har lagt upp en bild på sin blogg om ni vill se...)
Jag hoppas på att detta är ytterligare en av gångerna meterologerna har fel men samtidigt kan jag inte sluta undra vem som har satt en förbannelse över oss. Paraplyerna är nedpackade och jag tröstar mig med att vin smakar minst lika gott om det regnar ute......