Mycket nu.

Den senaste veckan har varit stressig och rolig. Så här när terminen är på väg mot sitt slut och därmed även utbildningen har många av oss i klassen drabbats av någon slags separationsångest. Vi träffas och umgås. Att vi hade utsparksfest hjälpte ju till på den fronten. Den blev blöt på många sätt. Tre av pojkarna badade i Fyrisån. Där nere träffade de en cykel, så kan det gå.
På festen höll jag tal och härjade runt. Jag fick öl hällt på mina fötter och dansade och kramade på alla mina vänner i klassen. Jag blev oerhört kärvänlig och ville vara nära och gav små pussar. I och för sig kommenterade jag detta i mitt tal, att jag är en väldigt närgången person.
När jag och lilla S satt på tåget hemåt dagen efter festen började jag nästan gråta eftersom jag hela veckan har gått runt och tänkt på att jag hoppas att hon och fina T vet om att jag älskar dem och att det kommer att kännas väldigt väldigt konstigt att inte ses varje vecka nu efter tredje juni. Samtidigt längtar jag efter tredje juni och framförallt till 13 juni. Jag trodde verkligen inte att tiden skulle kunna gå så fort. Jag hade så oerhört svårt att se det framför mig att det skulle ta slut, att det skulle bli en verklighet det här. Men snart är det verkligen en realitet att jag står där i mina fina prästskjortor och då är det dags att sluta blöta ner mig inifrån och ut och pussa på alla runt omkring mig!