måndag 26 april 2010

Kommunikation

Sambon och jag har börjat kommunicera via en white boardtavla i hallen. Den införskaffades i helgen, jag har längtat efter en sådan sedan vi flyttade in här. Tavlan har även en korkdel att sätta upp fina bilder och inbjudningar på. Idag när jag kom hem fanns det en fin liten karta över var bilen står. (Ja bilen. Läs mer om den här). Jag hade lämnat ett meddelande om vår resa vi ska bege oss på till helgen. Sen fanns det en fin liten prickig svamp på tavlan när jag vaknade i morse. Jag gillar vår lilla tavla.
Det är ju faktiskt inte fullt så illa som det kanske låter här, vi har ju setts ganska mycket i helgen. Vi har ju varit på Plantagen och skaffat blommor och på andra butiker för att skaffa balkongmöbler men i veckorna springer vi ju lite om varandra. Om jag hade kunnat andas idag skulle jag ha gått och tränat och då hade vi inte setts i vaket tillstånd. Sånt är livet. Därför är tavlan bra. För att jag ska hitta bilen till exempel. Eller skriva hur mycket jag älskar sambon. Eller vad han ska köpa för god mat åt mig så att jag kan äta gott när jag kommer hem. Eller för att jag ska kunna le åt små prickiga svampar när jag vaknar.

fredag 23 april 2010

Svårt å så svårt

Idag är det svårt att skriva PM. Det är tänkt att jag ska skriva om död och uppståndelse men jag fastnar bara i sorgen. Jag funderar mer på vårt förhållande till sorg än vad jag faktiskt gör på våra förhållanden till själva döden och uppståndelsen. För mig är det viktigare att få fram att sorgen är okej, att det är okej att det gör ont. Att man får skrika av ren smärta när det gör som ondast men att man också får skratta genom tårarna. Vi är så dåliga på att sörja i Sverige idag. Vi vet inte hur vi ska bete oss. Vad gör vi? Hur länge är det okej att sörja egentligen? Kan man sörja någon i flera år? Är det okej?

Sorg är ju något som inte bara uppstår när vi förlorar en kär till döden utan sorgen kan dyka upp när vi går ur ett förhållande eller när livet bestämmer sig för att våra planer inte var de som skulle ske. Är det tillåtet för de vänner till min mamma som aldrig fått barn att sörja det? Kan man hålla om en vän som gråter varje gång hon får mens eftersom det betyder att barnet hon hoppades på den här månaden inte blev den här gången heller? Vilken sorg ställer vi upp på? Hur långt måste ett förhållande ha varit för att vi ska få sörja det? Om ens första riktiga förhållande kommer sent i livet och "bara" håller i några månader, får vi sörja det? Är ett äktenskap mer värt än ett samboförhållande?

Som ni märker fastnar jag i sorgen. Kanske för att uppståndelsen är underliggande självklar. Att jag i min tro förtröstar på Gud och att vi kommer att uppstå till något bättre. Hur vet jag bara inte....

torsdag 22 april 2010

Vikten, ärligheten och sammanbrottet

Jag har här i min sjuklighet suttit här hemma och lyssnat mer på radio idag än tittat på tv, en seger från igår! Jag är nog på bättringsväg. Nu har jag suttit här och lyssnat på Christer i P3 och deras relationsråd. Det de tog upp först var en fråga från en ung tjej som hade tvingat ur sin kille ett svar om att han tyckte att hon skulle vara snyggare om hon gick ner de kilon hon hade gått upp sedan de blev tillsammans. Han uttryckte att hon var en nia men kunde vara en tia. Det är väl ändå ganska bra, en 9 av 10? Jag är verkligen inte en nia eller tia dagar som denna och om jag tänker ärligt på det hela så är det nog inte många dagar som sambon får se den potentialen av mig. Det är inte så att jag piffar mig bara för att vara hemma.
Jag insåg förra sommaren att jag hade gått upp ganska många kilon på de 1,5 åren sambon och jag varit ett par. När jag flyttade hem från staden i söder ändrades mitt liv rätt rejält. Från invanda tider med mat och motion och bra sömn började jag jobba kväll och natt och allt sattes ur spel. Ett år senare var jag inte alls bekväm i min kropp. Sambon sa inte ett ord. Borde han ha gjort det? Eller har jag med mina ätstörningar satt alla de kommentarerna ur spel hos mina kära eftersom de inte vet vad som kommer att hända om de säger något? Jag började skolan igen och försökte tänka på maten och godiset. Ett litet bakslag blev det med ett försök att engagera mig i en viktklubb, gick så där.
Nu har folk börjat kommentera min vikt, att jag har gått ner. Den senaste veckan är det ganska många som har sagt att jag ser bättre ut och friskare ut. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort men det är ju sant att jag trivs bättre med min kropp än vad jag gjorde i höstas. Jag tror att det är regelbundenheten som har gjort det hela. Jag hoppas att jag kan bibehålla det hela under nästa år, jag har bestämt mig för att jag kan!
Men vem är det då som skulle ha sagt till mig när jag gick upp mina kilon? Borde någon ha gjort det? Är det mitt ansvar att säga till mina kära om hur de ser ut och hur de borde lösa sina "problem"? Borde vi ens se det som problem? Ligger problemet verkligen i vikten eller ligger det någon annanstans när man tvingar ur sin respektive en åsikt om ens vikt?

Ärlighet varar längst sägs det, men är det så?

onsdag 21 april 2010

Saker som fascinerar mig

Idag har jag legat hemma som en liten sjukling med feber och snuva och annat elände. Detta har gett mig chansen att fundera lite på en del av de saker som fascinerar mig. Bland annat efter att sambon gick ut för att köpa choklad åt mig. Vi började efteråt fundera över vem som gillar Marabous Frukt och Mandel. Min mormor åt den, men vem gör det nu när hon har varit död i tio år??


Jag funderar också över varför tidningarna känner sig manade att förklara för folk att de inte får lön om de blir tvungna att stanna utomlands på grund av askmolnet. Flera gånger har det stått att man inte får lön om man inte kommer till jobbet. Det går inte att begära lön om man inte har gjort sitt jobb. Är det här verkligen ett problem? Förstår inte folk det? Inget jobb ingen lön brukar ju vara en ganska vanlig slogan. Tydligen inte något som gått fram till de djupa lagren av den svenska folksjälen. Att man dessutom måste meddela att man inte kan komma och kanske ta ut lite mer semester verkar också vara en nyhet för många.

Nu ska jag vila mitt lilla huvud igen och be för att jag ska lyckas bli frisk i tid för att jobba lite i helgen så att jag också kan få lite lön!

måndag 19 april 2010

Den som väntar på något gott...

....väntar alltid för länge!
Det är i alla fall min filosofi.
Jag är så oerhört trött på att vänta.
Jag är trött på att vänta efter att ha en lön.
Jag vill inte vänta mer på att börja jobba, jag vill vigas nu!
Jag är trött på att vänta på att kunna andas... (Pollen! Damn you!!!!!)
Jag vill inte vänta längre på att vi ska bestämma ett datum för vårt bröllop även om jag vet att det är smartare att ta tag i det när vigningen väl är över.
Jag vill inte vänta mer på värmen, jag vill ha en ordentlig vårvärme så jag slipper frysa om fötterna i mina ballerinaskor.
Jag vill inte vänta mer på att kaftanen ska bli klar eller att mina prästkläder jag beställde för flera månader sedan ska komma. (Jag hoppas att avin som låg på bordet idag är dem....)
Jag vill inte vänta mer!!!!
Jag är oerhört otålig.......
Nu ska jag lugna ner mig med en liiiten liiiiten whiskey för att mörda allt pollen i mina lungor.

fredag 16 april 2010

Jag övar mig på härskartekniker

Jag övade mig lite på härskartekniker häromdagen gentemot mina klasskamrater. Tog lite oprovocerat på dem, kallade dem för lilla vän och förminskade dem. Jag var tydligen väldigt obehaglig och läskig....
Det kan ju vara lite smålustigt när jag gör så här och när det blir så övertydligt det jag gör. Jag tror inte att någon av dem som var i min närhet köpte det jag gjorde men det känns liksom lite smutsigt när jag läser om alla andra som faktiskt använder sig av dessa metoder. Jag har läst om Anders S Nilsson här i veckan. Eftersom jag inte lyssnar på den radiokanal där han jobbar hörde jag inte hans intervju med Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård. Däremot har jag läst en massa om honom och hans olika härskartekniker efteråt. Jag blir alldeles illamående av hans beteende och vad han anser sig ha rätt att röra och göra.
Jag inser att jag måste öva mig mer på mina härskartekniker så att jag kan slå tillbaka när jag kommer att möta dessa typer framöver i livet. Jag vill också rekommendera er att läsa Lisa Magnussons fantastiska blogginlägg eftersom hon har undersökt saken mycket djupare än vad jag gjort och hon är dessutom väldigt bra på att skriva.

torsdag 15 april 2010

Alltid dessa strumpor

Igår när jag dammsög plockade jag undan lite kläder bredvid sängen. Mina och sambons. Det som fascinerar mig är dock mängden strumpor som ligger på sambons sida. Vad gör de där? Varför ligger de inte, som mina, i tvättkorgen? Det som kanske fascinerar mig mest är att det inte bara är jag som funderar över detta. Även min mor har dessa tankar samt min goda vän H. Vi undrar alla varför strumporna har så eländes svårt att hitta ner i tvättkorgen. Hos oss verkar inte kalsongerna ha lika svårt att hitta vägen. Har strumporna lägre prioritet? Är de inte lika "kastbara" som andra klädesplagg?
Jag vet inte... Jag förstår inte....

onsdag 14 april 2010

En kalkylerad risk

Idag har jag tagit en kalkylerad risk för min närvaro i skolan. Vi pratade förluster i måndags och jag bröt ihop i en liten blöt fläck. Igår tog jag mig dit och tyckte att jag klarade mig bra men jag märkte idag att det hade tagit hårdare på mig än vad jag trodde. Jag orkade bara inte gå upp. Jag gick runt här hemma i samma runda som varje morgon består av men när jag insåg att jag var i en dimma, på väg mot gråt så gick jag och la mig igen. Sambon verkade lite skeptisk till en början när han kom hem men nöjde sig när han insåg att det betydde att sängen skulle vara lite varmare. Jag sov mig till och med förbi min väckarklocka och vaknade igen av sambons konstiga mobil som väsnas med jämna mellanrum. Han bara sover (och tur är väl det) men jag flög upp. Nu har jag suttit på balkongen och försökt hitta mig själv igen. Jag har skrivit lite, läst lite och njutit mycket av solen. Jag ska skriva lite till nu och snart ska jag försöka springa en liten vända (vi får se hur det går med allt pollen). De mörka tankarna ligger fortfarande lite för nära under skalet för att jag ska vara nöjd men försöker leva i häret och nuet och faktiskt njuta av solen och värmen.

måndag 12 april 2010

Sömnstörningar

Enligt bipacksedeln på min medicin (jag läser sådant slaviskt tyvärr....) att jag kan få sömnstörningar av den. Igår yttrade sig vad jag tror vara en sådan. Jag somnade som en stock på soffan när sambon lyssnade på hockey. Sen när han gick sov jag vidare där en liten stund. Jag hade ändå inte haft en så ansträngande dag. Kyrka och en sjukt trevlig solpromenad med H så jag borde varit i toppform!
Jag var seg resten av kvällen och jättetrött när jag gick och la mig. Tills jag släckte lampan!!!! Helt otroligt! Jag vände och vred på mig och kunde inte för allt i världen somna. Jag funderade på att gå upp en sväng men ångrade mig igen. Jag låg där och vände och vred på mig tills sambon kom hem. När han kröp ner och kramade om mig kunde jag tillslut slappna av. Det ledde till inte alltför många timmars djupsömn. Nu är jag förvånansvärt pigg och undrar om min sömnstörning innebär att jag är ovanligt pigg. Det vore något..... Eller betyder soffsömnen något annat??? Den som lever får se!

söndag 11 april 2010

Tidsoptimist

Ibland vill jag klämma in alldeles för mycket på en enda dag, det brukar gå så där. Jag tror att många med mig flänger omkring för att hinna allt de vill göra. Hur kommer det sig att vi gör så här? Är det så att dygnet inte har tillräckligt många timmar eller är det så att vi sover bort dem?

Jag tror att jag det senaste året kanske har känt att tiden inte har räckt till eftersom jag inte kunnat göra det jag vill göra. Mycket av det vi har gjort i skolan har känts oerhört frustrerande och kanske inte så pass utvecklande som jag hade hoppats innan jag började. Att sitta där hela dagen för att sen kanske inte hinna träffa sambon eller hinna plugga eller inte hinna träna är extremt irriterande.

En annan orsak tror jag kan vara att jag velat klämma in så mycket som möjligt de helger då jag faktiskt inte jobbar. Men nu är det inte många helger kvar, på riktigt. Jag har lagt upp det lite ojämnt den här månaden så det blir jobb nästkommande två helger samt valborg. Sen går mitt kontrakt ut. Ingen mer buss? Jag tror dock att maj kanske kommer att locka med några pass, det kommer ju trots allt ingen hel lön i juni utan en halv och det kan behöva lite tillskott. Fördelen då är bara att jag inte behöver göra fyra pass utan kan välja helt själv.

Imorgon går vi in i begravningsblocket i skolan. Det block jag sett fram emot mest det året! Intressant ska det bli!

torsdag 8 april 2010

Nederlag?

Jag vill inte se det hela som ett nederlag, jag måste se på det som ett överlevnadsförsök. Jag har börjat med en extremt låg dos av min medicin igen. Det har inte varit några roliga veckor här hemma på sistone. Inget har varit rätt. Jag har inte velat göra något men jag har samtidigt har jag blivit vansinnig när vi inte har gjort något. Allt sambon har gjort har varit fel och han har fått sig mer än en skopa ovett. Jag har hållit mig i diskbänken för att inte rasa ihop på golvet. Jag vägrar hitta mig själv på köksgolvet igen!
Så efter moget övervägande och ganska mycket ilska ringde jag min husläkare. Efter två dagars jagande och ringande om varandra så pratades vi till slut vid. Hon höll med mig och nu ska jag äta medicin i tre veckor innan vi ses för att se hur det funkar. Jag vill verkligen inte äta medicin men måste man så måste man. Sambon håller handen, klappar och pussar. Men jag gläds åt att jag äter 10 mg just nu istället för 100mg som jag gjorde innan jag slutade med medicin i höstas. En liten seger i mörkret.

tisdag 6 april 2010

Ändan där bak

Igår när jag körde lite bil lyssnade jag på P3 som vanligt. Det var Christer med en sex-sändning. Sex timmar om sex. Det var många som hade mailat in en massa funderingar och frågor och jag tror att det är bra sätt för många att ventilera sin oro.
En fråga jag hörde var den om "säkra perioder". Tydligen är den,öööhh, ja det blev lite diffust. Men enligt dem var i alla fall ägglossningen två veckor efter mensens första dag och då är det verkligen inte säkert. Enligt dem verkar man bli gravid nästan alla månadens dagar så använd alltid skydd! (Jag tror att de kan varit sponsrade av RFSU)
Men samtidigt läser jag att genomsnittstiden för ett par att bli gravida är fem månader och då försöker de verkligen på rätt dagar. Enligt de tidningarna kan man bara bli gravid två dagar i månaden och då ska man ha sex på rätt sätt, ätit rätt mat och syrsorna ska sjunga i vissa tonarter och då kanske kanske blir man gravid.

Ja jag vet då inte. Det känns som om båda sidor gör säkrast i att lita på sina egna källor och göra det så enkelt som möjligt för sig. Preventivmedel för de ena och syrsor för de andra!

torsdag 1 april 2010

En saknad

Jag har väldigt många fina vänner och de flesta av dem träffar jag alldeles alldeles för sällan. Jag saknar dem alla. Men det här inlägget handlar om en speciell vän. Vi umgicks jättemycket när jag bodde i södern. Han hjälpte mig med det mesta men kanske framförallt att hålla mig samman. Han ställde alltid upp. Vi åt chokladkakor, popcorn och lagade mat. Han kom över och fixade min cykel de tretusen gånger den gick sönder. Han var händig som få när det gällde det där. Han var en axel för mig att gråta mot och en fantastisk vän att skratta med. Sen hände det som så ofta händer. Vi träffade kärleken båda två och flyttade åt varsitt håll. Det är dumt, jag önskar att vi hade flyttat åt samma håll. (Mitt håll då så klart) Han som norrlänning har flytt till landets södraste delar med sin kärlek. Hon är en oerhört smart och stark tjej så jag förstår honom, men kunde de inte ha bott här??? Nu går livet sitt gilla gång och vi ses alldeles alldeles för sällan. Pratar gör vi inte heller särskilt ofta, det är dumt det med. Förhoppningsvis om jag förstått det hela rätt ska jag viga dem i sommar, det är däremot bra. Jag ska göra mitt yttersta för att inte börja gråta, jag får helt enkelt göra det efteråt. Jag saknar min fine vän och längtar efter honom.

Det här klippet är till honom!