tisdag 26 juli 2011

Min barndomssomrar

Jag har varit på semester. Vi åkte ut i skärgården hela klanen. Föräldrarna, kusinerna, kusinbarn, faster och farbror och alla respektive utom min man.
Ärtan var med. Vi bodde i samma hus som jag bodde i med min mamma, pappa och kusin för en herrans massa år sedan. Det finns på film. Maken och jag såg filmen ganska nyligen. Det är den enda film som finns på min pappa. Jag kunde återigen höra hans röst. Det var konstigt. Han lät inte som jag mindes honom.
Men när vi var ute på ön var det som om han var med mig hela tiden. Han fanns där när Ärtan badade i havet för första gången. Han fanns där när jag visade Ärtan blåbär. Han fanns där. Han finns alltid där men det blev så påtagligt när jag var på ett ställe jag inte varit på sedan mina barndomssomrar.
Jag känner att jag måste åka dit igen om några år när Ärtan är större. När jag kan prata med honom om mammas pappa och han kanske förstår.

måndag 11 juli 2011

Gift, skild, annat

Jag vill bara börja med att skriva att maken och jag inte tänker skilja oss. Lite längre än ett halvår ska vi nog klara av, vi siktar på en evighet.
Nåväl.
Jag har flera vänner som är skilda. Det började med att de var gifta. De flesta trivdes till en början bra med att vara gifta och trivs nu väldigt bra som skilda. Men jag kan tycka att det inte är skilsmässan som definierar dem.
När man ska fylla i papper och dylikt från myndigheter ska man allt som oftast fylla i social status. Lite som på facebook. Bland alla dessa papper finns alternativen gift, skild, singel. Det står också på ens personbevis om man begär ut ett.
Är det verkligen så att ens skilsmässa kan beskriva vem man är resten av livet? Hade man varit sambos och separerat hade det aldrig märkts. Jag har separerat från två sambos i mitt liv och det har aldrig dykt upp på något personbevis. Det har i myndighetsvärlden gått obemärkt förbi.
Innan mamma gifte om sig stod det skild på hennes personbevis. Kunde hon inte fått gå tillbaka till singel där efter ett tag? Det blir ju som att det krossade äktenskapet mellan henne och pappa blir det viktiga.
Jag förstår inte riktigt. Den enda gången det är viktigt att man faktiskt är skild är väl när man ska gifta om sig. Det kanske borde finnas en preskriberingstid på skilsmässor. Att man efter fem år går från skild till singel igen. För så tror jag de flesta känner sig.

tisdag 5 juli 2011

Det gör det bara värre

Jag pratade med min nuvarande kyrkoherde igår. Hon hade strukit mig från höstens alla gudstjänster för hon var så övertygad om att jag skulle få den ena av tjänsterna. De hade nästan sagt det till henne när de pratades vid. Men vi vet ju att så inte blev fallet. Hon var uppriktigt förvånad. Vår enda lösning på varför det blev som det blev är att jag inte kan tillträda just när de behövde. De hade frågat henne om de kunde få flytta min adjunktstid till dem och hon sa ja. Jag hade också sagt ja. Då är det bara stiftet som kan ha sagt nej.
Kan det verkligen vara så? Tycker de att de resterande sex veckorna det handlar om är så viktiga att de förnekar mig en tjänst? En tjänst där jag skulle passa sjukt bra? Det enda det betyder är ju att de får lov att betala min lön ytterligare lite längre.
Man skulle kunna tro att denna känsla av att jag verkligen var bland de sista inför den tjänsten skulle göra att jag kände mig lite bättre till mods men så är verkligen inte fallet. Jag känner mig bara oerhört snuvad på tjänsten och uppriktigt sagt lite orättvist behandlad.
Tur att mina föräldrar sagt till mig sedan jag var liten att livet är orättvist!