onsdag 30 juli 2008

Ont

Nyheterna fortsätter att komma angående vännen på sjukhuset. Tydligen har cancern spridit sig till lungorna.... Jag undrar bara vad det betyder, vad kan de göra?!?!??!? Jag längtar efter att komma söder över för att kunna hälsa på! Jag hoppas att jag får.....

tisdag 29 juli 2008

Jag förstår inte

Fick ett samtal söder ifrån idag. En av mina vänner ligger svårt sjuk på sjukhuset. Hon har fått livmoder och äggstockscancer.... Det gör så ont att inte kunna göra något och vara här och inte där. Hon har inte mått särskilt bra på senare tid men har blivit avfärdad gång på gång av sjukvården. Till slut gick det inte mer i lördags utan en annan vän tog med henne in akut till sjukhuset. Där la de in henne direkt och nu ligger hon på en intensivvårdsavdelning och får inte ta emot besök. Jag förstår verkligen inte. Jag känner mig så fruktansvärt arg och samtidigt tom. Det är nu det är skönt att vara praktikant för jag hade inte kunnat stå och prata om Guds nåd idag. Jag vet att den finns men det går bara inte.... Det enda jag kan göra är att be och det tänker jag göra med intensitet och kraft!

måndag 28 juli 2008

Ett önskat och älskat barn

Jag har tittat mycket på reklamen på stan just nu där barnmorskor från ungdomsmottagningar berättar att om vilka gravisditetstest de har använt genom åren och hur nöjda de är med dem. När jag ser dem tänker jag på alla dem som gör testen. Alla de som sitter och stirrar på stickan... Några som hoppas och önskar intensivt att det ska visa på att familjen ska få tillökning och andra som bävar inför samma framtidsutsikt.

Jag fick alltid höra av pappa att jag var ett älskat och önskat barn. Han var inte det, han var ett "rädda förhållandet barn" som han uttryckte det. Han trodde att många barn som är första barn kanske är p-pillerbarn eller liknande, det andra önskat och det tredje ett "rädda förhållandet barn". Jag hoppas och önskar verkligen att hans cyniska synsätt inte är sant. Det vore underbart om alla likt mig fått höra att de är önskade och älskade.
Varje barn borde få ha rätten att vara det.

Oförutsedda händelser

Mitt liv har i stort påverkats av oförutsedda händelser. Händelser som har påverkat mitt liv så att det aldrig har sett likadant ut igen. Jag antar att allas våra liv består av sådana händelser. Vissa är bra, som beslutet att gå på bio av en slump i januari i år då jag träffade pojkvännen. Andra är mindre bra och gör kanske mer ont att påminnas om som den där oktober dagen för åtta år sedan då pappa dog....Vi vet aldrig vad som kommer att hända och vi kan inte heller påverka det.

Läste på en av de bloggar jag följer om en sådan händelse. En god vän till hon som har bloggen som har blivit våldtagen och sen nekas psykisk vård. När jag läser sånt sätts hela min värld på kant och jag kan nästan funder över varför man kämpar. Fast samtidigt vet jag varför för några måste ju göra det. Vi måste vara medmänskliga, fortsätta vara en del av en större gemenskap.

Vill ni själva läsa bloggen och vad som har hänt så gå in på http://tankestormar.blogspot.com/

lördag 26 juli 2008

Släppa kontrollen

Den förestående flytten ger mig frossa. Jag hatar att packa men den biten är ju redan avklarad så nu är det själv flyttandet som snart kommer att gå av stapeln. Det mest intressanta i det hela är att det känns som de runt omkring mig har egna planer för min flytt. Bland annat så bestämde styvpappan att jag skulle flytta på lördag när flytten de facto sker på fredag. Han hade också bestämt att jag inte skulle flytta ifrån pojkvännen direkt utan bo kvar här ett tag. Det håller nog i och för sig pojkvännen om att det vore en bra idé men jag längtar hem!

Jag har känt mig hemlös och rotlös nu rätt länge. Det senaste halvåret framförallt men jag tror nog ända sedan jag flyttade till småstaden. Nu är det äntligen dags för mig att få komma tillbaka till min hamn av trygghet, min lägenhet. Jag verkligen älskar min lägenhet dessutom och är beredd att jobba häcken av mig för att kunna bo där. Den är min och bara min och har hela tiden varit min trygghet när livet runt omkring svajar. Det är nog en anledning till att jag blir så irriterad när de nära och kära inte förstår hur viktig den här flytten faktiskt är för mig. Sen när jag är tillbaka blir det i alla fall åter inflyttningsfest!

Nu har jag bokat en bil till på fredag i alla fall och det känns bra. Nu ska vi se bara om jag kan få nycklarna till förrådet där mina saker bott det senaste halvåret också på fredag.....

torsdag 24 juli 2008

Songbirds

Glömde i min irritation i morse att berätta om filmen jag var och såg med den snälla vännen igår. Vi var och såg "Songbirds". Hon hade fått gratis biljetter och då fick jag den ena! Filmen, som är en dokumentär musikal, handlar om kvinnor som sitter i fängelse i England och hur de har hamnat där. Den rekomenderas starkt. Gå och se!



http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=81516&a=1147904

Irritation

Jaha och vart har jag lämnat min blå favorittröja??!?!?!? Den försvann igår på jobbet eller kanske när jag promenerade mellan lunchhandlandet och församlingshemmet. Är otroligt irriterad. Dessutom hade jag huvudvärk i natt och mina hörlurar till mp3spelaren har slutat fungera ordentligt. Ingen bra dag helt enkelt.

Den stackars pojkvännen som vaknade samtidigt som jag i morse trots kvällsarbete försökte sitt yttersta med att få mig på bättre humör men det gick inte så där jättebra. Trots söta försök fick han en arg och förnärmad blick innan jag gick. Tur att vi är lediga ihop i morgon. Det är bara att göra som han säger, bryta ihop och börja om så det är det som är planen för dagen.

Ska ha middagsbön här om några timmar och ska nog använda bönen jag publicerade igår, den har fastnat och passar verkligen bra i allt annat som har hänt under veckan. Det är väldigt intressant att vara här och få vara med om alla möten med människor. Häromdagen träffade tjejen som är vaktmästare här och jag en väldigt intressant man. Han stod och slog på soptunnan i entrén och sen vände han sig om mot oss och frågar med arg röst "Är det den här som ni kallar för orgelpipa?!??!?!?" (Församlingen gör om sin orgel till digital, vilket tydligen är väldigt ovanligt). Vi tittade på varandra tjejen och jag varpå hon svarade "Nej det där är en soptunna..." "Jaha" sa mannen, "Så det här är alltså inte orgelpipan utan en soptunna?!?!??!" "Jaaaaa...." kom det från oss. "Orgelpipan är innanför dörren i kyrkan till höger" Mannen gick in och började sedemera banka och slå lite lätt på orgelpipan i stället. Efter en stund kom han ut från kyrkan, tittade på oss tackade och gick ut.

Det är kul att jobba i församling!

onsdag 23 juli 2008

Galningar

Gode Gud!
Sänd oss några galningar, såna som engagerar sig totalt, såna som glömmer sig själva, såna som förstår att älska med handlingar och inte med ord, såna som överlämnar sig ända till slutet.

Vi behöver galningar, ostämda, lidelsefulla, personer som kan kasta sig ut i fattigdomens för varje dag alltmer okända och osäkra djup; de som kan acceptera den anonyma massan, utan önskan att utnyttja dem som taburett; de som inte använder nästan för egen räkning.

Vi behöver verkligen galningar Gud! Galningar i det närvarande nuet, förälskade i det enkla livet, den fattiges befriare, älskare av freden, fria från andra engagemang, övertygade om att aldrig begå förräderi, föraktande egen bekvämlighet eller sitt liv, kapabla att acceptera vilka uppgifter som helst, att bege sig vart som helst när plikten kallar och vara fria och lydiga på samma gång, spontana och uthålliga, glada, mjuka och starka.

Ge oss galningar, herre.


Hämtad ur "Stora bönboken"

tisdag 22 juli 2008

Godis

I brist på bättre disciplin har jag bestämt mig för att följa trenden och börja blogga, får se hur länge det håller i sig och om någon läser det---
Hur som haver, just nu har jag ett enormt godissug och köper kopiösa mängder så fort jag får chansen. Det kanske inte hade varit så farligt att köpa det om det inte var så att jag svullar upp det också. Ingen beach 2008 här inte!

Idag hade jag min fan-club i kyrkan. Det var roligt. Min fan-club gjorde att kvällsmässan bevistades av ungefär fem gånger så många som den brukar bevistas av. De följde med så snällt i sina agendor och berömde mig, som sig bör, efteråt. Det var ofantligt nervöst att ha dem där men samtidigt så värmde det något otroligt. De satt där trots att de inte tror och helst kanske inte går i kyrkan.

Efteråt sa tant T att hon tänkte på pappa och såg framför sig hur han hade varit där. Det gör jag också men jag tror han är med mig varje gång jag gör något i kyrkan eller någon annanstans. Han står liksom bakom och applåderar och håller mig om ryggen. Han ger mig extra styrka när det behövs. Himla tur det för det kan ju behövas ibland!