Lyckligaste

Här för en liten stund sedan stod jag och plockade ut tvätten ur tvättmaskinen insåg jag att jag är så oerhört lycklig. Ironiskt kanske när jag har en tokförkyld liten bebis med feber att jag anser mig lycklig men jag kan inte hjälpa det. För jag har ju honom trots allt. Jag är gift med hans pappa som jag älskar och det känns inte som om vi kommer att bli det där ett av tre paren som skiljs inom året att bebisen föds.
Det hela fick mig att fundera lite på dem man har känt och framförallt dem man har älskat. Oavsett hur det slutade så hoppas jag att de har det som jag. Jag har två föredettingar som liksom är på riktigt och inte skolkärlekar. Den ene vet jag hur det går för. Han har precis fått en ny njure efter en lååååååång tids sjukdom och lever tillsammans med sin fästmö. De verkar lyckliga. Jag blir så oerhört glad när jag ser det på facebook. Vi skriver till varandra ibland. Han och jag var bästa vänner även efter det att det tog slut. När jag fick reda på att han var sjuk var jag arg på hela världen, Gud och orättvisorna. Han är en bra människa och har redan drabbats av mer skit än vad man behöver. Men nu, nu verkar det ju faktiskt bra....
Mitt andre ex har jag liksom ingen aning om hur han mår. Bra tror jag. Där blev det inte så bra efter slutet. Trots att vi bröt på hans initiativ kunde han inte riktigt hantera när jag träffade maken och fortsatte. Jag hoppas verkligen verkligen att han har det bra i alla fall.
Men det är lustigt det där, att personer som har varit så oerhört viktiga för en bara försvinner ut ur ens liv. Man har ingen aning om hur de mår, den person som har legat närmast ens eget hjärta. Underligt. Men å andra sidan, naturligt. Jag önskar dem bara all lycka och att de har det lika bra som jag har det.
För jag, jag är som lyckligast nu!