Besviken

Ärtan och jag lyckades ta oss i högmässan idag. Det är verkligen inte alltid vi lyckas med det men det har blivit två gånger nu på ganska kort tid. Men just nu funderar jag på om det ska få vara de enda två gångerna på länge...
Vi satte oss som goda gudstjänstbesökare långt bak i närheten av barnbordet. Ärtan är ju lite för liten för att uppskatta barnbordet ännu. Till en början var han jättenöjd med att stå i bänken och titta på allt och alla. När han hörde orgeln och musiken utstötte han ett litet glädjetjut. Det mottogs med leenden. Men efter det var det inte bara leenden. Jag kände mig så oerhört mycket i vägen hela tiden. Den kyrkliga medarbetare som satt bredvid oss i bänken såg redigt besvärad ut. Ärtan och jag rörde oss därför till barnhörnan där han låg på golvet och lekte med dockorna. Han verkade ganska nöjd. Predikan verkade han tycka var onödigt lång, vilket han kan ha haft en poäng i, för då tjoade han lite.
Han gillar ju kyrkan än så länge och gillar verkligen musiken. Problemet är att jag är rädd att han kommer att sluta gilla den eftersom jag måste sychssa honom hela tiden. Jag tycker egentligen inte att det är något problem att han tjoar lite men det känns som om "alla" andra gör det. Vi är inte välkomna och vi är i vägen.... Det känns underligt i en kyrka som säger sig satsa på barnen. De är välkomna så länge de inte går i högmässan.... Underligt....