Egna barn andras ungar

Vi var i lekparken idag. Det är tydligen sånt man gör numera. Vi var där och hängdes tillsammans med Knoddas familj. Båda grabbarna somnade lagom tills det att vi kom till parken så vi gick och fikade. Det blev flera små avbrott för fika för oss föräldrars skull. När det var dags för sandlådehäng så insåg jag verkligen att det är egna barn andras ungar. Maken sa till några större barn som slängde sand omkring sig och deras pappa påminde dem när de försökte sig på lite mer slängande. Däremot var det ett annat barn som gick fram till oss, rev runt bland det Knoddas och Ärtan grävde i och slängde sand på våra små tellingar.
Ärtan fick sand överallt, bland annat i ögat. Vi var tvungna att torka bort med våtservett och han grät och grät. Gråten var ju visserligen bra eftersom då försvann sanden ut men jag blängde argt på barnets föräldrar.
Barnet vet ju inte bättre men som förälder måste man vara med lite när det är så många barn i samma sandlåda. Man kan inte sitta och fika lugnt på kanten. Självklart så kommer säkert Ärtan ge sig på något barn någon gång men då är det väl ändå min uppgift som mamma att stoppa honom och förklara för honom att man inte får göra så......

För övrigt börjar jag jobba igen på tisdag. Egentligen imorgon men jag har ju ledig dag på måndagar. Det känns verkligen så där. Det känns mer som början på slutet än något annat. Än så länge har jag inte fått något nytt jobb efter de här sex veckorna jag har kvar i min nuvarande församling.
Jag tror att det är Guds sätt att förklara för mig att jag behöver "bara" vara hemma med Ärtan. Inte jobba samtidigt utan fokusera all min energi på det lilla livet. Jag tror att det finns en tjänst som är tänkt just för mig och den kommer när den ska komma. Det är bara att fortsätta försöka ha tålamod, något som jag inte är särskilt bra på. Men men.