Utsikten från ett fönster

När jag åkte tåg neråt här i lördags blev jag lite förvånad. Jag såg saker som jag aldrig sett förut och jag har ändå åkt den sträckan ganska många gånger. Jag satt och tittade ut genom fönstret och njöt. När jag sa hej då till pojkvännen på stationen kändes det inte så jobbigt och att lämna Sthlm var inte så jobbigt. Jag tänkte på tåget på alla de gånger jag suttit på tåget med tårarna bränande bakom ögonlocken och en klump av ångest i magen. Jag har knappt sett ut genom fönstret utan bara försökt att tänka på annat när jag åkt. Första gången jag åkte ner när jag flyttade ner var klumpen i magen så stor att jag mådde illa. Jag pratade med mamma i telefon och försökte andas. När jag kom fram stod jag förvirrad på stationen i en halvtimme och väntade på bussen. Väl hemma var det stökigt och i kylen stod en mjölk som gått ut en månad tidigare. På något sätt blev det första intrycket kanske inte det bästa. Efter det har jag haft många olika slags resor dit ner och upp igen. Alla har inte satt sina spår utan mer bara funnits där men en del ligger kvar som delar av större minnen.