Det sägs att när änglar gråter...

... så regnar det. Om det nu är så har änglarna gråtit för mig också på sistone. Jag har inte gråtit sen jag var nere i södern i fredags och jag undrar när det tänker komma. Jag skulle behöva göra som änglarna och gråta så att Sverige flödar över. I stället har sorgen satt sig i kroppen på mig. Jag mår illa, har ont i huvudet, kroppen värker och jag är trött så trött. Jag känner igen känslorna från när pappa dog. Jag stängde av då men trodde att jag lyckats börja gråta igen förra året när x:et gjorde slut men tydligen var det en annan gråt. En annan gråt för en annan sorg helt enkelt.
Pojkvännen och jag åker på kalas på fredag och sen fortsätter jag till den forna hemstaden. Där ska vi träffas och ha minnesstunder. De hade en igår i kyrkan men flera av våra grupper behöver ha egna minnesstunder. Om inte annat behöver jag det....

När jag startade blogga tänkte jag mig en ganska glättig historia om mina öden och äventyr men så ville inte livet det. Men som mamma sa, det blir bättre, det finns ljus, det är bara så väldigt väldigt mörkt just nu.....