Ånger

Pappa sa till mig att man ska aldrig skämmas över det någon annan gör, för man kan aldrig vara ansvarig för någon annan än sig själv. Han fortsatte med att man inte ska skämmas eller ångra något man gjort utan bara göra saker som man kan stå för i efterhand eller i alla fall ta konsekvenserna av sitt agerande. Jag har försökt att leva efter detta men ibland, ibland kommer ångern smygande. Samma sekund som jag har gjort något så tänker jag "Varför gjorde jag det där?". Handlingen lämnar en sur eftersmak i mitt medvetande och jag kan inte hjälpa att älta det lite ett tag. Det är inte alltid stora saker utan små ganska meningslösa saker som etsar sig fast i mitt medvetande. Jag ångrar de gånger jag har sårat folk med min obetänksamhet, mest eftersom det inte varit med mening utan bara att jag inte tänkt hela vägen fram, men de sakerna kan man ju oftast be om ursäkt för. Nej, det är som sagt helt andra saker jag ångrar, onödiga telefonsamtal där en onödig kommentar lämnar min mun. Ingen blir lycklig, inte jag och inte den jag pratat med.....
När jag var singel bestämde jag mig för att leva som det kallas, ett ganska vidlyftigt liv. Jag gjorde mitt bästa för att vara tydlig i mina singnaler och det blev nog nästan löjligt burdust ibland men det är nog i många fall det bästa sättet för att ingen ska bli sårad. Jag gjorde som jag ville och levde som en tonåring innan jag träffade pojkvännen och insåg att det faktiskt var honom jag ville ha! (himla tur att han kände likadant) Fast första kvällen vi träffades var jag fortfarande inne på den burdusa ärligheten och förklarade för honom att det inte var någon idé att han blev kär i mig för det hade han ingenting för! (tur att han inte brydde sig om mitt dravel). Någonstans i det här burdusa låg ändå ett skydd, det var ingen som kunde anklaga mig för att ha fört dem bakom ljuset eller gett dem antydningar som inte stämmer så nu, så här ett år senare kan jag se tillbaka på den tiden och ändå tänka att ja, jag ångrar ingenting.