Det som gör det värt det

Ibland kan mitt helgjobb vara ganska träligt. Vissa kvällar bara står, går eller åker vi runt i kylan. Det känns som om vi inte gör någonting och de åtta timmarna bara segar sig fram. De kvällarna undrar jag ofta vad jag gör där och inte hemma hos sambon (som inte heller tittar på Idol). De kvällar då det smäller känns det bra att vara där men samtidigt ger de mig en ganska stor misstro mot framförallt vuxenvärlden (som jag då ska tillhöra). Jag tittar på de vuxna som bara står bredvid när barnens hela värld slås i spillror och hur de klagar eftersom "deras" buss blir försenad. De gnäller och klagar samtidigt som jag springer runt och försöker se till så att ingen åker på stryk, att chauffören har det bra och har en trafikledning som skriker mig i örat via mobilen. Efter de kvällarna är jag slut, helt slut.
Men så kommer de ögonblick då jag får en glad och innerlig känsla. Helgen bjöd faktiskt på två sådana ögonblick. Dels var det en av "våra" ungdomar som gjort sig illa. Han grät och grät eftersom han dessutom bråkat med sina vänner. Vi skjutsade in honom till SÖS där han fick hjälp. Han kramades och grät. Kvällen efter var jag fortfarande orolig för honom och skickade ett sms. Då dök han upp, vid bättre mod och lite piggare. Jag fick ytterligare kramar och jag väljer att tro på honom om hur han mår och vad han gör. Mitt jobb och min uppgift är inte att moralisera och ifrågasätta. Min uppgift är att finnas till.
Även en av våra förare gav mig ett sådant ögonblick. Efter det att bussen fått soppatorsk och han fick fel sorts buss bytt till sig fixade vi en större variant åt honom för att han skulle få med sig allt folk från stan senare under natten tittade han på oss och frågade sig hur det hela hade gått om vi inte hade funnits.
Sådana saker gör att det är värt att stå och frysa en hel kväll....