1 av 6

Idag lyssnade jag äntligen på Hanna Hellquists "Sommarprogram". Jag har haft det länge på mobilen men inte lyssnat på det men idag blev det äntligen av som sagt. Hon pratade om massa bra saker som jag kan känna igen mig i och min beundran för henne växte. Jag har gillat hennes krönikor länge och tycker om att lyssna på henne i Morgonpasset på P3.
En av de saker hon tog upp (förutom underliga fäder, depressioner och misslyckade semestrar) var några samtal hon haft på två redaktioner hon jobbat på. Den ena var i Karlstad där de hade kommit in på ämnet kvinno och barnmisshandel. Där var det 1 av 6 som inte hade blivit slagna av någon kille eller man i sin närhet. När hon hade pratat om samma sak i Stockholm var siffrorna desamma fast tvärtom. Där var det bara hon som sa att hon hade blivit slagen. Hon var 1 av 6 där. Hon undrade därför hur dessa personer växte upp och vilka liv de levde. Samtidigt frågade hon sig om det kunde vara så att man på DN:s redaktion har mer att förlora på att erkänna att man har blivit slagen än vad man har i Karlstad. Hennes sätt att prata om kvinno och barnmisshandel var också talande. Jag tror hon gjorde det för att provocera, för att visa hur pass naturlig del det kan bli i livet, att man inte ens bryr sig om det längre. Att det kanske inte alltid gör så fysiskt ont utan att det är skammen som blir den stora smärtan. Känslan av att inte duga som man är, att man alltid måste vara på sin vakt och inte kan vara sig själv.
Jag är 1 av 6. Är du?