Paus

Bloggen ligger som ni kanske märkt på is. Inte för att jag inte har något att blogga om utan för att jag snarare inte har tiden att sitta vid datorn på det sättet längre...
Är man nyfiken på vad som händer i livet hos oss kan man följa mig på twitter, Lunkentussis, eller på Instagram också Lunkentussis.
Så kan det gå. Livet står inte stilla och därmed gör inte jag det heller!
Vem vet, snart kanske jag har tid att blogga igen och då kommer jag tillbaka. Tills dess, Toodiloo!

Oerhört

http://youtu.be/Hmucr0l1wUA


Snälla klicka på länken, se videon och sprid budskapet!

Sorg och lycka på samma gång

Igår var sonen och jag på en underbar gudstjänst. Vi hade en trevlig förmiddag och var på inget sätt "ivägen". Jag kunde slappna av i gudstjänsten och njuta av samvaro, musik och nattvardsgång. Ärtan fick dessutom ta emot nattvarden för första gången. (En liten bit oblat.) Det var stort fantastiskt och uppfyllt av ande. Det sorgliga i det hela var att det inte var i kyrkan som ligger så att vi ser den från lägenheten. Nej vi fick åka en liten bit. Nu är det inte så långt mellan kyrkorna i församlingen där vi bor men ändå. Jag känner inte att vi kan gå till den kyrkan som ligger närmast, det som är huvudkyrkan. Sist vi var där blev vi utstirrade och då gick inte ens Ärtan. Nu går han ju och tar sig runt och pratar. Han och jag hade varit paria. Nej vi åkte en väg bort. Vi åkte till den kyrka där vi går i öppen förskola. Där känner vi oss hemma. Där var de bästaste fröknarna från öppna och eftersom vi sjunger i kyrkan känns det ju verkligen hemma.
Men ska det verkligen vara så?!?!?! Ska jag vara tvungen att leta efter gudstjänster som jag tror att vi är välkomna i? Ska vi inte kunna fira gudstjänst vart vi vill? Är barn verkligen så ovälkomna i vår kyrka?

(Och det är fler prästföräldrar med mig som känt av detta. Och anledningen till att jag nämner det är att vi präster borde vara bekvämast i kyrkan.....)

Dumheter säger jag!

I veckan frågade två kollegor mig i fall jag är gravid. Det är jag inte. En av dessa kollegor sa dessutom häromsistens att Ärtan är lite kraftig. Vad är det för fel på dig människa?!?!??! Ja, jag är inte pinnsmal längre men jag är inte tjock och Ärtan är allt annat än kraftig. Han ligger två över på längdkurvan och en över på viktkurvan. En helt normal liten kille helt enkelt. Varken för stor eller för liten.
Underbara Clara bloggade för ett tag sedan om just detta. Att de flesta av oss normala kvinnor har lite av en muffinsmage. Att vi inte är pinnsmala och att vi ibland är lite pluffsigare än annars. Typ vid mens, dagar vi ätit lite mer gott eller när vi samlat på oss lite vatten. Att ha en konvex mage är inte normalt.
Sicken hysteri.
Jag har funderat över det här med tidsprioritering och träning. Jag älskar ju att träna men jag älskar min familj mer. Jag vill hinna träffa Ärtan varje dag och det är faktiskt inte alla dagar jag hinner på grund av jobbet. Det gör att jag de dagar jag har möjlighet att smita lite tidigare inte vill undvara en enda minut. Just nu ligger ambitionen på att träna i alla fall en gång i veckan för att inte glömma hur det känns att svettas och hur glad man blir av att träna. Jag vill komma igång mer och funderar på olika alternativ. Ska man byta till det dyra gymmet nära jobbet och smita på långlunch ibland eller ska jag gå kvar på billiga gymmet och försöka få med mig man och barn?
Tankarna är många men jag tänker inte träna mer för att något pucko tror jag är gravid!

Överraskning!

Min syster undrade vad jag önskar mig i trettioårspresent. Det undrade jag med men nu vet jag. Jag önskar mig en överraskning! En överraskningsfest kanske. En fest där alla har kul och jag inte behöver göra något. Mat och dricka, musik och party.
Jag tar gärna andra överraskningar också. Spännande saker jag inte gjort förut. En överraskning jag inte kan ana. Det önskar jag mig!

Skapa minnen!

Även om Ärtan verkligen inte kommer komma ihåg något av vad som händer runt omkring honom nu försöker jag skapa minnen. Jag tänker att om vi tar en massa foton och berättar senare kommer det att bli ett minne ändå.
Idag var en sådan dag. Jag tänkte att vi skulle åka pulka för första gången. Det hade äntligen kommit lite snö. Jag klädde på Ärtan i varma kläder och tog själv på mig överdragsbrallor. Det ska man ha när man åker pulka med sin son. Så gick vi ut. Sonen verkade lite tveksam till snön som föll. När vi satte honom i pulkan uppvisade han ingen jätteentusiasm direkt. Det hade han gjort tidigare på dagen när han åkte i vardagsrummet. Jag sprang lite och drog omkring honom. Ingen reaktion. Sen tyckte jag att han skulle åka i backe. Jag hade en liten kulle på span men maken övertygade mig om en annan kulle. Vi gick bara upp en liten bit och jag stod kvar nästan längst ned för att ta emot. Maken gick upp och släppte. Sonen såg föga road ut. Sen tog jag emot och då välte pulkan! Katastrof!
Sonen grät argt och ledset på samma gång och vi hade glömt nappen. Efter en stund lugnade han ner sig och vi drog vidare. Vi plockade upp honom ur pulkan för att han skulle få sitta i snön och sparka. Total ilska! Skor är tydligen inte hans grej..... Eller kyla.
Vi tog en liten promenad till och då somnade han. Jag tror inte att vi kan räkna detta som en hit. Men ett minne blev det i alla fall.... Bättre lycka nästa gång!

Avundsjuka och beundran

Jag läser Innies blogginlägg om att hon känner att hon är helt frisk från sina ätstörningar. Hon har varit väldigt sjuk så det är oerhört roligt att läsa att hon känner att hon mår helt bra nu. Samtidigt som jag fylls av stor beundran för denna starka kvinna (Hon är otrolig, det hon gör är fantastiskt, skriver böcker föreläser, pluggar, lagar bra mat, gör saker med sin man) blir jag så oerhört avundsjuk. Jag är inte helt fri från mina tankar. En av skillnaderna kanske är att jag aldrig varit lika sjuk. Jag har alltid varit lite för normalviktig för att få hjälp. Jag har alltid svävat kring de där kilona där man inte behöver bli särledes ombrydd. Men samma tankar finns där.
När jag var gravid gick det bra. Jag bestämde mig, inget skulle få skada min bebis! Jag åt och gjorde som jag ville. (De gånger jag kunde äta och inte kräktes) Eftersom jag kräktes av att träna struntade jag i det. Medan jag ammade gick det också bra. Jag vet ju att man måste äta extra mycket när man ammar. Då gick jag ju dessutom flera timmar varje dag. Var ute och rörde på mig. Men nu blir det bara värre och värre. Jag har svårt att ta mig till gymmet eftersom jag hellre vill hem och gosa med Ärtan samtidigt som jag vill gå ner några bebiskilon till. Det är kanske inte många men det är tillräckligt många. Och det är ju så enkelt egentligen. Jag behöver "bara" bestämma mig och gå och träna. Men jag väljer det som i mitt huvud är den "lätta" vägen istället, jag struntar i maten. Mår dåligt över allt jag petar i mig och vill egentligen bara sätta fingrarna i halsen. Men nu gör jag ju inte det utan skriker ut ångesten här istället. Bättre det.
Om det vore enkelt skulle jag kunna lägga alla såna här tankar åt sidan. Tänka att det här är en period i mitt liv. Ärtan kommer inte att vara liten hela livet (han är ju jättestor redan!!!) och den där egentiden kommer att komma åter. Men vad hjälper det nu? Och vem har sagt att det är lätt?

Myspys?!?!

En vän till mig skickade ett sms till mig där detta ord fanns med. Det fick mig att fundera över det där med myspys. Det var längesen vi ägnade oss åt myspys här hemma. Mycket tid går åt att hålla barnet glatt, få det att äta eller att somna. Myspys är liksom lagt på is. När barnet väl somnar är vi lika trötta som han. Speciellt nu när han har varit förkyld och vägrat sova. Vi sitter i soffan trötta och lite förvirrade och spelar spel på varsin mobil eller kollar varsitt twitterflöde. Ironiskt eftersom vi båda längtade efter att maken skulle sluta jobba natt så vi skulle ha kvällarna ihop.

Det här är väl grejen med att vara småbarnsförälder. Men jag har lite åldersnoja. Fast åt andra hållet, jag känner mig gammal för mina snart 30-år. Nå väl, det är väl en del av livet. Jag kanske borde logga ner och ägna mig åt myspys istället.

Skapa egna traditioner

Julen är en tid fylld av traditioner. Mina har sett olika ut sedan jag var liten. På ett sätt när mina föräldrar var gifta. Allt ändrades när mormor dog. Sen firade vi med nya familjen, alla tillsammans! Det höll tills alla småbarn blev lite större. Då blev det föräldrarna (den nya konstelationen) och syster. De senaste åren har jag åkt till svärföräldrarna sent på kvällen och gått på mässa. Förra året hade jag mässa. Så kommer årets variant. Jag jobbar på förmiddagen. Då är make och son hos farföräldrarna. Sen åker vi till morföräldrarna. Lite underligt att vi som har litet barn och jag som är den enda som jobbar jul ska härja runt.... Hur ska vi då skapa egna traditioner? Ska vi sitta hemma själva? Fira hos de olika föräldrarna vartannat år? Flänga? I övermorgon blir det som det blir men det här tåls att tänka på. Vad vill min lilla familj ha för traditioner? Det är dags att skapa egna.

Nötcréme och julefrid

Jag gillar inte nötkräm jag är mer av en jordnötssmörsperson. Åt massor av jordnötssmör när jag väntade Ärtan. Men nötcreme tänker jag ändå skriva om!
Jag vill göra min lilla lilla insats. Den här bloggposten är en del av den. Jag skriver detta eftersom alla barn inte har samma förutsättningar. Alla föräldrar kan inte ge sina barn det de behöver. När jag ser min hungrige lille kille smaska i sig maten vi ger honom värker det i mig när jag inser att andra mammor och pappor inte kan ge sina barn samma livsnödvändiga kost. Därför gör jag detta blogginlägg! Gör detsamma du!

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.




Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.



Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.



Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.




Foto:Unicef

Då var jag inte så nöjd med min man

Jag är nästan alltid nöjd med min man. Han är världens finaste och han älskar mig precis som jag är. Därför känner jag att jag kan dela detta.
Sonen har de senaste veckorna återgått till att ha ett ganska konstigt dygnsschema. Han vaknar gärna på småtimmarna och partar runt några timmar innan han somnar igen. Han gjorde så när hans tänder där nere dök upp så jag antar att han besväras av lite tandvärk. Eller vad det nu kallas när tänderna är på väg. Så gjorde han även i helgen. Det leder till två ganska trötta föräldrar. Så när Ärtan somnade om i lördags förmiddag gick vi resolut och la oss igen. Vi skulle ju iväg på lillejul på kvällen sen så det gällde att vara på gott humör.
Efter en stund ringde min telefon. Jag tittade på den och såg ett nummer som jag misstänkte var min svärfars jobbnummer. Jag svarade inte, jag sov ju! Sekunden senare ringde min mans telefon och sen pep det från sms. Vi sov vidare. Ytterligare en stund senare ringde makens telefon igen. Vi ignorerade den med kraft. Döm då om vår förvåning när det ringde på ytterdörren. Maken förstod inte vad det var som lät men jag körde upp honom i alla fall. Jag misstänkte att det var svärfar som ringde på. Jag tänkte verkligen inte gå upp eftersom jag sov i bara trosorna. Så kul skulle vi inte ha det. Maken gick sömndrucket ut och öppnade och dör stod mycket riktigt svärfar som kommit förbi en sväng. Jag tänkte att det kanske vore en idé att gå upp för mig också. Saken var bara den att maken inte stängde sovrumsdörren när han lufsade iväg. Där låg alltså jag i bara trosor och funderade över hur jag skulle kunna gå upp och klä mig utan att blotta hela mig. Det gick efter lite akrobatik och jag kunde ta mig upp. Ärtan vaknade också ganska snart därpå.
Men då var jag inte så nöjd med min man. Jag tyckte han hade kunnat dra igen dörren i alla fall så jag slapp fundera över hur nära relation jag vill ha med min svärfar. Men jag har bestämt det nu i alla fall. Han behöver inte se mig naken......

Kära Elisabet.

Hej Kära vän.
Du har varit död i tre och ett halvt år. Ofattbart! Jag saknar dig varje dag och inspireras av dig.
Just nu sitter jag här och läser en bok om barn med överlappande diagnoser. Jag funderar över de diagnoser som finns och vilka jag har mött. Jag funderar över hur du skulle ha hanterat diagnoserna om du mött dem. Jag vet att du skulle mött dem som du gjorde med allt annat, med kärlek. Den oerhörda kärleken.
Jag ska till nästa läsår antagligen ha en konfirmandgrupp för ungdomar med neuropsykiatriska problem eller snarare en så kallad "särskolegrupp". Jag ser framemot det något oerhört. Samtidigt skrämmer det mig. Klarar jag av det själv? Utan dig? Jag kan ju inte ringa dig och fråga om råd!
Du har gett mig så mycket och jag bär dig med mig i hjärtat. Jag tänker på dina varma kramar och ditt tålamod dagligen. Du gav mig modet att ta mig an detta.
Jag tackar dig och jag saknar dig.
Käraste Elisabet, tack för att jag fick vara en del av ditt liv!

Ibland blir det fel

Ibland när man vill rätt så blir det så fel. Jag trasslar in mig i relationer som jag borde hålla mig utanför. Som min goda vän Blivande prostinnan sa, ibland får man lite hybris. Framförallt när man tror att någon behöver en! Behöver just mig, i min yrkesroll. Då är det lätt att vandra i väg långt från sin egentliga markör för livet. När jag tror att det måste vara just jag som hjälper till. Men så är det ju sällan, eller rättare sagt, så är det ju nästan aldrig.
Jag har inte kunnat sova i helgen på grund av en sådan relation (att sonen har öroninflammation har inte heller hjälpt) och jag har haft riktigt ont i magen. Jag skulle träffat personen idag men var tvungen att ställa in eftersom sonen har öroninflammation och behövde gå till doktorn och maken också är sjuk. När jag ringde och meddelade detta insåg jag snabbt att det var jag som hade insisterat på att vi skulle ses. Personen i fråga lät inte alltför uppriven över att jag inte skulle komma och styra upp h*ns liv. Vi bestämde inte heller någon ny tid eller sa något om att vi skulle höras igen.
Kan det vara så att jag trodde att jag behövdes mer än vad jag faktiskt gör? Jag tror nog det. Kan det vara så att Gud ville visa min egen hybris för mig? Med all största sannolikhet var det så!
Hur som helst ska jag vara evigt tacksam om det visar sig att den här vändan tar slut här, då kom jag verkligen ut ur det hela med bara lite skadad självkänsla och en ordentlig läxa. Nu hoppas jag bara att jag minns detta nästa gång jag tror att jag måste rädda hela världen!

Domen

Jag hade en beredelse i onsdags över domsöndagenstexter och jag tänkte att jag skulle lägga upp den.

En av mina favoritpsalmverser är vers sex av psalm 620. Det är Lasse Lucidor som har skrivit psalmen och alla verserna visar på ett ganska vanligt leverne men ett som inte porträtteras särskilt ofta i våra psalmer. En person som inser att han försummat Guds ord och kanske inte alltid levt på absolut bästa sätt. Men i sjätte versen hittar han verkligen trösten. Texten lyder så här.


”Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.”

Trösten kommer just från att det är Jesus som dömer. Jesus som har varit sann människa och vet hur det är att vara människa. Jesus som känner våra livsvillkor och inte vänder sig ifrån oss av någon anledning. Det mänskliga är en naturlig och fantastisk del av Jesus.

En fantastisk kvinna jag känner har precis kommit ut med en bok. Slutstation Rättspsyk heter den. Den handlar om självskadande unga personer, framförallt kvinnor, som i brist på bättre vård hamnar på Rättspsyk. Där ska de behandlas tillsammans med mördare, våldtäktsmän och svårt psykiskt sjuka människor. Behandlingsmetoderna de möter gränsar till tortyr och är förbjudna inom psykvården egentligen. De får på sig handskar och hockyhjälmar som behandling för sin ångest. De stängs in i stimulibefriade rum flera dagar i sträck för att de ska förstå att de inte får skada sig själva. Flera av dessa unga kvinnor är utdömda, de tros aldrig kunna bli friska igen. Andra och de själva har dömt ut dem. De kommer aldrig att duga någonting till och de kommer aldrig att bli säkra för sig själva. Ångesten som river i deras kroppar är för evigt, kärleken når inte in.

Evangelietexten i söndags handlar om hur den dåliga fisken ska rensas från den goda fisken. Dessa unga kvinnor som dömts ut av sig själva och av samhället till vilken korg tillhör de? Vilka är det som är de goda fiskarna? Är det de produktiva och duktiga människorna i världen? De som älskar sin nästa som sig själv? Men om man inte klarar av att älska sig själv? Är man en dålig fisk då? Om omgivningen får döma är det uppenbarligen dessa unga kvinnor som ska ner i korgen för dåliga fiskar. De har på sätt och vis redan hamnat där när de spärras in på Rättspsyk. Definitivt en korg för dåliga fiskar. De andra som sitter där är de som vi inte vill veta av i samhället, de som skadat andra människor på de värsta tänkbara sätt. De som vi utan att tveka skulle slänga i korgen för dåliga fiskar.

Men för att återkomma till Lasse Lucidor. Det är inte vi som dömer. Det är inte upp till oss vilka som ska hamna i vilken korg. Det är inte upp till oss att döma varken oss själva eller andra. Dessa fantastiska unga kvinnor där ångesten river och det verkar som om kärleken inte når in, de döms inte av sig själva eller av oss utan av Jesus. Och Jesus känner alla våra mänskliga förutsättningar. Jesus sänder kärlek och frikänner oss från skuld och skam. När han dog på korset tog han på sig allt det. Han dömer inte ut dessa kvinnor. Han ser deras potential och vill hålla deras händer och stryka dem över håret när ångesten river. För Jesus kommer de aldrig att hamna i den korgen som är för dålig fisk. Ett bevis för detta är de två fantastiska kvinnor som skrivit boken Slutstation Rättspsyk. De har varit där, de har dömt ut sig själva och de har blivit utdömda men de tog sig tillbaka.  Jesus kärlek bröt igenom. Jesus frikännande dom förlöste. Så låt oss vila i tryggheten att det inte är vi som dömer. Varken oss själva eller någon annan.

Det sekulära adventsfirandet

Numera får inte skolorna komma till kyrkan om det vi gör kan likna något konfessionellt. Det ställer till det på alla möjliga tillfällen. Skolavslutningar, allhelgonavandringar och inte minst nu till alla adventssamlingar. Märk väl att det heter adventssamlingar och inte adventsgudstjänster. Jag fick lite panik när jag läste detta. Hur skulle jag nu göra? Vad skulle jag prata om?!??!?!
Jag använde mig sagt och gjort av en adventsstjärna jag hängde på ambon, en smällkaramell och en pepparkaka. Vi sjöng psalmer trots allt och jag önskade dem en välsignad jul. Det blev lite halvdant måste jag erkänna. Det värkte lite i magen igår när jag gick hem. Under gårdagskvällen funderade jag lite. I morse tog jag en annan väg. Jag poängterade att jag tror på det jag säger eftersom att jag är kristen och att vi gör och tror vissa saker i kyrkan. Men jag läste i alla fall julevangeliet. De önskades fortfarande en välsignad jul istället för en vanlig välsignelse men det kändes mycket bättre.
Vi vill ju att skolorna ska komma till kyrkan. Oavsett om man tror på det vi säger eller inte så är det en del av vårt kulturarv men samtidigt blir det oerhört urvattnat om vi inte kan stå för det vi tror på. Oerhört knepigt. Jag misstänker att jag måste fundera vidare över innan sommaren kommer. Jag hade inga skolavslutningar i våras men vem vet, helt plötsligt händer det....
Vem vet, snart kanske alla våra högtider blir sekulära. Påsk, jul och allhelgona. Eller förresten, det kanske redan har hänt?

Lyckligaste

Här för en liten stund sedan stod jag och plockade ut tvätten ur tvättmaskinen insåg jag att jag är så oerhört lycklig. Ironiskt kanske när jag har en tokförkyld liten bebis med feber att jag anser mig lycklig men jag kan inte hjälpa det. För jag har ju honom trots allt. Jag är gift med hans pappa som jag älskar och det känns inte som om vi kommer att bli det där ett av tre paren som skiljs inom året att bebisen föds.
Det hela fick mig att fundera lite på dem man har känt och framförallt dem man har älskat. Oavsett hur det slutade så hoppas jag att de har det som jag. Jag har två föredettingar som liksom är på riktigt och inte skolkärlekar. Den ene vet jag hur det går för. Han har precis fått en ny njure efter en lååååååång tids sjukdom och lever tillsammans med sin fästmö. De verkar lyckliga. Jag blir så oerhört glad när jag ser det på facebook. Vi skriver till varandra ibland. Han och jag var bästa vänner även efter det att det tog slut. När jag fick reda på att han var sjuk var jag arg på hela världen, Gud och orättvisorna. Han är en bra människa och har redan drabbats av mer skit än vad man behöver. Men nu, nu verkar det ju faktiskt bra....
Mitt andre ex har jag liksom ingen aning om hur han mår. Bra tror jag. Där blev det inte så bra efter slutet. Trots att vi bröt på hans initiativ kunde han inte riktigt hantera när jag träffade maken och fortsatte. Jag hoppas verkligen verkligen att han har det bra i alla fall.
Men det är lustigt det där, att personer som har varit så oerhört viktiga för en bara försvinner ut ur ens liv. Man har ingen aning om hur de mår, den person som har legat närmast ens eget hjärta. Underligt. Men å andra sidan, naturligt. Jag önskar dem bara all lycka och att de har det lika bra som jag har det.
För jag, jag är som lyckligast nu!

Återigen läskigt

Jag läser lite av SD:s twittrare. Jag följer de inte för jag tror inte att det skulle vara bra för mitt humör men de dyker ibland upp bland de andra jag följer. Oftast återtwittras deras inlägg för att visa på något underligt. Igår blev jag riktigt förbannad. Då fick jag se hur Linus Bylund hade twittrat efter massakern i Oslo och på Utöya. Att vi kunde ju börja älska muslimer när det inte låg döda norrmän på gatorna.
Anders Breivik var inte muslim mig veterligen, han betraktade sig likt mig som kristen. Jag tror inte att han och jag har mycket gemensamt i vår kristna tro.
På samma sätt tror jag inte att de flesta muslimer inte känner att de har något gemensamt med de fanatiker som dödar andra människor.
Gång på gång uttrycker diverse Sverigedemokrater galna, falska och läskiga åsikter och jag ser det som en av mina uppgifter här i livet att säga emot. Visa på den andra sidan och säga hur det faktiskt är. Deras sanning får aldrig bli hela sanningen. Därför kanske jag måste börja följa dem på twitter, trots att jag kanske kommer att sprängas av ilska. För om jag inte läser galenskaperna, berättar om dem och motsäger dem då kanske det bara är de som faktiskt ser den sanningen som sanning som gör det. Och hur ska det då sluta?

Landet!

I det kontrakt jag jobbar finns det en församling som onekligen är en landsförsamling. De har två och en halv präst, en sekreterare är den administrativa personalen och barnverksamheten består av en kvinna som jobbar totalt åtta timmar i veckan.
Lite annorlunda mot oss där vi är elva präster och ett helt hav av administrativ personal och massa personal till barnverksamheten. Ute i den församlingen behövde de hjälp i helgen. Deras två präster var någon annanstans och de vände sig till oss för att höra om någon av oss kunde ta gudstjänsten. Jag gjorde det. Det är ju kul att prova något annat.
Vi firade söndagsgudstjänst som är en liten gudstjänst som vem som helst kan leda egentligen. Smart, i fall man inte får tag på någon extra präst. Det var jag, kantor, vaktmästare, kyrkvärd, sju besökare och kören. Det var tur att kören var med för annars hade det blivit väldigt tomt i bänkarna. Jag kommer ändå från en församling där det går runt 40 personer i kyrkan på en vanlig gudstjänst. Det var intressant. En av de som var där hade med sig flytväst. Han skulle antagligen ta båten tillbaka ut i skärgården när jag var klar. Det är lite skillnad det! Konfirmand var han också!
Jag tyckte att det var oerhört roligt att få prova på att tjänstgöra i en sådan församling samtidigt som jag är glad över att det inte är där jag jobbar jämt. Oerhört vackert men oerhört ensamt.
Lustigt att tänka att sådana församlingar finns så nära Stockholm och så oerhört nära där jag jobbar mitt i betongen.

Hyckleri!

Debatten rasar om de stackars kvinnor som Migrationsverket vill utvisa. Jag tycker verkligen att det är grovt inhumant. Är det verkligen så vi vill vara här i Sverige?
Nu är det helt plötsligt massa politiker som också tycker att lagstiftningen är fel. Varför gjorde de inget innan? Varför har de ställt sig positiva till den SD liknande politiken tidigare?

Jag har hitills röstat på partier med en önskan om en öppnare flyktingpolitik och kommer att fortsätta att göra det framöver också. Även om det är mycket jag inte håller med om i övrigt men just en humanare flyktingpolitik.

Men nu är vi där vid hyckleriet igen. Jag röstar som jag gör och hoppas på att det hjälper. Men gör det det? Vågar jag tro på det? När kommer nästa skandal?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Prioriteringar

Jag prioriterar annorlunda nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är okej att det är lite skit i hörnen (eller ja, ganska mycket faktiskt) och det är okej att vi inte hinner plocka undan allt som kommer fram. Det viktigaste för mig när jag kommer hem från jobbet är faktiskt att vara med Ärtan.
Han och jag busar, gosar och pussas när jag kommer hem. Inte dammsuger eller städar vi. Enkla saker som att slänga in en maskin tvätt går för sig eller diskmaskinen. Jag vill vara med min son helt enkelt.
Jobbet är också något som har fått flytta ner. Det är verkligen inte lika viktigt att göra extrem långa dagar längre. Jag ser till att gå hem efter åtta timmar. De senaste veckorna kanske det till och med blivit lite mindre eftersom det har varit mina sista veckor på gamla jobbet. Har ju inte haft något att göra.....
På tisdag börjar jag på nya jobbet, vi får se hur det blir. Hur bra som helst tror jag men det är ju viktigt att veta för mig själv var mina prioriteringar ligger. De ligger hos Ärtan, han och maken är viktigast. Att vi tre har det bra. Vad vore vi utan varandra???