Sorg och lycka på samma gång

Igår var sonen och jag på en underbar gudstjänst. Vi hade en trevlig förmiddag och var på inget sätt "ivägen". Jag kunde slappna av i gudstjänsten och njuta av samvaro, musik och nattvardsgång. Ärtan fick dessutom ta emot nattvarden för första gången. (En liten bit oblat.) Det var stort fantastiskt och uppfyllt av ande. Det sorgliga i det hela var att det inte var i kyrkan som ligger så att vi ser den från lägenheten. Nej vi fick åka en liten bit. Nu är det inte så långt mellan kyrkorna i församlingen där vi bor men ändå. Jag känner inte att vi kan gå till den kyrkan som ligger närmast, det som är huvudkyrkan. Sist vi var där blev vi utstirrade och då gick inte ens Ärtan. Nu går han ju och tar sig runt och pratar. Han och jag hade varit paria. Nej vi åkte en väg bort. Vi åkte till den kyrka där vi går i öppen förskola. Där känner vi oss hemma. Där var de bästaste fröknarna från öppna och eftersom vi sjunger i kyrkan känns det ju verkligen hemma.
Men ska det verkligen vara så?!?!?! Ska jag vara tvungen att leta efter gudstjänster som jag tror att vi är välkomna i? Ska vi inte kunna fira gudstjänst vart vi vill? Är barn verkligen så ovälkomna i vår kyrka?

(Och det är fler prästföräldrar med mig som känt av detta. Och anledningen till att jag nämner det är att vi präster borde vara bekvämast i kyrkan.....)