Jag vill inte se det hela som ett nederlag, jag måste se på det som ett överlevnadsförsök. Jag har börjat med en extremt låg dos av min medicin igen. Det har inte varit några roliga veckor här hemma på sistone. Inget har varit rätt. Jag har inte velat göra något men jag har samtidigt har jag blivit vansinnig när vi inte har gjort något. Allt sambon har gjort har varit fel och han har fått sig mer än en skopa ovett. Jag har hållit mig i diskbänken för att inte rasa ihop på golvet. Jag vägrar hitta mig själv på köksgolvet igen!
Så efter moget övervägande och ganska mycket ilska ringde jag min husläkare. Efter två dagars jagande och ringande om varandra så pratades vi till slut vid. Hon höll med mig och nu ska jag äta medicin i tre veckor innan vi ses för att se hur det funkar. Jag vill verkligen inte äta medicin men måste man så måste man. Sambon håller handen, klappar och pussar. Men jag gläds åt att jag äter 10 mg just nu istället för 100mg som jag gjorde innan jag slutade med medicin i höstas. En liten seger i mörkret.
20 filmer som fyller 20 under 2025
18 timmar sedan
2 kommentarer:
Kram vännen!
Vi har knasiga kemifabriker i våra huvuden du och jag. Tur att det finns medicin i alla fall och hoppas att det blir bättre. Och för att svara på frågan i rubriken - NEJ! inget nederlag, bara kemifabrik som inte vill vara som den borde. Kram!
bra tjejen
om det behövs kemikalier för hälsa så är kemikalier bra!!!!
Kram
Skicka en kommentar