Svårt å så svårt

Idag är det svårt att skriva PM. Det är tänkt att jag ska skriva om död och uppståndelse men jag fastnar bara i sorgen. Jag funderar mer på vårt förhållande till sorg än vad jag faktiskt gör på våra förhållanden till själva döden och uppståndelsen. För mig är det viktigare att få fram att sorgen är okej, att det är okej att det gör ont. Att man får skrika av ren smärta när det gör som ondast men att man också får skratta genom tårarna. Vi är så dåliga på att sörja i Sverige idag. Vi vet inte hur vi ska bete oss. Vad gör vi? Hur länge är det okej att sörja egentligen? Kan man sörja någon i flera år? Är det okej?

Sorg är ju något som inte bara uppstår när vi förlorar en kär till döden utan sorgen kan dyka upp när vi går ur ett förhållande eller när livet bestämmer sig för att våra planer inte var de som skulle ske. Är det tillåtet för de vänner till min mamma som aldrig fått barn att sörja det? Kan man hålla om en vän som gråter varje gång hon får mens eftersom det betyder att barnet hon hoppades på den här månaden inte blev den här gången heller? Vilken sorg ställer vi upp på? Hur långt måste ett förhållande ha varit för att vi ska få sörja det? Om ens första riktiga förhållande kommer sent i livet och "bara" håller i några månader, får vi sörja det? Är ett äktenskap mer värt än ett samboförhållande?

Som ni märker fastnar jag i sorgen. Kanske för att uppståndelsen är underliggande självklar. Att jag i min tro förtröstar på Gud och att vi kommer att uppstå till något bättre. Hur vet jag bara inte....