Vikten, ärligheten och sammanbrottet

Jag har här i min sjuklighet suttit här hemma och lyssnat mer på radio idag än tittat på tv, en seger från igår! Jag är nog på bättringsväg. Nu har jag suttit här och lyssnat på Christer i P3 och deras relationsråd. Det de tog upp först var en fråga från en ung tjej som hade tvingat ur sin kille ett svar om att han tyckte att hon skulle vara snyggare om hon gick ner de kilon hon hade gått upp sedan de blev tillsammans. Han uttryckte att hon var en nia men kunde vara en tia. Det är väl ändå ganska bra, en 9 av 10? Jag är verkligen inte en nia eller tia dagar som denna och om jag tänker ärligt på det hela så är det nog inte många dagar som sambon får se den potentialen av mig. Det är inte så att jag piffar mig bara för att vara hemma.
Jag insåg förra sommaren att jag hade gått upp ganska många kilon på de 1,5 åren sambon och jag varit ett par. När jag flyttade hem från staden i söder ändrades mitt liv rätt rejält. Från invanda tider med mat och motion och bra sömn började jag jobba kväll och natt och allt sattes ur spel. Ett år senare var jag inte alls bekväm i min kropp. Sambon sa inte ett ord. Borde han ha gjort det? Eller har jag med mina ätstörningar satt alla de kommentarerna ur spel hos mina kära eftersom de inte vet vad som kommer att hända om de säger något? Jag började skolan igen och försökte tänka på maten och godiset. Ett litet bakslag blev det med ett försök att engagera mig i en viktklubb, gick så där.
Nu har folk börjat kommentera min vikt, att jag har gått ner. Den senaste veckan är det ganska många som har sagt att jag ser bättre ut och friskare ut. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort men det är ju sant att jag trivs bättre med min kropp än vad jag gjorde i höstas. Jag tror att det är regelbundenheten som har gjort det hela. Jag hoppas att jag kan bibehålla det hela under nästa år, jag har bestämt mig för att jag kan!
Men vem är det då som skulle ha sagt till mig när jag gick upp mina kilon? Borde någon ha gjort det? Är det mitt ansvar att säga till mina kära om hur de ser ut och hur de borde lösa sina "problem"? Borde vi ens se det som problem? Ligger problemet verkligen i vikten eller ligger det någon annanstans när man tvingar ur sin respektive en åsikt om ens vikt?

Ärlighet varar längst sägs det, men är det så?